Nästan 6.000 år av vittnande för Jehova
MANNENS och kvinnans uppror i Eden väckte en stor stridsfråga. Skulle människor av ren kärlek till Jehova lojalt välja att ägna helig tjänst åt sin Skapare och suveräne Gud? ”Den ursprunglige ormen, den som kallas Djävul och Satan”, hade satt i gång med att vilseleda hela den bebodda jorden. Genom att utmana Jehovas suveränitet antydde han att inte en enda av människorna skulle visa sig trogen mot Gud. Satan hävdade att människan var självisk av naturen — att människan skulle tjäna Gud bara för vad hon kunde få ut av det i materiellt avseende. — 1 Mos. 3:1—5; Upp. 12:9, NW; Job 1:7—12.
I sin stora vishet beslöt Jehova att en gång för alla bevisa det rätta och rättfärdiga i sin suveränitet. Han förutsåg att det bland människorna, bland Adams avkomlingar, skulle finnas de som med glädje tog Guds suveränitet i försvar under varje slag av provsättning som Satan kunde låta komma över dem. Sedan denna stridsfråga blivit avgjord utom varje tvivel, skulle Jehovas suveränitet vara hävdad och rättfärdigad för all evighet. Detta skulle vara en prövosten med vars hjälp varje framtida utmaning omedelbart kunde prövas och avvisas. Men det skulle krävas tid, omkring 6.000 år, för att avgöra stridsfrågan. Och vad har 6.000 år av människans historia hittills visat? Har det under hela denna tid här på jorden funnits vittnen för Jehova som bevarat sin ostrafflighet och bevisat att Gud är sann och att Satan är en lögnare? — Ords. 27:11.
Första millenniet
Abel var det första vittnet för Jehova, och han bevarade sin ostrafflighet och trädde upp till försvar för Guds suveränitet. (Hebr. 11:4) På grund av att Abel frambar ett djuroffer som var godtagbart för Jehova medan Kains offer inte var godtagbart, blev han mördad av sin bror Kain. ”Världens grundläggning” (Hd) ägde rum när Adam och Eva började få söner och döttrar. Abel var den andre omtalade sonen. Hanok (Enok), den sjunde från Adam, vandrade också ”med Gud” som ett troget vittne och profeterade om Jehovas dom över ogudaktiga människor. På grund av hans trohet hände det efter 365 år att ”Gud tog honom bort” från de levandes land på ett sådant sätt att han inte såg döden på samma sätt som andra gör. — 1 Mos. 4:1—15; 5:1—4, 21—24; Luk. 11:49—51; Jud. v. 14, 15; Hebr. 11:5.
Andra millenniet
Tidigt under detta millennium blev Metuselas son Lemek inspirerad av Gud att uttala en profetia om att hans egen son Noa skulle trösta människorna. Noa, en man av stor tro, var född år 1056 A.M. (anno mundi), och han levde 944 av sina 950 år i detta millennium. Fastän vissa av Guds änglasöner på Noas tid i olydnad började leva ett äktenskapligt liv på jorden och människorna blev benägna för våld, ”vandrade [Noa] med den sanne Guden” och visade sig vara ”felfri bland sina samtida”. Som bevis på sin tro byggde han efter Guds anvisning en väldig ”ark för att frälsa sitt husfolk [bestående av sju andra trogna]; och genom denna tro domfällde han världen” av ogudaktiga människor. Han var ”en rättfärdighetens predikare”, och han frambar längre fram offer åt Gud i tacksamhet över att de blivit räddade under syndafloden. Noa och hans familj tjänade troget i lydnad för Jehova och gav därigenom levande bevis för att Satan är en lögnare, till harm för honom, den onde. — 1 Mos. 5:28—31; 6:9; Hebr. 11:7; 2 Petr. 2:5; NW.
