Äldste som presiderar på utmärkt sätt
”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling.” — Apg. 20:28, NW.
1. Vilka omständigheter visar att äldsteanordningen är lämplig för vår tid?
JEHOVAS VITTNEN är tacksamma mot Honom för att den skriftenliga anordningen med äldste i församlingen har upprättats av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass i denna tid, då ett så stort antal människor tagit ståndpunkt för Guds rike. Under en tid av fem år har mer än tre kvarts million personer blivit döpta som kristna vittnen för Jehova — 90.519 av dem under sammankomsterna ”Guds uppsåt” år 1974. Anordningen med äldste i församlingen leder till bättre omvårdnad om dessa nya, som är i stort behov av herdeomvårdnad, än som var möjligt under den tidigare tillfälliga anordningen med ”församlingstjänare”, eftersom tiotusentals äldste nu är ivrigt sysselsatta med att ge hjälp åt hjorden.
2. a) Hur har församlingarna gagn av denna anordning? b) Vad är fördelen med beslut som fattas i grupp?
2 Församlingarna har gagn av denna skriftenliga anordning på åtskilliga sätt. Genom att det finns en krets av äldste uppmuntras fler i församlingen att göra fullt bruk av sina undervisningsförmågor, det personliga initiativet uppmuntras, och man litar inte längre på att en enda individ skall ange takten. Anordningen har en berikande verkan som en följd av att de äldstes kunskap och erfarenhet samverkar. Alla kan lära av de övriga och vinna bättre insikt om sina förpliktelser mot Jehova och mot församlingen. Den rotation som förekommer bland de äldste när det gäller tilldelade plikter ger också rum för en god fördelning av ansvarsbördan. En krets av äldste har en balanserande verkan när det gäller bedömningen av olika angelägenheter. Det kan tyckas ta längre tid att komma fram till beslut inom en grupp, men sådana beslut har en säkrare grundval, och i längden spar de tid. Det är verkligen så att ”i mängden av rådgivare finns frälsning”. Andra män i församlingen uppmuntras också att uppodla de behövliga egenskaperna, ”trakta efter” ämbetet som tillsyningsman och ta del i verket. — Ords. 24:6; 1 Tim. 3:1; NW.
3, 4. a) Vad är den bokstavliga innebörden i ”presidera”? b) Vad är den utvidgade innebörden?
3 I 1 Timoteus 5:17 (NW) säger aposteln Paulus om de äldste att de presiderar i församlingen på utmärkt sätt. På vilket sätt ”presiderar” en äldste? Enligt det grekiska ord som brukades betyder ”presidera” ordagrant ”stå framför”, leda, ledsaga, styra, ha omsorg om andra såsom när man står framför någon eller någonting för att skydda eller värna. En av dem som tillhör kretsen av äldste utses till att vara ”presiderande tillsyningsman”, men alla de äldste bör presidera i denna skriftenliga bemärkelse, enligt vad som visas av 1 Tessalonikerna 5:12 (NW): ”[Ha] aktning för dem som arbetar strängt ibland er och presiderar över er i Herren och förmanar er.” — 1 Tim. 3:5, NW.
4 De äldste presiderar genom att bokstavligen ”stå framför” församlingen, i det de håller bibliska tal och leder möten, men de presiderar i vidare bemärkelse när de ger den rätta ledningen genom sin omtänksamma omvårdnad om hela församlingens såväl som varje enskild församlingsmedlems andliga intressen. Detta är i samklang med att de är både tillsyningsmän och herdar, alldeles som Paulus visar i Hebréerna 13:7, 17 (NW): ”Påminn er dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er; och när ni begrundar hur deras vandel utfaller, efterlikna deras tro. Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna, ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och inte med suckan, ty detta skulle vara till skada för er.”
5. a) Vilken egenskap kräver presiderandet att de äldste har? b) Inför vem skall de avlägga räkenskap? c) Endast vilka bör äga bemärkthet i församlingen?
