6.000 år av det storslagna förverkligandet av Jehovas uppsåt beträffande mänskligheten

NÄR Adam öppet avvisade Jehovas rättmätiga suveränitet, handlade Jehova med mänskligheten på ett barmhärtigt, kärleksfullt sätt. Det var inte så att han omedelbart dödade Adam och började alltsammans från början igen genom att skapa en ersättare för honom här på jorden. Gud valde att låta Adam fortsätta att leva och börja frambringa den mänskliga familjen. Denna familj, som härstammade från Adam, blev ”lagd under intigheten” av Gud på så sätt att den genom arv från Adam kom in under dödens fördömelse. Av sig själva kunde människorna inte finna någon väg till frigörelse från detta olyckliga tillstånd. Men när mänskligheten lades under intigheten, skedde detta ”på grundval av hopp”, på så sätt att Gud på grund av sin ojämförliga, oförtjänta omtanke formulerade sitt uppsåt att bereda en väg ut för de trogna bland Adams avkomlingar. På detta sätt kan de ”försättas i frihet från slaveri under förgängligheten” och bli befriade och förda in i en ”härlig frihet” som Guds återställda barn. Detta storslagna hopp kom till uttryck i en profetia, som Jehova själv uttalade i Eden. Granska nu skildringen, millennium för millennium, och tänk efter om det har förekommit någon senfärdighet från Guds sida, när det gäller att fullborda detta uppsåt att ge befrielse åt mänskligheten. — Rom. 8:20, 21, NW; 1 Mos. 3:15; 2 Petr. 3:9.

FRÅN 4026 TILL 3026 F.V.T.

Under de millennier som föregick människans skapelse hade Gud visat djup kärlek och stort intresse genom att bereda ett paradisiskt hem åt den mänskliga familjen. Men när människan gjorde uppror i Eden, höll Jehova som den suveräne härskaren rannsakning och dömde Adam och Eva till döden och drev ut dem ur den ljuvliga trädgården. Jehova handlade i överensstämmelse med sin egenskap rättvisa. Men han verkställde inte domen på ett sådant sätt att människosläktet utplånades. Han lät de första människorna föda barn, trots att de nu var syndare. När Jehova dömde Adam och Eva, förklarade han också att han skulle uppväcka en ”säd” eller avkomma som skulle krossa Satan och hans anhängare. Detta visade att han skulle handla med barmhärtighet mot Adams avkomlingar, så att de kunde ha ett hopp om återställelse och liv genom denna utlovade ”säd”. — 1 Mos. 3:8—24.

När Kain mördade sin bror Abel, gjorde Jehova det klart att människorna skall hållas ansvariga för blodskuld. Denne rättvise Gud inspirerade den trogne Hanok (Enok) att profetera att Jehova skulle komma ”med sina heliga myriader för att verkställa dom på alla och för att överbevisa alla de ogudaktiga i fråga om alla deras ogudaktiga handlingar”. Jehova klargjorde alltså att han alltid skulle handla rättvist och i rättfärdighet mot de ogudaktiga, men i sin barmhärtighet ingav han dem som gav honom ära ett underbart hopp. — 1 Mos. 4:9—11; Jud. v. 14, 15, NW; 2 Mos. 34:6, 7.

FRÅN 3026 TILL 2026 F.V.T.

Tidigt under detta millennium föddes Noa. Jehova lät Noa utföra en profetisk framställning av den befrielse som Jehova till sist skulle ge människorna. På vilket sätt? Jehova lät syndafloden komma som hans verkställande av domen över de ogudaktiga. Det var bara Noa och hans familj som — tillsammans med exemplar av alla djurarter — överlevde i arken för att i sinom tid träda ut på den renade jorden. Mer än två millennier längre fram förklarade Messias, Jesus, den profetiska innebörden i syndafloden. Han sade: ”Ty alldeles som Noas dagar var, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom de levde i de dagarna, före floden: de åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de tog ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara.” På detta sätt pekade ”Människosonen”, Jesus själv, fram emot den bestämda ”dagen och stunden”, då Jehova Gud skulle låta den ”stora vedermödan” komma över jorden och befria den från ogudaktiga människor. — 1 Mos. 6:13—22; Matt. 24:36—39, NW.

