På min ålderdom fann jag sann tillflykt
Berättat av Louisa Gregorio
JAG har levat nära ett hundra två år — mycket längre än de sjuttio år som är vår lott. (Ps. 90:10) Men det var inte förrän jag var över sjuttio år som jag kunde finna det jag alltid hade önskat — en sann tillflykt och ett fast hopp.
Jag är avkomling av flyktingar, som sökte religionsfrihet för många år sedan. I början av drottning Viktorias regering i England (1837—1901) blev några invånare på den portugisiska ön Madeira utsatta för religionsförföljelse av romerska katoliker. Man brände upp deras biblar och behandlade dem illa på andra sätt. Så småningom skickade drottning Viktoria en båt till ön, så att alla som ville lämna ön kunde göra det.
Bland dem som gick ombord på detta fartyg var två unga flickor. Fartyget var destinerat till Brittiska Västindien. Några av flyktingarna gick i land på ön Antigua. De övriga, däribland de båda flickorna, kom hit till Trinidad. Det var en flitig, uppriktig grupp människor. De bar sten från den närbelägna East Dry River och byggde St. Ann’s Church of Scotland, som ännu finns kvar.
En av de båda flickorna var min mormorsmor. Hon födde en dotter, Marceliana, som var min mormor. När Marceliana gifte sig och födde barn, föddes också min mor Mary. Så småningom gifte hon sig med Manuel Pereira, som blev min far. Vår familj kom att bestå av tre flickor och en pojke, som dog i tidiga år. Också far dog, så min mor tog anställning i en butik för att sörja för familjen och hemmet.
SKOLGÅNG OCH GIFTERMÅL
Vi bodde i hörnet av Henry Street och Duke Street, som nu ligger i centrum av Port of Spain. Inte så långt därifrån på Victoria Street låg Girls Model School, där jag fick skolutbildning. När jag var sexton år, började två unga män i grannskapet lägga märke till mig. Den ene var från en förmögen familj; den andre var en fattig ung man. Jag kom att fästa mig vid Albert Gregorio, den fattige pojken. Vi gifte oss när jag var tjugo år, och jag har aldrig ångrat mitt val.
Albert och jag var lyckliga tillsammans och arbetade hårt för att skaffa ett gott hem åt vår växande familj. Vi fick tre pojkar och tre flickor. Albert hyrde ut hästar och vagnar för att försörja oss. Vårt hem i Belmont var blygsamt, men vi var en lycklig och fast sammansvetsad familj.
Efter några år öppnade Albert en liten begravningsbyrå i Belmont, och ganska länge var Gregorios begravningsbyrå mycket framträdande på Observatory Street. Min man blev känd som den fattiges vän, för även om en familj inte hade råd att betala sin begravning, så ordnade Albert ändå med begravningen åt dem.
INGEN ÅSTUNDAN EFTER ANDLIGA TING
Under första världskriget kom en man vid namn Evander J. Coward till Trinidad och drog stora åhörarskaror till sina bibliska föredrag. Han tillhörde bibelforskarna, som numera kallas Jehovas vittnen. Min syster Annie och hennes man Wilfred Ferreira, såväl som min mor, började komma tillsammans med bibelforskarna. Willie, som Wilfred kallades, blev en mycket nitisk bibelforskare och reste till de andra öarna i sin predikoverksamhet. Jag lyssnade visserligen på Willie, men jag gav inget gensvar.
År 1931 fick min man lunginflammation. Ända in i det sista försökte han vara uppe, men det dröjde inte länge förrän han bröt samman och dog i hemmet. Han blev aldrig någon bibelforskare, men han var en mycket god äkta man åt mig. Jag saknade honom verkligen mycket. Nu fick jag själv bära bördan att försörja familjen. Jag sydde blusar, kjolar och annat och sålde det till rimligt pris. På det sättet försörjde jag mig i många år.
JAG GER GENSVAR TILL BIBELNS SANNINGAR
Det var i slutet av 1940-talet som jag till slut lärde känna var man kunde finna sann tillflykt och verkligt hopp, men det kunde jag ha fått reda på mycket tidigare, om min inställning varit annorlunda. Jehovas vittnen hade i Förenta staterna öppnat en särskild skola, som kallades Gilead, för att utbilda missionärer, som skulle bege sig till andra länder och fritt och för intet ge undervisning i bibeln åt alla som ville lära känna den. År 1946 sändes några av dessa missionärer till Trinidad.
En av dessa var en ung kvinna vid namn Ann Blizzard. Jag tyckte om henne och tackade ja till hennes erbjudande att studera bibeln med mig, och jag satte värde på de sanningar jag fick lära mig. En dag studerade vi 2 Petrus 3:13, där det heter: ”Men det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” När jag tänkte på dessa rättfärdiga himlar och denna rättfärdiga jord, kände jag stor glädje. Jag ville vara med i denna rättfärdiga tingens ordning. Jag var då omkring sjuttiosex år gammal.
