Frihet förkunnas i ”de frias land”
”DE FRIAS LAND” — Thailand betyder just detta. Många tänker fortfarande på detta land som ”Siam”, ombesjunget som ett ”fjärran land” — ett pittoreskt och exotiskt land, vars charm till stor del beror på dess lyckliga, sorglösa folk. De är stolta över sin inhemska kultur och över att de aldrig under någon längre tid varit underkuvade av andra, inte ens på, ”imperiebyggandets tid”, då de flesta av grannländerna blev brittiska eller franska kolonier.
I vår tids fientligt sinnade värld kämpar Thailand för att bevara sina traditionella friheter. Men nu förkunnas ett nytt slag av frihet där. Det gäller då inte bara frihet från förtryckande mänskliga myndigheter, utan också frihet från fattigdom, sjukdom och till och med döden! Alla dessa friheter ställdes i utsikt, när Jesus sade till sina lärjungar: ”I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.” — Joh. 8:32, 1917.
Denna ”sanning” är det kraftfulla budskap som finns uttryckt i Guds ord, bibeln. Men under många år tycktes denna sanning göra föga framsteg i ”de frias land”, särskilt bland den huvudsakligen buddistiska befolkningen. Det var inte så att dessa buddister med våld motstod bibelns budskap, som de religiösa judar som sökte döda Jesus gjorde. (Joh. 8:36, 37) De thailändska buddisterna är av naturen toleranta; de uppskattar friheten tillräckligt mycket för att unna andra frihet, särskilt i religiösa frågor. De har ett vanligt talesätt: ”Alla religioner lär människor att göra gott.” Alldeles som man kan förvänta råder det därför i Thailand fullständig frihet att predika bibelns sanning, och detta har redan visat sig vara en välsignelse för många med ärligt hjärta.
Varför förekom det då inga tydliga framsteg under de första åren bibelns sanning förkunnades i detta land? Det måste tillskrivas detta fridsälskande folks miljö och bakgrund. Under många hundra år har de varit obetydligt berörda av nationernas omvälvningar. De har varit en nation som varit avskild från den stora, larmande världen. De har varit nöjda med att leva fridfullt vid sina klongs (vattenvägar) och njuta av överflödet av ris och andra produkter från den bördiga jorden. De har inte väntat på någon Messias och har inte haft någon föreställning om en faderlig Gud som de kunde bedja till. Deras ”Herren Buddha”, som de aktningsfullt kallar honom, har inte förkunnat om Gud och inte heller förnekat hans existens. När de får en fråga om Gud, är de benägna att i all uppriktighet svara: ”Mai koei kit”, som betyder: ”Jag har aldrig tänkt på det.” Thailand har verkligen varit ett ”fjärran land” vad bibelns sanning angår.
FRIHETENS FÖRKUNNARE KOMMER IN I THAILAND
Har du inte med hänförelse läst om den tro och uthållighet som aposteln Paulus och hans följeslagare visade, när de förde sanningen till fjärran nationer? De första nutida vittnena för Jehova som kom till sydöstra Asien hade en liknande uppgift. De var bara en handfull till antalet, men de spred sig solfjäderformigt och genomkorsade ett stort område av den asiatiska kontinenten i sin strävan att förkunna de goda nyheterna. De begav sig till Thailand, Indokina och Burma och färdades längs Burmavägen in i Kina. De skilde sig i fråga om nationalitet, yttre och personlighet, men de var lätta att känna igen. Hur så? De hade allesammans stora väskor. De behövde dem. Väskorna var fulla av böcker som innehöll Jehovas frigörande budskap — på många språk. De var också allesammans uppslagsrika, vare sig det gällde att sörja för de enkla behov de hade, undvika kolera under epidemier eller få en natts sömn i någon säng som var översållad av vägglöss. De blev misshandlade, rånade och till och med lämnade som döda, men de fortsatte. De var så att säga utestängda på grund av de främmande språken. Men de var uthålliga.
Det första Jehovas vittne som kom till Thailand var Claude Goodman från England, som var på väg till Indien år 1931. Han tillbringade en enda vecka i det ångande heta Bangkok och besökte människor i affärsdistrikten och lämnade mycket litteratur på engelska. Omkring fem år senare kom Frank Dewar från Nya Zeeland, och han stannade ett år och vittnade också på engelska. Därefter slöt sig Willi Unglaube från Tyskland till honom. Därnäst kom en australier, Ted Sewell, och en annan tysk, Kurt Gruber, som hade flytt dit från Penang för att undvika internering vid andra världskrigets utbrott år 1939. Men fortfarande syntes inga framsteg bland den infödda thailändska befolkningen, och det fanns inte heller någon biblisk litteratur på thailändska.
