Isaac Newtons sökande efter Gud

DET är en gängse uppfattning att ett fallande äpple förde sir Isaac Newton in på den väg som ledde till att han upptäckte den allmänna gravitationslagen. Hur det än må vara med sanningshalten i den uppfattningen, råder det inget tvivel om Newtons märkliga förståndsklarhet. Om hans berömda arbete Principia (Naturvetenskapens matematiska principer) heter det: ”Den nutida naturvetenskapens hela utveckling börjar med denna stora bok. Den var allenarådande i mer än 200 år.”¹

Newtons vetenskapliga upptäckter blev högt prisade, men själv erkände han ödmjukt sina begränsningar som människa. Han var anspråkslös. Kort före sin död år 1727 sade han om sig själv: ”Jag vet inte, vad jag synes vara för världen, men i mina egna ögon har jag endast varit som en gosse, som leker vid havets kust, roande mig med att allt emellanåt finna en glattare kiselsten eller en vackrare snäcka än vanligt, under det att sanningens stora ocean låg oupptäckt framför mig.”²

Newton insåg att Gud är all sannings källa, och i överensstämmelse med den djupa vördnad han kände för sin skapare förefaller det rentav som om han använt mer tid till att söka efter den sanne Guden än han använde i sitt sökande efter vetenskapliga sanningar. En analys av allt vad Newton har skrivit avslöjar att av omkring 3.600.000 ord är det bara 1.000.000 som handlar om vetenskapliga ämnen; omkring 1.400.000 gäller religiösa ämnen.³

NEWTON BROTTAS MED TREENIGHETSLÄRAN

Newton ägnade sig i sina skrifter en hel del åt treenighetsläran. Ett av hans mest framträdande bidrag till bibelforskningen på den tiden var hans arbete An Historical Account of Two Notable Corruptions of Scripture (En historisk redogörelse för två anmärkningsvärda förvrängningar av bibelställen), publicerat första gången år 1754, tjugosju år efter hans död. I detta verk görs en återblick på alla då tillgängliga textbevis från gamla källor beträffande två bibelställen, Första Johannes 5:7 och Första Timoteus 3:16.

I konung Jakobs bibel (som Newton utgick ifrån) lyder 1 Johannes 5:7:

”Ty det är tre som bära vittnesbörd i himmelen, Fadern, Ordet och den helige Ande; och dessa tre äro ett.”

Med hjälp av tidiga kyrkliga skribenters alster, grekiska och latinska handskrifter och vittnesbörden från de första översättningarna av bibeln bevisade Newton att orden ”i himmelen, Fadern, Ordet och den helige Ande; och dessa tre äro ett”, som citerades till stöd för treenighetsläran, ursprungligen inte fanns med i de inspirerade grekiska skrifterna. Han spårade sedan hur den oäkta texten hade smugit sig in i de latinska översättningarna, först som en randanmärkning och sedan in i själva texten. Han påvisade att den för första gången togs med i den grekiska texten år 1515 av kardinal Jiménez de Cisneros i kraft av en grekisk handskrift av mycket ungt datum som korrigerats efter den latinska texten. Slutligen begrundade Newton vad textinnehållet i versen verkligen betyder och i vilket sammanhang det står, och han kom så till denna slutsats: ”Betydelsen är således klar och naturlig, och bevisföringen fullständig och kraftfull; men om man insätter vittnesbördet om ’de tre i himmelen’, då avbryter och fördärvar man den.”⁴

Den kortare delen av denna avhandling gällde 1 Timoteus 3:16, som lyder (enligt Konung Jakobs översättning):

”Och obestridligt stor är gudaktighetens hemlighet: Gud blev uppenbar i köttet, rättfärdigad i Anden, sedd av änglar, predikad för hedningarna, trodd i världen, upptagen i härlighet.”

