Aposteln Petrus styrker sina bröder

JEHOVAS VITTNENS kristna verksamhet är i dag kringskuren på olika sätt i mer än fyrtio länder. I allt högre grad blir de ”bedrövade genom olika prövningar”, provsättningar av deras tro. — 1 Petr. 1:6, 7.

I en del länder, t. ex. bakom järnridån, och likaså i Afrika och i Orienten, är denna förföljelse så ytterligt grym och våldsam att det knappast går att beskriva. Aposteln Petrus’ första inspirerade brev är till stor tröst för alla kristna, men särskilt för dem som får utstå sådana prövningar. När Petrus skrev det, gjorde han verkligen vad Jesus uppmanade honom att göra, då han sade: ”styrk dina bröder”. — Luk. 22:32.

Att Petrus själv skrev detta brev råder det inget tvivel om. Skribenten identifierar sig som Petrus, som en ”äldste” och som ett vittne till Kristi lidanden. Brevet har från äldsta tider erkänts vara autentiskt eller äkta.

När skrev då Petrus det här brevet? Av inre bevis och historiska fakta kan man dra den slutsatsen att han skrev brevet mellan åren 62 och 64 v.t. Tydligen skrevs det vid en tid då de kristna fick lida mycket, men före förföljelserna under Nero år 66 v.t.

Varifrån skrev Petrus brevet? I 1 Petrus 5:13 läser vi: ”Hon som är i Babylon, utvald i likhet med er, sänder er sina hälsningar, och så gör Markus, min son.” Det finns all anledning att tro att Petrus här syftar på den bokstavliga staden Babylon, liksom han i sin inledning hänvisar till bokstavliga provinser i romarväldet: ”Petrus, en Jesu Kristi apostel, till de tillfälliga inbyggare som är kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien.” (1 Petr. 1:1) Enligt den judiske historieskrivaren Josefos, som levde under första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, fanns det i Babylon vid floden Eufrat en ganska stor judisk koloni vid den tiden, och därför bör det ha varit helt naturligt för Petrus att bege sig österut för att besöka judarna där och predika för dem, alldeles som det var naturligt för aposteln Paulus att bege sig västerut för att predika för hedningarna. — Gal. 2:7.

Somliga har försökt förlägga Petrus’ vistelseort till Rom och har därför hävdat att Petrus menade Rom när han talade om ”Babylon”. Men ifall Petrus verkligen hade varit i Rom, då han skrev, skulle det inte ha funnits något skäl för honom att dölja att han var där genom att kalla Rom för ”Babylon”.a

Till vilka personer i dessa romerska provinser skrev Petrus? Petrus’ ord vittnar om att han skrev detta brev till såväl judekristna som hednakristna. (1 Petr. 2:9, 10; 4:3—5) Av de uttalanden Petrus gör och av hans ord i 2 Petrus 3:15, 16 framgår det klart att han var förtrogen med Paulus’ brev. I sitt brev hänvisar han ofta till de hebreiska skrifterna.

Av det som Petrus skriver förstår vi också mycket väl att de personer som han skriver till fick utstå omfattande förföljelse och kunde vänta än mer förföljelse. För att styrka sina bröder hänvisar Petrus i sitt brev till det utmärkta exempel Jesus gav, de fina resultaten redan nu av att hålla ut under förföljelse och den slutliga belöningen för sådan uthållighet.

RÅD, TRÖST, UPPMUNTRAN

Petrus inleder brevet med att tala om det härliga hopp som smorda kristna äger och gläder sig över, ”fastän ni”, som han skriver, ”just nu för en liten tid, om så måste vara, har blivit bedrövade genom olika prövningar, för att den prövade äktheten hos er tro ... må befinnas vara orsak till pris och härlighet och ära vid Jesu Kristi uppenbarelse”. ”Gör därför ert sinne berett till arbete.” — 1 Petr. 1:6, 7, 13.