Efter syndafloden, då Jehova gav människan tillåtelse att äta djurkött, förklarade han att livet är heligt, och han förbjöd också människan att äta något som helst blod. Men redan medan Noa ännu levde blev det renade mänskliga samhället fördärvat, och människorna visade ringaktning för Guds lag, då Nimrod, en hänsynslös jägare, installerade sig själv som jordens förste kung. Det var Jehovas uppsåt att det mänskliga samhället skulle spridas över hela jorden. När Nimrod trotsigt motstod detta uppsåt genom att försöka centralisera människovärlden under sig själv som diktator och ”gud”, ingrep Jehova! Genom att förbistra människornas språk tvingade Jehova dem att sprida sig ”över hela jorden”. På så sätt visade han att ingen som försöker manipulera med hans tillkännagivna uppsåt kommer att få framgång. — 1 Mos. 9:1—7; 10:9, 10; 11:1—9; Jes. 55:11.

FRÅN 2026 TILL 1026 F.V.T.

Jehova hade tillkännagett att den utlovade ”säden”, mänsklighetens befriare, skulle komma genom Sems, Noas sons, släktlinje. I denna släktlinje framträdde Abraham, en man som räknades som rättfärdig på grund av sin starka tro. Gud ingick ett förbund med Abraham, och han förklarade att i Abrahams säd skulle alla folk eller nationer på jorden ”välsigna sig”. Genom att låta Abraham gå så långt som till att försöka frambära sin son Isak som offer framställde Gud en bild inte bara av hur han själv i framtiden skulle offra sin egen Son som en lösen för mänskligheten, utan också det underbara uppståndelsehoppet. Gud använde också Abrahams sonsonsson Josef i Egypten till att i bild visa hur Messias skulle bli upprest som en frälsare för människorna. I det närbelägna Us’ land höll Job fast vid ”sin ostrafflighet” och bevisade att Satan är en lögnare, och därigenom visade han i skuggbild hur Messias, såväl som andra trogna Guds tjänare, skulle uthärda mycken förföljelse i samband med att de hävdade och upphöjde Jehovas uppsåt. — 1 Mos. 22:3—18; Hebr. 11:17—19; 1 Mos. 47:21—27; Job 2:3.

Vid mitten av detta millennium förde Jehova Israel under Mose ut ur Egypten och sade till dem: ”Ni själva skall bli mig ett rike av präster och en helig nation.” Gud gav åt Mose en detaljerad lag tillsammans med anvisningar för tabernaklet, tjänsten vid det och prästerskapet. Allt detta gav förhandsglimtar av Jehovas framtida förvaltning av angelägenheterna i avsikt att förena allting under Messias. När detta millennium närmade sig sitt slut, ingick Gud ett förbund med den trogne kung David, och det innehöll löftet att Messias som Davids säd skulle sitta på Guds rikes tron för evigt. När detta millennium nådde sitt slut, fullbordade Davids son Salomo byggandet av Jehovas storslagna tempel i Jerusalem. Ja, förverkligandet av Guds uppsåt gick framåt på ett storslaget sätt! — 2 Mos. 19:5, 6, NW; Ef. 1:9, 10; 1 Krön. 17:11—14; 2 Krön. 5:1.

FRÅN 1026 TILL 26 F.V.T.

Överlämnandet av Jehovas härliga tempel, som byggts av Salomo, försiggick under det första året av det fjärde millenniet. Då hade halva tiden gått mellan Adams skapelse och vår tid. Det var mycket passande att Salomo bad att templet i Jerusalem skulle bli ett bönehus för alla nationer. Men Jehova hade särskilt utvalt Israel att vara det redskap varigenom han skulle uppenbara sitt gudomliga uppsåt i fråga om att återställa mänskligheten, och genom Israel fortsatte han att framställa profetiska mönster av framtida händelser. — 1 Kon. 8:1—66; Mark. 11:17.

Men Israel blev avfälligt. År 740 f.v.t. använde Jehova Assyrien som sin ”vredes ris” i fråga om att straffa det norra riket, Israel, och sända det i fångenskap. År 607 f.v.t. använde han Babylon på samma sätt till att ödelägga Juda och Jerusalem. Efter sjuttio år återvände en trogen kvarleva av judar från fångenskapen i Babylon för att återuppbygga templet och återställa den sanna tillbedjan i Jerusalem. — Jes. 10:5—11; Jer. 25:8—14.