Tredje millenniet
Noa levde sex år in på detta millennium. Två år efter hans död föddes Abraham. På grund av att Abraham verkligen trodde på Gud, satte lydnaden för sin Skapare framför fysisk bekvämlighet och till och med visade tro på att Gud kunde återföra människor till liv genom en uppståndelse, blev han rikt välsignad av Jehova. Som ”Jehovas vän” fick Abraham Guds löfte att Messias skulle komma genom hans släktlinje. Abraham, hans son Isak och hans sonson Jakob (som senare fick namnet Israel) visade alla föredömlig tro, i det de inte förband sig med något mänskligt rike, utan bodde i tält i ett främmande land, medan de väntade på den symboliska ”stad” som Jehova skulle bygga. Jakobs tolv söner blev stamfäder för Israels tolv stammar. Av dessa söner visade Josef stor lojalitet mot Gud genom att följa höga moralprinciper och genom att i en tid av hungersnöd rädda sin fars familj (i vilken det abrahamitiska löftet hade sin medelpunkt). Längre fram valde Mose att kämpa för tillbedjan av den sanne Guden, i det han personligen visade ifrån sig Egyptens härlighet. Han lydde orubbligt Jehova när det gällde att leda Guds folk ut ur fångenskapen i Egypten för att organiseras till en förebildlig ”helig nation”. Job levde under samma tid som Mose, och han var framträdande i att vägra att bryta sin ostrafflighet mot Gud, också när han led materiella förluster och drabbades av sjukdom. Josua, Kaleb och domarna i Israel var också framträdande kämpar för rättfärdigheten. När detta millennium närmade sig sitt slut, visade sig David, Isais son, vara en man som var i överensstämmelse med Guds hjärta, och på grund av hans orubbliga trohet ingick Gud med honom ett förbund om ett evigt rike. — 1 Mos. 9:28, 29; 11:26; 12:1—3; Jak. 2:23, NW; Apg. 13:22; Hebr. 11:8—32; Job 1:8; 27:5.
Fjärde millenniet
Sedan Davids son Salomo hade dött, delades Israels nation i två riken. De trogna kungarna var mycket få. Men bland Jehovas profeter var det många som bevarade ostraffligheten — Elia, Elisa, Jesaja, Jeremia och många andra. På Elias tid omtalades det att det fanns sju tusen trogna i det norra riket, Israel, som inte hade ”böjt sig för Baal”. I det södra riket, i Jehovas tempel i Jerusalem, var det tusentals personer, bland dem många lojala präster, som fortsatte att tillbedja den sanne Guden. När det norra riket fördes i fångenskap, fortsatte många gudfruktiga judar som hade kommit därifrån att tillbedja i Jerusalem. När staden Jerusalem hade lagts öde, fortsatte trogna fångar i Babylon — Hesekiel, Daniel och andra — att upprätthålla den sanna tillbedjan. Efter sjuttio år var det nästan 50.000 hängivna judar och följeslagare till dem som återvände för att återuppbygga templet i Jerusalem och återupprätta Jehovas tillbedjan där. Profeterna Haggai och Sakarja uppmuntrade dem i detta. Nehemja och andra trogna judar arbetade också hårt med att undervisa Guds folk i lagen, så att de kunde inse att ”Jehovas glädje” sannerligen är ett ”starkt fäste”. Trogna skriftlärda arbetade också oförtrutet med att göra handskrivna exemplar av de heliga skrifter som fanns då, och Guds ord mångfaldigades och spreds. — 1 Kon. 19:18; Neh. 8:9, 10, NW; Hagg. 1:12—14; Sak. 1:1—3; Hebr. 11:32—38.