Newton påvisade hur ordet ”Gud”, genom en smärre ändring av den grekiska texten, hade skjutits in och frasen kommit att lyda: ”Gud blev uppenbar i köttet.” Han bevisade att tidiga kyrkoskribenter, då de hänvisade till versen, uppenbart inte visste något om en sådan ändring.a

I en summering av de båda ställena sade Newton: ”Om fornkyrkorna, när de debatterade och avgjorde religionens största mysterier, inte visste något om dessa båda texter, då förstår jag inte varför vi skulle vara så fästa vid dem nu när debatterna är förbi.”⁵ Under den tid av mer än två hundra år som gått, sedan denna avhandling utarbetades av Isaac Newton, har bara några smärre ändringar behövt göras med avseende på de bevis han anförde. Det var emellertid först på 1800-talet som bibelöversättningar kom ut, där dessa skriftställen allmänt hade rättats till. En del av Newtons ursprungliga manuskript, skrivet för hand av honom själv, återfinns på nästa sida, genom vänligt tillmötesgående från Bodleian Library i Oxford i England.

Varför offentliggjorde Newton inte dessa rön under sin livstid? En blick på den tidens andliga klimat kan ge en förklaring härtill. De som i skrift motstod treenighetsläran blev fortfarande förföljda i England. Så sent som 1698 gjorde en förordning, avsedd att bekämpa hädelse och profanering, det till ett brott att förneka att någon enda av personerna i treenigheten skulle vara Gud, och straffet löd på förlust av ämbete, anställning och förtjänst första gången och fängelse vid förnyat brott. Newtons vän William Whiston (som översatte Josefos’ arbeten) förlorade sin professur vid Cambridge av detta skäl år 1711. År 1693 brände man, på överhusets befallning, en smärre skrift som angrep treenigheten, och året därpå åtalades tryckaren och författaren. År 1697 hände det att Thomas Aikenhead, en artonårig studerande som anklagades för att förneka treenigheten, blev hängd i Edinburgh i Skottland.^6, 7, 8

VARFÖR NEWTON FÖRNEKADE TREENIGHETEN

Genom sina vetenskapliga studier fick Newton hög aktning för ”naturens bok” och såg i den vittnesbörd om en konstruktion, som Gud, den store upphovsmannen, var mästare till. Han trodde också att bibeln var Guds uppenbarelse och att den alltid stämde överens med skapelsens vittnesbörd.⁹

Bibeln var Newtons probersten, när han ville pröva dogmer och läror. När Newton behandlade kyrkans trosbekännelser, klargjorde han tydligt att han intog den ståndpunkten. Med utgångspunkt från den åttonde av engelska kyrkans trettionio ”artiklar” (av år 1563), som handlar om den nicenska, den athanasianska och den apostoliska trosbekännelsen, sade han om engelska kyrkan:

”Hon kräver inte att vi skall acceptera dem till följd av allmänna kyrkomötens myndighet och ännu mindre till följd av provinssynoders myndighet, utan enbart därför att de är hämtade från Skriften. Och är vi inte då av kyrkan bemyndigade att jämföra dem med Skriften och undersöka hur och i vilken bemärkelse de kan härledas därifrån? Och när vi inte kan skönja härledningen, då behöver vi inte lita på kyrkomötens och synoders myndighet.”

Hans slutsats var rentav mera eftertrycklig:

”Också allmänna kyrkomöten har haft fel och kan ta fel i trosfrågor, och vad de påbjuder som nödvändigt för frälsning har varken kraft eller bemyndigande, om det inte kan påvisas att det är hämtat från den Heliga skrift.”¹⁰

Newtons främsta skäl till att förkasta treenigheten var att när han försökte förvissa sig om att trosbekännelsernas och kyrkomötenas påståenden var riktiga, då fann han inget stöd i Skriften för denna lära.

När Newton vägde detta vittnesbörd, framhöll han mycket kraftigt att förnuftet måste få ett ord med i laget. Han förfäktade att ingenting som Gud skapat saknar mening och förnuftig avsikt, och han ansåg att bibelns läror bör kunna stödjas av en liknande tillämpning av logik och förnuft. På tal om aposteln Johannes’ skrifter sade Newton: ”Den hedern ger jag honom att jag tror att han skrev sunt förnuft; och därför räknar jag med att vad han skrev är det som ger den bästa meningen.”¹¹ Som ett andra skäl till att förkasta treenighetsläran förklarade således Newton: ”Homoousion [läran att Sonen är av samma substans eller väsen som Fadern] är obegriplig. Den var inte självklar vid nicenska kyrkomötet och har inte varit det sedan dess. Vad man inte kan begripa är inget att utöva tro på.”¹²