Gud använde profeten Daniel till att profetera om att ”Messias, ledaren”, skulle framträda sextionio årsveckor efter det att befallningen att återuppbygga Jerusalem hade utfärdats, och denna befallning gavs år 455 f.v.t. Därför skulle Messias, Guds smorde, framträda år 29 v.t. Gud visade också att hedningarnas av Gud tillåtna herravälde över jorden skulle börja år 607 f.v.t. och vara i 2.520 år, varför det skulle nå sitt slut år 1914 v.t. — Dan. 9:24—27, NW; 4:13, 20, 22, 29.

De hebreiska skrifternas skrivna kanon fullbordades under detta millennium, vid slutet av 400-talet f.v.t. Men språkbarriärer skulle inte få hindra spridandet av de livsviktiga upplysningar som fanns i dessa heliga skriftrullar. Under 200-talet f.v.t. började den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna att framställas i Egypten; den iordningställdes till gagn för de grekisktalande judar som var spridda i andra länder. — Rom. 3:1, 2; 15:4.

FRÅN 26 F.V.T. TILL 975 V.T.

Händelser under det första århundradet v.t. är av ofantlig betydelse för mänskligheten. Från våren år 29 v.t. blev Johannes döparen använd till att ”bereda vägen” för Messias. På hösten detta år döpte Johannes Jesus, och vid detta tillfälle smorde Jehova Jesus ”med helig ande och kraft”. Jesus blev på så sätt Messias, Jehovas utsedde konung och överstepräst, som skulle ge evig frälsning åt människorna. Genom att predika och göra underverk under en särskild period på tre och ett halvt år visade Jesus hur han skulle förverkliga Jehovas uppsåt, när han vann den utlovade styrelsen genom Riket. Detta skulle inbegripa att de döda skulle uppstå och att människorna skulle bli botade och återställas till fullkomlighet i ett jordiskt paradis. Jesus blev hängd på en tortyrpåle, domfälld av de judiska prästerna och de romerska myndigheterna. Sedan han dött och blivit begraven förklarade Jehova att han var helt igenom rättfärdig genom att uppväcka honom från de döda till himmelskt liv. Därpå frambars värdet av detta fullkomliga mänskliga offer inför Gud i himmelen av Jesus som överstepräst för att gagnet av det skulle kunna tillämpas till förmån för människorna. — Matt. 3:3, 13—17; Apg. 10:37—43; 1 Tim. 3:16; Hebr. 9:24—28.

På pingstdagen år 33 v.t. utgöt Jehova sin ande över Jesu församlade lärjungar och förde dem som ett andligt Israel in i det nya förbund, som Jesus verkade som medlare för. Kornelius och hans hus omvändes år 36 v.t., och från och med då fördes också hedningar som blivit kristna in i detta ”Guds Israel”. Inför denna ”lilla hjord” av smorda kristna låg den storslagna utsikten att få del med Kristus i hans himmelska rike! — Apg. 2:1—4; 10:24, 44—48; Hebr. 9:15; Gal. 6:15, 16.

Under det första århundradet v.t. blev den kristna församlingen fast grundad. Några apostlar och övriga lärjungar till Jesus fick skriva ned de kristna grekiska skrifterna. Mot slutet av detta århundrade var bibelns kanon fullständig. Guds storslagna uppsåt hade blivit nedtecknat i sin helhet. Den inspirerade Skriften visade hur många profetior från Gud hade blivit uppfyllda eller höll på att uppfyllas. Bibeln framhöll det säkra hoppet om att alla Jehovas löften skulle uppfyllas genom hans Sons rike. — Apg. 9:31; 2 Tim. 3:16, 17; 2 Petr. 1:19—21.

De goda nyheterna blev i sin renhet predikade av smorda kristna ”bland allt skapat under himmelen”. Men efter apostlarnas död uppstod den förutsagda stora avfälligheten, och den kristna församlingen blev besmittad genom att ”ulvar” — ”ogudaktiga människor” — trängde sig in, människor som föraktade Guds oförtjänta omtanke. År 325 v.t. grundade avfällingar den skrymtaktiga kristenheten under det hedniska Roms beskydd, och detta åstadkom ett djupt andligt mörker. När det femte millenniet närmade sig sitt slut, stod insikten om och förståelsen av Jehovas underbara uppsåt i förbindelse med Riket mycket lågt. Men Guds löften var ändå säkra! Han ljuger inte. — Kol. 1:13, 23; Apg. 20:29, 30; Jud. v. 4; Tit. 1:2.