Femte millenniet
Detta millennium börjar med att bibeln omnämner hur Jehova välsignade och gav sin ynnest åt Sakarias och hans hustru Elisabet, åt Josef och Maria och åt Simeon, Hanna och andra trogna tillbedjare. Johannes döparen kom och beredde ”vägen för Herren [Jehova, NW]”, och hans orädda tjänst ledde till att han dog som martyr. Han förmåddes inte att kompromissa på grund av någon ängslan för sin egen trygghet. Den utlovade Messias framträdde för att ge det fullkomliga föredömet i ostrafflighet. Hur ansträngde sig inte Satan att finna någon spricka i Jesu lojalitet mot Jehovas suveränitet! Men han misslyckades ömkligen med detta. Jesu trohet under de kvalfullaste prövningar, ja, ända intill en grym död, gav det fullständiga och avgörande svaret åt utmanaren. Apostlarna och de övriga av de första kristna följde i Jesu fotspår. Men sedan det första århundradet förgått började, precis som förutsagt, ”ogräs”-klassen av falska kristna, som såtts av Satan, att förfölja ”vete”-klassen, de sanna kristna. Under 300-talet blev somliga, som förkastade den hedniska treenighetsläran, kallade ”arianer”. Vissa andra, som troget höll fast vid att fira åminnelsen av Kristi död den 14 Nisan, kallades ”quartodecimaner” (av det latinska ordet för fjortonde). Under 600-talet blev somliga, som höll fast vid ”den äkta apostoliska bibelkristendomen”, kallade ”paulicianer”. Men detta användande av okvädinsord, tillsammans med förföljelse, avskräckte inte trogna, smorda kristna från att bevara sin ostrafflighet! — Lukas, kapitel 1 och 2; Matt. 13:24—30.
Sjätte millenniet
Mitt i kristenhetens väldiga domän av efterhärmande kristna fortsatte de sanna smorda kristna att förbli lojala, trots att de hotades av sadistisk tortyr och martyrdöd vållad av de katolska prästerna. Från 1100-talet förkastade ”valdenserna” i Frankrike de katolska traditionerna och höll troget fast vid bibeln. Många av dem blev martyrer. En av dem sade: ”Korset bör man inte bedja till utan avsky som det medel varigenom den rättfärdige dödades.” Reformationen började under 1500-talet, och den ledde till att många individer och länder gjorde sig fria från den katolska kyrkans auktoritet. Under 1870-talet började nutida kristna vittnen för Jehova att predika kraftfullt som en organiserad skara. Trots motstånd från kristenhetens ”ogräslika” prästerskap blev denna ”vete”-klass avskild, och hittills har de genom sitt predikande vittnat i 207 länder. I synnerhet under de två världskrigen blev dessa kristna bittert förföljda. Många av dem dog i nazistiska koncentrationsläger hellre än att frånsäga sig sin tro på Jehova Gud, och Jehovas vittnen fortsätter att stå inför prövningar i kommunistiska länder och andra länder. Men genom allt detta bevarar de ostraffligheten, och de fortsätter helhjärtat att kungöra de goda nyheterna om Riket över hela jorden. Till dessa smorda, som uppgår till några få tusen, har sedan år 1935 slutit sig mer än två millioner andra i arbetet att vittna om Guds rike, och alla dessa är sannerligen en ”stor skara”, som blickar upp till Jehova som sin universelle suverän och till hans Son som sin messianske konung! — Upp. 2:10; 3:10; 20:4; 7:9, 10.
Jehova hävdad och rättfärdigad
Allt medan millennierna gått till historien, har Jehovas sida i den stridsfråga som väcktes i Eden blivit övertygande bevisad. Under alla tidsåldrar har Jehova haft sina trogna vittnen på jorden, och i denna tid finns de här på jorden i snabbt växande antal! Vid slutet av det sjätte millenniet är de tacksamma mot Gud för alla hans underbara föranstaltningar, vilka inbegriper livets gåva och den underbara utsikten till evigt liv i hans nya ordning. Allt detta har gjorts möjligt genom det offer som bestod i hans Son, som bevarade ostraffligheten, den messianske konungen, Jesus Kristus. De anser att Jehovas suveränitet är den rätta suveräniteten. Deras enda önskan är att följa hans rättfärdiga vägar. De är beslutna att aldrig låta Satan leda dem bort från ostrafflighetens väg. De gläder sig över att ha del i att bevisa att Satan är en lögnare, och de strävar framåt med orubblig tro när det gäller att kungöra ”Guds väldiga gärningar” i vår tid. De finner glädje i kunskapen att Jehova själv står i begrepp att ingripa för att upprätthålla rättfärdigheten och upphöja sin egen suveränitet genom att röja undan Satan, hans anhängare och alla hans onda gärningar under ”HERRENS [Jehovas] vredes dag”, som nu är nära förestående. — Apg. 2:11; Sef. 2:2, 3.