Frågor från läsekretsen
● Var det Guds ursprungliga uppsåt att kvinnan skulle underordna sig sin man? Eller blev det så först efter det att Adam och Eva syndat och Gud sagt till kvinnan att ”din man ... skall behärska dig”? — 1 Mos. 3:16, NW.
Det framgår tydligt av bibelns skildring att Guds ursprungliga uppsåt var att mannen skulle vara överhuvudet i sin familj och att hustrun skulle vara underordnad sin man.
Innan Eva blev skapad förklarade Jehova: ”Det är inte gott för mannen att förbli ensam. Jag skall göra en hjälpare åt honom, såsom ett komplement till honom.” (1 Mos. 2:18, NW) Mannen skulle därför ha det huvudsakliga ansvaret i familjen, och kvinnan skulle hjälpa honom.
Aposteln Paulus hänvisar i 1 Timoteus 2:11—14 (NW) till att Adam skapades först, när han visar att kvinnorna i den kristna församlingen skulle underordna sig männen som tillsyningsmän och att kvinnan inte skulle ”utöva myndighet över en man”. Varför det? ”Ty Adam danades först, sedan Eva. Vidare blev Adam inte bedragen, men kvinnan blev grundligt bedragen och kom att vara i överträdelse.”
Eva borde noga ha rådgjort med sin man i fråga om varje viktigt beslut som skulle fattas. Och alldeles särskilt borde hon ha varit noga med att fråga honom, när hon blev frestad att äta av den förbjudna frukten, eftersom ormens lockelse gick ut på att hon skulle vara olydig mot Guds tidigare befallning, som hon hade fått genom sin man Adam, nämligen att inte äta av den förbjudna frukten. Om hon hade erkänt sin mans ledarskap på detta sätt, skulle det ha utgjort ett skydd och en trygghetsföranstaltning för henne. Om hon hade underordnat sig hans ledarskap genom att rådgöra med honom och samarbeta med honom, skulle det i hög grad ha bistått henne i att lydigt ägna tillbörlig tillbedjan åt Gud.
När Jehova avkunnade domen över Eva, sade han: ”Jag skall storligen föröka ditt havandeskaps smärta; under födslovåndor skall du föda barn, och din åtrå skall vara till din man, och han skall behärska dig.” — 1 Mos. 3:16, NW.
Det förefaller inte vara så att Jehova direkt åstadkom att dessa förhållanden kom till som ett straff som drabbade Eva och, genom arv, alla hennes kvinnliga avkomlingar. I stället var det så att Jehova genom att avskära kvinnan såväl som mannen från Guds ynnest pekade ut de följder och missförhållanden som skulle uppstå. Havandeskapet skulle vara mycket svårt under ofullkomliga förhållanden. Jehova visste på förhand att inom äktenskapsanordningen sådan den nu är skulle ofullkomligheten ofta leda till missräkning, ängslan och oro i sinnet. Det skulle vara naturligt för en kvinna att hysa åtrå till en äkta man, inte enbart för sexuell tillfredsställelse, utan på grund av att hon önskade ett hem och barn, trygghet och kamratskap. Dessa önskningar skulle vara mycket starka hos en kvinna, även om uppfyllelsen av dem skulle betyda att en ofullkomlig äkta man behärskade henne.
När den äkta mannen behärskade sin hustru på detta sätt, skulle det gå utöver det normala i fråga om att utöva ledarskap. Det skulle ibland bli resultatet av att kvinnan försökte tillskansa sig mannens ledarskap, under det att mannen motstod ett sådant intrång. Mannen skulle också ofta ha en benägenhet att missbruka sitt ledarskap.
Aposteln Paulus påminde om att det också i det kristna äktenskapet skulle förekomma tillfällen av ”lekamliga vedermödor”. (1 Kor. 7:28) Men även under ofullkomliga förhållanden kan man i ett kristet äktenskap uppnå ett gott mått av lycka och framgång. När kärleken är förhärskande och mannen och hustrun sätter värde på sina olika uppgifter och fullgör dem, hålls varje eventuell benägenhet från hustruns sida att vilja råda vid ett minimum, och likadant är det med varje benägenhet från mannens sida att missbruka ledarskapet. Den kristna hustrun inser det förståndiga i att underordna sig sin mans ledarskap med djup aktning, och den kristne mannen är medveten om att han skall älska sin hustru som han älskar sin egen kropp. — Ef. 5:21—23.
En kristen hustru behöver inte känna sig missräknad eller orimligt kringskuren på grund av att hon på tillbörligt sätt underordnar sig sin man. På samma sätt är de som tillhör den kristna församlingen undergivna de äldste i församlingen, vilka tar ledningen. (Hebr. 13:17) De äldste har större ansvar, men de är inte förmer än sina bröder, som de betjänar. Likaså har den äkta mannen den ställningen att han är sin familjs huvud, även om detta inte gör att han är förmer än sin hustru. De är båda arvingar till liv. — 1 Petr. 3:7.