5 Medan de presiderar som herdar måste de avlägga räkenskap inför Guds överherde, Jesus Kristus. Därför måste de presidera ”med verkligt allvar”. (1 Petr. 5:4; Rom. 12:8, NW) De visar respekt för Kristi ställning som huvud genom att återspegla hans personlighet när de har med andra att göra — genom att efterlikna hans ödmjukhet. (Matt. 20:24—28; Joh. 13:13—16) Att de är äldste berättigar dem inte att upphöja sig själva. I stället bör de ”i broderlig kärlek [hysa] öm tillgivenhet för varandra. Tag ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12:3, 10, NW) Detta skyddar en mot att falla i den snara som består i att söka personlig bemärkthet och att äga eller vilja ha ”de främsta platserna”, i likhet med fariséerna. (Matt. 23:6) Bemärkthet tillkommer bara Jehova och det förordnade huvudet för församlingen, Jesus Kristus, och därför bör de äldste söka bemärkthet för dem. Att söka ”vara någonting” är enfaldigt. Att de äldste äger ödmjukhet gör det möjligt för dem att visa empati, att villigt bära andras bördor och att lyssna tålmodigt på problem, så att de är i stånd att ge bistånd. Genom att de är ödmjuka får de också hjälp att visa smidighet, när det inte är någon sak som gäller en biblisk stridsfråga. Bröderna i församlingen kommer då att finna det lätt att ”ha aktning” för de äldste och att i kärlek visa dem ”mer än utomordentlig hänsyn” för deras utmärkta arbete. — 1 Tess. 5:12, 13, NW.
Att arbeta tillsammans
6, 7. a) Är ordföranden för kretsen av äldste dess ”huvud”? b) Vem är ”huvudet”, och vad strävar ordföranden efter att göra?
6 När de äldste tar ledningen på rätt sätt och har omsorg om församlingens välfärd, är det viktigt att de arbetar tillsammans i endräkt och harmoni. De måste visa samma ödmjukhet sig emellan som de visar i församlingen som helhet. Den som tjänar som presiderande tillsyningsman och ordförande för ett år blir inte ett ”huvud” över de övriga äldste. Lägg märke till att det är skillnad mellan att presidera och att vara ”huvud”. Ett familjeöverhuvud har till exempel rätt att råda över de övriga familjemedlemmarna; som ”huvud” kan han fatta beslut som kan skilja sig från vad de övriga familjemedlemmarna gillar. Men ordföranden i kretsen av äldste fattar inte de slutgiltiga besluten, åtminstone inte när det gäller frågor av större betydelse. Han är bara en i kretsen och rättar sig efter gruppens beslut. Det bör vara mycket sällan som de som tillhör kretsen inte ”alla ... [är] eniga” i sitt tal. — 1 Kor. 1:10.
7 En ordförande presiderar för ett år enligt överenskommelse inom kretsen av äldste, och de övriga beviljar honom en viss initiativrätt, så att församlingsangelägenheterna kan tas om hand snabbt och mötesverksamheten fortgå smidigt. Jesus Kristus förblir således det enda huvudet för församlingen, och ordföranden kommer inte att lägga sig till med inställningen att allting skall göras på ”hans sätt”, eftersom ”han” presiderar. I stället söker han tjäna sina medäldste och hela församlingen genom att samordna den teokratiska verksamheten för att allt skall fungera lätt och obehindrat. — Kol. 1:18; 1 Petr. 5:4.
8. Vad kan ordföranden göra för att försäkra sig om att kretsen av äldste verkar harmoniskt tillsammans?
8 Vid det kvartalsmöte som de äldste håller bör alla arbeta tillsammans harmoniskt. För att hjälpa till med detta behöver ordföranden ha klart för sig sin ställning i förhållande till de andra. Han bör tillämpa den bibliska regeln att ta ledningen i att visa de andra heder, i det han håller före att de är honom överlägsna. Han bör lyssna till dem och uppmana dem att lägga fram sina synpunkter. Han bör vara försiktig så att han inte så att säga ”bestämmer” de äldstes uppfattningar. Det kan finnas en risk för detta, om han alltid yrkar på att få lägga fram sin uppfattning först. De övriga lyssnar till vad han säger, men de kan tveka att ge uttryck åt en avvikande åsikt. När olika angelägenheter dryftas, kan alltså ordföranden be de övriga lägga fram sina uppfattningar först. Samtidigt vill han inte ge intrycket att det han har att säga är sista ordet i saken och att ingenting mer behöver sägas. Därför kan han välja att inte lägga fram sin uppfattning sist. Han bör också se upp så att han inte varje gång först ger ordet åt samme äldstebroder, i synnerhet om denne har en stark personlighet och är benägen att vilja forma andras uppfattningar. Alla de äldste bör få lika möjlighet att yttra sig först. Om ordföranden kommer ihåg att alla är likar och att hans plikt enbart är att bevara ordningen, bör mötet förlöpa lätt och obehindrat och uppnå sitt syfte. Om han sedan kan hålla mötet informellt, så kommer också detta att minska hans vikt och betydelse.