Men så hände något! Kurt och Willi, som gjorde ett ”predikosvep” genom norra Thailand, kom till Chiang Mai med sina stora väskor. En bok på engelska kom i händerna på Chomchai, den unga och nitiska rektorn för den presbyterianska flickskolan i staden. Det var som att sätta en brinnande tändsticka till torr ved. Chomchai och hennes kamrater begav sig ut på sina cyklar för att söka upp dessa ”två vittnen”. De fann dem snart, och efter flera timmars samtal blev de fria från babyloniska läror, sådana som lärorna om treenigheten och pinan i helveteselden. Några månader längre fram blev en liten skara, som inbegrep Chomchai och den tidigare rektorn för det presbyterianska seminariet, döpta vid ett vattenfall. Chomchai började översätta biblisk litteratur från engelska till thailändska, och hon håller ut i detta arbete än i denna dag.
SVÅRIGHETER UNDER KRIGSÅREN
År 1941 tycktes allt vara berett för ett mera omfattande befrielsearbete, men nu var världen i krig. Tidigt detta år ockuperade japanerna Thailand. Först blev de australiska vittnena internerade i fyra år på grund av att deras land var i krig med Japan. Längre fram blev tyskarna arresterade på grund av att de var Jehovas vittnen och dessa av axelmakterna var ställda utanför lagen. Willi Unglaube ensam förblev fri ”under jorden” i norra Thailand och blev modigt understödd av nya vittnen i detta område. Några infödda thailändska vittnen blev också arresterade, bland dem Chomchai. Men trots den japanska ockupationen ingrep thailändska myndighetspersoner villigt för att de tyska och thailändska vittnena skulle bli frisläppta.
År 1947 var kommunikationslinjerna återigen öppna, biblisk litteratur strömmade in i landet, och det första numret av Vakttornet på thailändska kom ut — stencilerat och bara i 200 exemplar i månaden till att börja med, men hur värdefullt var det inte för alla dem som bara kunde läsa thailändska! Vid det här laget var det 65 hängivna vittnen som förkunnade de goda nyheterna från dörr till dörr i fem församlingar i landet. Men med en befolkning på femton millioner kunde detta bara vara en begynnelse. Boken ”Låt Gud vara sannfärdig” var nu på väg på thailändska.
UTBILDAD HJÄLP FRÅN ”FJÄRRAN LAND”
De trogna kringresande pionjärerna (heltidsarbetare) hade utfört sitt arbete med att så säd överallt i landet. Men nu behövdes ett arbete av annat slag. Missionärer från Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna anlände och angav mönstret i fråga om att leda bibelstudier i människors hem, och när dessa arbetare från ”fjärran land” lärt sig landets språk, blev deras arbete effektivare. Thailändska ”pionjärer med särskilt uppdrag” förenade sig med dem i denna tjänst, och med tiden kunde Skolan i Rikets tjänst, som i första hand hölls för att öva lokala tillsyningsmän, tjäna ett mycket nyttigt uppsåt. Det kom också förkunnare från Filippinerna direkt till Thailand, och de hjälpte till att ge en ny ande åt verket.
Särskilt från och med år 1967 har förkunnandet av bibelns sanning gjort betydande framsteg i Thailand. Vittnena hade förkunnat med ett uppsåt och förväntat framgång, och de blev inte besvikna. Mer än 40.000 exemplar av ”Låt Gud vara sannfärdig” och Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset på thailändska hade spridits vitt och brett i landet, och nu började de utländska och infödda missionärerna att undervisa, såväl som predika, på thailändska. Det är också värt att lägga märke till att inte så få av dem som predikade bibelns sanning nu kom från buddistisk bakgrund. De hade fått belöning för att de hållit i med att ”söka” och ”känna sig för” efter Gud. (Apg. 17:27) De fanns där, visserligen bara en här och en där, men hur dyrbara var de inte!
INFÖDDA VITTNEN BLIR FLITIGA
En av de första av dem som godtog bibelns sanning var en flicka som bodde nära gränsen till Burma. Hon var född som buddist men ville lära känna sin Skapare. När hon fått tag på en bibel och en småbok på thailändska, blev hon eld och lågor över budskapet hon läste och ville förkunna den sanning hon lärt sig. Tillsammans med sin familj hade hon gått in i den presbyterianska kyrkan, och där hade hon bett att få utbildning som predikant. Men hon fick bara undanflykter till svar. Så en dag stod ett ivrigt vittne som var ”pionjär med särskilt uppdrag” vid hennes dörr. Hon hade redan blivit varnad för att han var en ”ulv i fårakläder”, men eftersom han talade om bibeln, måste hon helt enkelt lyssna och skaffa sig boken ”Låt Gud vara sannfärdig” på thailändska. Han var ihärdig med att besöka henne gång på gång, och han gjorde just det som hon hade längtat efter — undervisade henne om bibeln och om hur hon skulle förkunna de goda nyheterna. Också hon blev ett vittne och ”pionjär”.