För att styrka sina bröder framhåller Petrus också att om någon för samvetets skull lider orättvist, ”är detta någonting behagligt för Gud”. De kristna har faktiskt blivit kallade att föra ett sådant liv, och Jesus har själv gett sina lärjungar en förebild, så att de kan följa honom tätt i spåren. Ja, heter det vidare, ”även om ni skulle få lida för rättfärdighets skull, lyckliga är ni då”; och med dessa ord påminner Petrus oss om vad Jesus sade i sin bergspredikan. (Matt. 5:10) Genom att nu ha del i Kristi lidanden skall de kristna kunna glädjas vid Kristi härlighets uppenbarelse. Petrus varnar emellertid gång på gång för lidanden till följd av onda, syndiga handlingar. — 1 Petr. 2:19—23; 3:13, 14, 16, 17; 4:2, 12, 15.

Förutom att Petrus söker styrka sina broder till att vara uthålliga i förföljelsen, har han mycket att säga om ett utmärkt uppförande: ”Lägg ... bort all uselhet och all svekfullhet och skrymtaktighet och alla känslor av avund och allt slags förtal.” Fortsätt att ”avhålla er från köttsliga begär, vilka är just de som för krig mot själen”. ”Var såsom fria, och bruka ändå inte er frihet såsom täckmantel för uselhet, utan såsom Guds slavar.” Till mycket stor hjälp i att leva och handla rätt är följande ord: ”Den som vill älska livet och se goda dagar, han skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek, och han skall vända sig bort från det som är ont och göra det som är gott; han skall söka friden och trakta efter den.” — 1 Petr. 2:1, 11, 16; 3:10, 11.

I det här brevet betonar Petrus också hur viktigt det är med underordnande. De kristna skall underordna sig ”allting av människor skapat” — t. ex. kungar och landshövdingar. Tjänare skall underordna sig sina ägare. Hustrur skall underordna sig sina män, även om dessa kanske inte är troende. Yngre män skall underordna sig de äldre männen. Ja, ”bind alla om er med anspråkslöshet i sinnet gentemot varandra”. — 1 Petr. 2:13—18; 3:1—5; 5:5.

Petrus ger således råd åt olika grupper bland de kristna; och bland dessa vänder han sig också direkt till de äldste. Till dem skriver han: ”Var herdar för Guds hjord som är i er vård, inte under tvång, utan villigt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller såsom några som spelar herrar över dem som är Guds arv.” Vilken insikt i den ofullkomliga människonaturen vittnar inte detta råd om, och hur kommer inte kristenhetens prästerskap till korta, när det gäller att följa det! — 1 Petr. 5:2, 3.

Det är två andra ämnen som Petrus gång på gång vidrör. Det ena är kristlig broderlig kärlek: ”Älska varandra intensivt av hjärtat.” Ja, de kristna skall ”visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet, inte återgälda skada med skada ... utan tvärtom uttala en välsignelse”. Ja, ”framför allt, ha intensiv kärlek till varandra, eftersom kärleken överskyler en mängd synder”. — 1 Petr. 1:22; 3:8, 9; 4:7—9.

Det andra ämnet som Petrus gång på gång betonar är att den kristne skall vara ett vittne genom sitt uppförande såväl som genom sina ord. De kristna har blivit kallade ut ur mörkret för att vitt och brett förkunna Guds dygder. Genom ett utmärkt uppförande har kristna hustrur möjlighet att vinna sina icke troende äkta män. Och de kristna skall ständigt vara ”redo att komma med ett försvar inför var och en som av [dem] kräver ett skäl för det hopp som är i [dem], men” detta skall de göra ”med mildhet och djup respekt”. — 1 Petr. 2:9, 12; 3:1, 2, 15.

I sitt första brev visar Petrus sannerligen att han söker lyda Jesu befallning till honom att styrka sina bröder!

[Fotnoter]