Viktigt med förberedelse för mötena
9. a) Varför är det viktigt med förberedelse inför äldstemötena? b) Vilka skall förbereda sig? c) Hur kan mötet hållas välordnat?
9 Äldstemötena är viktiga, och därför bör ordföranden göra tillbörliga förberedelser. Detta ger bevis för att han presiderar med allvar. ”Den flitiges omtanke [planer, NW] medför idel vinst.” (Ords. 21:5, Åk) När så är möjligt bör de äldste vara upplysta på förhand om vilka angelägenheter som kommer att dryftas, så att de kan ägna lämplig eftertanke åt dem och vara i stånd att bidra till samtalet. Om ordföranden väntar till dess mötet börjar, kanske de övriga inte har förberett sig tillräckligt för att kunna säga något. Andra äldste kan naturligtvis lägga fram andra angelägenheter inför mötet, och när så är möjligt bör ordföranden vara upplyst om dessa på förhand, så att han kan ta med dem i mötets dagordning. Han vill inte att samtalet skall dra ut på tiden eller bli osammanhängande; följaktligen bör han se till att varje angelägenhet klaras av innan någon annan börjar dryftas. På så sätt kan han hålla god ordning under mötet. Detta betyder inte att mötet bör vara så formellt att man avskräcker från spontana kommentarer. Han behöver också komma ihåg att somliga kanske inte är i stånd att uttrycka sig flytande, och därför måste han visa tålamod och låta dessa få tid till att uttrycka sin åsikt.
10, 11. a) Hur kan man reglera äldstemötenas längd och antal? b) Vad bör alla äldste tänka på när de har med varandra att göra?
10 Om ordföranden är förberedd så att man har någonting bestämt att dryfta och besluta om, och om han leder mötet på tillbörligt sätt, kan man råda över mötets längd. Likaså kan man hålla antalet möten vid ett minimum; sannolikt kommer det föreslagna antalet — fyra möten om året — att vara tillräckligt. Detta framhäver vikten av god planering. Mycket beror på hur ordföranden leder mötet, och därför bör han vara aktpågiven. Men allt beror inte på honom. — 1 Kor. 14:40.
11 Tiden är värdefull. För att den inte skall förslösas bör de äldste tala så kortfattat och rakt på sak som möjligt. De som av naturen är mångordiga bör tygla denna benägenhet, göra detta för allas bästa. Kung Salomos råd i Ordspråksboken 10:19 är på sin plats: ”Där många ord äro, bliver överträdelse icke borta; men den som styr [håller tillbaka] sina läppar, han är förståndig.” Somliga har större förmåga att tala än andra (ibland sägs det att de har ett ”välsmort munläder”), och därför bör de vara på sin vakt mot benägenheten att ”smula sönder” en skiljaktig uppfattning genom vältalighet eller genom att tala mycket. (Jämför Romarna 16:18.) Det leder faktiskt inte till någon katastrof, om de inte skulle få de övriga att godta deras uppfattning! I stället är saktmod eller ödmjukhet och en stilla ande bevis på sann vishet. (Pred. 9:17; Jak. 3:13—17) De äldste bör vara på sin vakt mot faran att göra en del angelägenheter till en personlig stridsfråga bara därför att någon ”favoritidé” som de har inte blir godtagen. Paulus ger rådet: ”Jag [önskar] att på varje plats männen skall förrätta bön, i det att de upplyfter lojala händer, utan vrede och disputerande [”skilda beräkningar” — Interlinear; ”trätlystnad” — Hd].” — 1 Tim. 2:8, NW; 6:4.