FRÅN 975 V.T. TILL 1975 V.T.

Under det sjätte millenniet fortsatte Jehova att sätta sina trogna smorda på prov, medan de uthärdade förföljelse. Slutligen började mörkrets slöjor att lyftas, då bibeln översattes till folkets språk och började spridas över hela kristenheten, särskilt från och med 1500-talet. Under 1870-talet började en spännande återställelse av insikten om grundläggande bibliska sanningar. Jehova började församla sina smorda. Som en ”trogen och omdömesgill slav”-klass började dessa på nytt att bli framträdande i att verkställa ett stort andligt program med att dela ut mat. Hängivna kristna började att med stor förväntan se fram emot år 1914 v.t., eftersom detta år skulle utmärka slutet på hedningarnas tider. Ja, det var år 1914 som Jehova insatte Kristus Jesus på tronen i det himmelska riket, på det himmelska Sions berg, med ”väldet över världen”. Alla de drag i Jesu förutsagda ”tecken”, som skulle utvisa hans närvaro i himmelsk härlighet och ”avslutningen på tingens ordning” (NW), blev tydligt uppenbara, allteftersom dessa drag började uppfyllas och fortsatte att uppfyllas. Detta har för de kristna varit en stor orsak till glädje, och det har lett till att de kraftfullt kungjort Guds upprättade rike. — Upp. 20:4; Matt. 24:3—14, 32—34, 45—47; 25:31—33.

Från och med år 1919 har ett andligt paradis under Kristi ledarskap blivit återställt åt Guds smorda kvarleva på jorden. Och med början år 1935 har en ”stor skara” av andra ödmjuka tillbedjare framträtt och förenat sig med den smorda kvarlevan av Jehovas rikesklass i att sjunga Jehovas lov överallt på jorden. I fyrtio år har församlandet av denna ”stora skara” gått framåt. Nu är det mer än två millioner av dessa Guds tjänare som ser fram emot att få gå igenom den snabbt annalkande ”stora vedermödan” och leva in på en renad jord, där ett bokstavligt paradis skall återställas över hela jorden och finnas i all evighet! I omkring 35.000 kristna församlingar i 207 länder på jorden blir Guds nitälskande folk förberett för att överleva — och dessutom förberett för det samfällda arbete som ligger framför dem i förbindelse med det bokstavliga paradiset på jorden. — Joh. 10:16; Upp. 7:9, 10, 14, 15; jämför Jesaja 35:1—10; 65:17—23.

Jehova verkar på ett progressivt sätt för människorna

Ja, Jehova är en progressiv Gud. Han är inte senfärdig när det gäller att verkställa sitt majestätiska uppsåt i alla dess delar till sina skapelsers välsignelse och till deras bästa. Ogudaktiga människor kan förlöjliga de goda nyheterna om att Messias’ utlovade ”närvaro” som regerande konung har inträtt i vår tid. Men deras förlöjligande ord kommer att vändas emot dem på den dag och stund som Jehova har utvalt till att uppenbara ”Herren Jesus ... från himmelen med sin makts änglar”. Detta kommer att betyda eldsglödande tillintetgörelse och hämnd och straff över ”dem som icke känna Gud och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga”. Detta kan vi vara säkra på — ”Jehova är inte senfärdig beträffande sitt löfte”. Medan vi tålmodigt inväntar ”Jehovas dag” för ingripande, kan vi känna oss lyckliga över att den ”stora skara” som skall överleva den ”stora vedermödan” fortsätter att snabbt tillväxa i antal. Vi kan helt visst bemöda oss kraftigt för deras skull. — 2 Tess. 1:7—10; 2 Petr. 3:3, 4, 9, NW; 1 Tim. 4:10.

Den rad av Guds verk som just har beskrivits — verk som leder till människans återställelse — stimulerar vårt hjärta. Med full förtröstan på att Jehovas hela storslagna uppsåt i fråga om dem som älskar honom kommer att bli uppfyllt följer vi den ledning som han och hans konung, Jesus Kristus, ger helt igenom den ”stora vedermödan” och in i det tusenåriga rikets styre, som ännu hör framtiden till. Ja, Jehova har gjort ”härliga ting” för mänskligheten, och han fortsätter att göra det. — Jes. 12:2—5.