Jag uppmuntrade min dotterdotter Joy Hearn, som bodde hos mig, att också vara med vid bibelstudiet. Det ville hon gärna, och snart godtog även hon de bibliska sanningar vi fick lära oss. Till slut började jag vara med vid Jehovas vittnens alla möten på Norfolk Street 6B i Belmont, och jag uppskattade dem mycket.
Jag fann också glädje i att tala med andra om de underbara ting jag lärde mig. Jag fick många intressanta erfarenheter, när jag besökte människor från hus till hus och ledde bibelstudier i deras hem. Jag minns hur jag ledde ett bibelstudium med Alma Ford. Hon tog emot sanningen med gott hjärta och blev ett verksamt vittne för Jehova.
Jag uppmuntrade min dotter Ivy, som bodde i San Fernando ungefär femtio kilometer söder om Port of Spain, att studera med missionärerna där. Det gjorde hon, och hon och hennes dotter Jean godtog de bibliska sanningar de fick lära sig, och det gjorde slutligen också hennes man Jack. Mitt barnbarn Peter lyssnade också och trodde. Jag minns hur lycklig jag var den dagen, den 25 november 1950, då min dotter Ivy och mina båda dotterdöttrar Joy och Jean allesammans blev döpta vid en av Jehovas vittnens sammankomster.
FIENDERNA ÅLDERDOM OCH DÖD
Under hela 1950-talet och början av 1960-talet var jag med vid mötena och tog del i att predika och undervisa om bibelns sanningar för andra som bodde i närheten av mitt hem. Därefter började jag dagligen bli påmind om ålderdomens skröplighet. Jag är väl medveten om sanningen i Psalm 90:10: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet.”
Något som bidrog till mina bekymmer var att en av mina söner blev sjuk och inte tillfrisknade. Just när det verkade som om han höll på att bli bättre fick han återfall och dog. Trots att jag kände till bibelns löfte om en uppståndelse och den paradisiska jorden sörjde jag ändå Cecil.
En dag när jag var över nittiosex år skulle jag öppna ett fönster i vardagsrummet. Plötsligt halkade jag och föll och slog mig illa. Läkaren tillkallades, och han ordnade genast med att jag kom in på ett vårdhem. Jag hade brutit lårbenshalsen och behövde opereras.
Läkarna och sköterskorna utövade påtryckningar på mig att ta emot blodtransfusioner och sade att jag med säkerhet skulle dö, om jag inte tog emot dem. Jag vägrade, eftersom Guds ord förbjuder att man tar emot blod. (1 Mos. 9:4; 3 Mos. 17:10; Apg. 15:20, 29) Jag tackar Jehova för att jag kunde överleva operationen och återhämta mig. På vårdhemmet träffade jag två äldre damer i åttioårsåldern, som också hade brutit lårbenshalsen. Båda tog emot blodtransfusion, och båda dog.
Sedan benbrottet läkts var det ena benet kortare än det andra. Man gjorde en specialsko åt mig, och jag fick en ställning att stödja mig på när jag skulle gå. Med dessa hjälpmedel kunde jag gå omkring i mitt hem och uträtta mycket av hushållssysslorna och även laga mat åt mig. Det var en prövosam tid, men medlemmarna av församlingen på platsen var mycket omtänksamma och uppmuntrande mot mig. Jag fortsatte att ha en stark åstundan att överleva striden vid Harmageddon in i Guds nya ordning.
Sedan dog min son Vivian och lite senare även Kenneth, så att jag nu var helt utan söner. Mina tre systrar hade också dött. Det var svårt för mig att bära att alla dessa mina innerligt älskade dog, men jag vet att jag kommer att få träffa dem igen i uppståndelsen. Jag ser också fram emot att få träffa min man igen i Guds rättfärdiga nya ordning. Detta på bibeln grundade hopp har gett mig stort mod. Jag tycker om att läsa Psalm 56:12: ”På Gud förtröstar jag och skall icke frukta.”
Jag är nu mycket svag kroppsligen och kan inte längre gå ut själv. Ibland framhåller jag att det är en smula svårt att vara vid liv när man är så gammal som jag. Jag har alltid önskat överleva Harmageddon, men det kanske inte är möjligt vid min ålder. Jag ser därför fram emot att bli återförd till livet genom uppståndelsen vid en tid då alla mina glädjeämnen skall förverkligas och då man inte mer skall komma ihåg eller tänka på de olyckliga förhållanden som nu råder. — Upp. 21:3, 4.
[Bild av Louisa Gregorio på sidan 93]