12. Vad måste de äldste, i det de gör bruk av vishet, erkänna när det gäller varje individs samvete?
12 Vid de möten som de äldste håller för att dryfta församlingens välfärd bönfaller de Jehova om att han skall vägleda deras hjärtan och sinnen till att nå slutsatser som är i samklang med Jehovas vilja och likaså att visheten från ovan skall råda. Jakob säger att sådan vishet är kysk, fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och inte skrymtaktig. (Jak. 3:17, NW) Om de äldste tänker på detta såväl som på att Jesus är mitt ibland dem (Matt. 18:20), leder det till Jehovas välsignelse över deras överläggningar. De inser att det finns områden i livet som bibeln visar att vi skall låta individens samvete bestämma över. Om bibeln och den ”trogne och omdömesgille slavens” publikationer inte tydligt fastställer ett visst handlingssätt, bör de äldste inte påtvinga andra sina personliga sympatier och antipatier, som om dessa var regler som skall följas av de övriga. Att man tänker för högt om sitt eget omdöme skulle kunna leda till att man talar om sina egna uppfattningar och insatser i högre grad än vad bibeln medger. — 2 Kor. 10:12, 18.
Styrande krets
13. Vilket viktigt syfte tjänar det att man använder bibeln som vägvisare?
13 Den styrande kretsen bland de kristna under första århundradet var noga med att inte pålägga församlingarna någon onödig börda eller regel. Vi gör väl i att följa detta föredöme. Bibeln måste vara de äldstes vägvisare, så att det alltid finns en skriftenlig grundval för råd och avgöranden. Detta har gagnet att det ger enhetlig undervisning såväl som korrekt undervisning. Då kommer inte en äldste att säga en sak och en annan äldste någonting annat, vilket skulle innebära motsägelse och leda till förvirring. Endräkt måste råda bland de äldste, och de bör se saker och ting på alldeles samma sätt, om deras tjänst skall vara effektiv. Detta betyder inte att varje äldste vid mötet måste kommentera varje punkt. Salomo gav det visa rådet att tiga har sin tid. (Pred. 3:7) Om någon kan tillfoga någonting konstruktivt, så är det utmärkt; om inte, kan han helt enkelt lyssna och lära och komma till klarhet om hur han skall förbättra sina egna bidrag till mötet.
14. a) Vad bör de äldste begripligt nog undvika att göra? b) Vilka är de enda tillfällen då det är tillbörligt att de äldste tillsammans dryftar en broders eller en systers goda och dåliga sidor?
14 Alla de äldste bör förstå sin ställning i förhållande till de övriga bröderna och systrarna i församlingen. De är inte andliga chefer eller andliga poliser. De behöver inte snoka i de övriga församlingsmedlemmarnas liv eller befatta sig med varje broders och systers personliga problem. Bröderna och systrarna är överlämnade åt Jehova Gud, och de kan vanligen arbeta på sin frälsning i ostrafflighet. De äldste finns till hands för att ge hjälp när de anmodas göra detta, men de bör inte gå utanför de tillbörliga gränserna. (Fil. 2:12, 13) De övriga bröderna och systrarna har rättigheter och privilegier, och därför måste de äldste respektera deras moraliska handlingsfrihet. Det är inte de äldstes angelägenhet att vid sina möten gå igenom varje förkunnares alla goda och dåliga sidor. De snart sagt enda tillfällen, då det är på sin plats att göra detta, är när man begrundar bröders kvalifikationer för att tjäna som äldste eller biträdande tjänare eller när det uppstått ett allvarligt problem som inbegriper någon i församlingen, vilket kräver en noggrann granskning av just den personen.
15. Varför offentliggörs inte det man dryftar vid äldstemötena?
15 Äldstemötena är inte hemliga sammankomster. Men man behöver inte alls tala om för alla — eller för någon som helst person som inte har med saken att göra — vad man har dryftat vid mötena, om detta är av förtrolig natur. Varför skulle man betunga eller oroa andra med angelägenheter som inte rör dem personligen? Det händer att de äldste får sig förelagda förtroliga angelägenheter som inte bör ges offentlighet. Andra, i synnerhet då en äldstebroders hustru eller övriga familjemedlemmar, kan hjälpa till genom att inte fråga ut de äldste för att få upplysningar om sådana angelägenheter. Angelägenheter som inte är av förtrolig natur, i synnerhet sådant som gäller hur Rikets verk går framåt, vilka de äldste dryftat, kommer de ivrigt att dela med sig av åt församlingen.