I Bangkok besökte en thailändsk pionjär en ung man, som tillhörde en typisk strängt arbetande och förfädersdyrkande kinesisk familj. Också han var sökande. Återigen blev det så att kombinationen av ett ärligt hjärta, boken ”Låt Gud vara sannfärdig” och tålmodig undervisning från vittnets sida ledde till resultat. Trots våldsamt motstånd från hela den stora familjen tog också han emot kallelsen till frihet och blev ett vittne och pionjär.
I Phitsanulok i mellersta Thailand hade en uppriktig man blivit äldste och predikant i presbyterianska kyrkan. Det blev en klyvning, och hans egen kyrka bröt sig loss från moderkyrkan, men han fortsatte att cykla omkring 24 kilometer dit varje söndag för att predika. Jehovas vittnen fick kontakt med honom, och han studerade sanningen med dem. Inom kort blev han övertygad. Han fortsatte sina cykelturer varje vecka, men nu för att predika bibelns sanningar. De falska religiösa symbolerna togs ner från kyrkobyggnaden, och den blev ett verkligt bibelstudiecentrum. Flera andra kyrkomedlemmar studerade med honom, och i sinom tid blev också dessa döpta av Jehovas vittnen.
Ett thailändskt vittne som lärde känna bibelns budskap i Nederländerna återvände med sin holländske man till sitt hemland. Hon besökte sina buddistiska släktingar, som bodde vitt kringspridda över ett område norr om Phitsanulok. Hon inbjöd dem alla till en återföreningsfest och förklarade bibelns sanningar för dem och tog dem med till församlingsmöten i Phitsanulok. Många började visa intresse, och de turades om att göra den påfrestande resan till mötena, varvid man bland annat behövde färdas omkring sex kilometer till fots. Bandinspelningar av föredrag sändes till dem, däribland ett av kretstillsyningsmannen med ämnet ”Vad Jehovas vittnen tror”. När vittnen som var pionjärer till sist kunde besöka dem, gjorde den glädje de kände att tröttheten försvann. Dessa ödmjuka människor frambar redan bön vid varje måltid, och de hade använt bandinspelningar i stor omfattning när de vittnade för andra i samhället. Inom kort tog den dittills ogifte familjefadern sina åtta barn med sig till myndigheternas representant i området för att de skulle få vara med vid hans lagliga vigsel med deras mor. De tog båda avstånd från den babyloniska religionen och slutade också att röka.
Under tiden hade vittnet från Nederländerna sänt biblisk litteratur till andra släktingar. Också de visade intresse och ”flyttade sitt hus” för att de skulle kunna förena sig med den första gruppen. Och att flytta var i själva verket inget problem för dem. Efter några dagars arbete med bambu och löv hade de ett nytt fint hem!
Omkring femtio kilometer därifrån hade en ung man med muhammedansk bakgrund skaffat ett exemplar av boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset på thailändska. Han fördjupade sig i boken i sin isolering. Sedan reste han till Bangkok för att skaffa mera biblisk litteratur och även för att vara tillsammans med Jehovas folk och få undervisning. När han kommit tillbaka till sin hustru och sitt jordbruk, började han predika med stor nitälskan och frimodighet i ett huvudsakligen buddistiskt samhälle. Detta var ett område i lagens utkant, där man förde ett vilt liv, bar vapen och rökte marijuana. En av de mest ”hårdföra” personerna i trakten tog intryck av det lugna uppträdande som det nyblivna vittnet visade, när han utmanades till strid, och blev intresserad. Han slutade också röka och började bära vittnesbörd om sanningen för andra. Som en följd av detta blev han måltavla för sina tidigare kamrater i ”gänget”. För att pröva honom stal de hans bufflar, och till sist sköt de ihjäl honom. För att undvika våld genom en vendetta flyttade det andra vittnet, hans hustru och andra intresserade för att sluta sig till den närbelägna gruppen av Jehovas vittnen. Tillsammans byggde de en liten Rikets sal på en kulle och byggde sina egna hus omkring den. Nu kunde de alla ha ett fridfullt umgänge och ägna sin uppmärksamhet åt att göra ytterligare andra fria.
Under årens lopp har det varit problem med att nå denna stora buddistiska befolkning, men ihärdighet får sin belöning. Av ett sammanlagt antal av mer än 700 nitiska vittnen i Thailand har 213 blivit döpta under de senaste två åren. Inställningen hos människor i allmänhet håller på att ändras, och den mjuka muren av artigt inre motstånd börjar brytas ner. Händelserna i världen, också sådant som inträffar i närheten av Thailand, gör att många tvivlar på att deras filosofiska uppfattning Tam Dee Dai Dee (Gör gott — få gott) räcker till i den nuvarande tingens ordning. Sanningen — bibelns sanning — uppmuntrar många att vidta en mera positiv åtgärd genom att godta Jehovas rike under Kristus Jesus, så att de verkligen kan göras fria med utsikten till eviga välsignelser på en paradisisk jord.
[Karta på sidan 213]
(För formaterad text, se publikationen)
CHIANG MAI
PHITSANULOK
BANGKOK