16. Hur kan de äldste göra bruk av sin tid till församlingens bästa, i stället för att alltid ge råd åt eller tillrättavisa individer?
16 De äldste bör inte mena att de alltid måste ge andra individer råd eller tillrättavisning direkt — i synnerhet inte när dessa i rimlig grad gör väl ifrån sig. De äldste kan emellertid göra mycket gott genom vänskaplighet, omtanke, uppmuntran, beröm och umgänge med alla i församlingen. Ett särskilt bra sätt att göra detta på är genom att göra vänskapliga ”förkunnarbesök”, inte enbart hos dem som är nyintresserade eller hos dem som betraktas som andligen svaga, utan hos varje ”får” i hjorden, också hos dem som tar del i predikoarbetet hela sin tid. De behöver också herdeomvårdnad, och om de försummades, skulle de kunna förirra sig bort från fållan. De äldste inser därför att de behöver godta och fullgöra sina förpliktelser som herdar så som de uttrycks i bibeln.
17. a) Vilken egenskap krävs när man har med andra att göra? b) Hur kan de äldste efterlikna aposteln Paulus, enligt vad som visas i 2 Korintierna 12:15 och 1 Tessalonikerna 2:8?
17 De äldste blir fäder ”genom de goda nyheterna” på så sätt att de gör lärjungar. De låter inte kalla sig ”Fader”, men de måste visa samma tålamod, uthärdande och hänsyn som överhuvudet i en familj gör. En familjefar visar kärlek till dem som han har i sin vård; han retar dem inte, utan bygger upp dem. (1 Kor. 4:15, NW; Matt. 23:9) Paulus var framstående i detta hänseende, enligt vad som visas i 2 Korintierna 12:15 och 1 Tessalonikerna 2:8. De äldste bekymrar sig alltså inte så mycket över att de blir störda eller besvärade eller att andra tränger sig på dem. Som herdar inser de att allt detta är en del av deras uppdrag. — Joh. 21:15—17; 1 Petr. 5:2, 3.
18. Bör äldste vara tillfredsställda med den tjänst de för närvarande utför? Vad är en sporre för dem?
18 Sedan man nått ställningen som äldste, behöver man då inte längre göra framsteg eller förbättra sig? Vi får rådet att inte tänka högre om oss själva än det är nödvändigt att tänka — så att vi har ”ett sunt sinne”. (Rom. 12:3, NW) Alla de äldste kan alltså fortsätta att förbättra sig i denna framstående egenskap, nämligen undervisningsförmåga förenad med ödmjukhet. Menar en äldste att han är duglig och effektiv? Då bör han sträva efter ännu större effektivitet i undervisningen. Han kan också alltid förbättra sig i fråga om att visa ödmjukhet. Genom att de äldste (och de biträdande tjänarna, som traktar efter ämbetet som tillsyningsman) gör framsteg och blir bättre kommer de att fortsätta att gå framåt i sin förmåga att tjäna sina bröders intressen i samklang med Jehovas krav. De kommer också att vara till större välsignelse för dem som nu är anslutna till Jehovas organisation och för dem som håller på att komma in i den. Till alla som oupphörligt tjänar som tillsyningsmän för Guds hjord säger vi: ”Varen fasta, orubbliga, alltid överflödande i Herrens verk, eftersom I veten, att edert arbete icke är fåfängt i Herren.” — 1 Kor. 15:58.
[Bild på sidan 564]
Vid sina möten dryftar de äldste församlingens välfärd
”Till de äldsta bland er riktar jag denna förmaning, jag som själv är en av de äldsta och ett vittne till Kristi lidanden och som också har del i den härlighet som en dag skall avslöjas i sin eviga glans: Var herdar för Guds hjord, som är anförtrodd åt er. Vaka över den, inte som en tung plikt utan självmant, därför att Gud vill det. Gör det inte heller av skamlig vinningslystnad, utan av hjärtats hängivenhet. Uppträd inte heller som herrar över edra församlingar, utan bli föredömen för hjorden.” — 1 Petr. 5:1—3, Hd.