Det finns en annan handskrift av Newton, där han dryftar treenigheten under samma aspekt i en serie frågor, ”Queries Regarding the Word Homoousios”. Här avslöjar han ett tredje skäl till att han förnekar treenigheten. Denna lära tillhörde inte den första kristendomen. Frågorna tolv, tretton och fjorton understryker alla att läran saknar förankring i första århundradet:

”Fråga 12. Huruvida inte uppfattningen om de tre väsendenas jämlikhet blev antagen först under Julianus avfällingens regering [361—363 v.t.], av Athanasius, Hilarius osv.?

Fråga 13. Huruvida inte tillbedjan av den helige Ande antogs först kort efter kyrkomötet i Sardica? [Sofia, 343 v.t.]

Fråga 14. Huruvida inte kyrkomötet i Sardica var det första kyrkomöte, där man öppet förklarade sig vara för läran om treenighetens väsensenhet?”¹³

I en annan handskrift, som nu förvaras i Jerusalem, summerade Newton det enda svaret på sådana frågor. ”Vi är av aposteln befallda (2 Tim. 1:13) att hålla fast vid de sunda ordens form. Att strida för ett språk som inte har vidarebefordrats av profeterna och apostlarna är ett brott mot den befallningen, och de som bryter mot den gör sig också skyldiga till de oroligheter och söndringar som därigenom uppstår. Det räcker inte med att man säger att en trosartikel kan härledas från bibeln. Den måste uttryckas i just den form av sunda ord som den framställdes i av apostlarna.”¹⁴

På grundval av bibeln, förnuftet och den första kristendomens autentiska lära fann Newton alltså att han inte kunde godta treenighetsläran. Han hade stark tro på Jehova Guds suveräna överhöghet och på Jesu Kristi rätta, behöriga, ställning, vilket framgår av att han varken sökte förklena honom som Guds Son eller sökte upphöja honom till den ställning som hans Fader intar.¹⁵ När han med John Locke diskuterade Daniel 7:9, skrev han: ”Varför är du säker på att den Gamle av dagar är Kristus? Sitter Kristus någonstans på Tronen?”¹⁶ Newtons egen slutsats här är uppenbar, och tankeredan hos honom med avseende på förhållandet mellan Fadern och Sonen är alltid uppenbar i hans skrifter. På annat håll betonar han således att bön kan riktas till ”Gud i Lammets namn, men inte till Lammet i Guds namn”.¹⁷

Kanske finner vi den bästa sammanfattningen av Isaac Newtons skriftenliga argument för sitt förnekande av treenigheten i hans fjorton på latin avfattade Argumenta, där han i många fall hänvisar till bibeln. Argument fyra till och med sju är särskilt intressanta:

”4. Därför att Gud födde Sonen vid en viss tid, hade denne inte tillvaro från evig tid. Ordspråksboken 8:23, 25.

5. Därför att Fadern är större än Sonen. Johannes 14:28.

6. Därför att Sonen inte hade vetskap om sin sista stund. Markus 13:32; Matteus 24:36; Uppenbarelseboken 1:1; 5:3.

7. Därför att Sonen fick allting från Fadern.”¹⁸

Den som uppmärksamt läser Newtons religiösa skrifter kan inte undgå att bli imponerad av deras grundlighet, och han kan livligt föreställa sig Newtons långvariga och ingående begrundande av religiösa frågor, hans förmåga till lärda utredningar och hans grepp om bibelns grundspråk. Hans slutsatser med avseende på treenigheten förtjänar därför vår aktning och vårt beaktande, även om han inte kände sig tvungen att offentliggöra dem under sin livstid.

I dag, när så många fler vittnesbörd är tillgängliga än Newton hade tillgång till, bör också vi göra efterforskningar i fråga om vår tro, alldeles som han gjorde, och vi bör då söka förnuftsskäl i första hand från Guds ords vittnesbörd. Detta kommer att hos oss bygga en stark tro, som helt stämmer med den ursprungliga kristendomens läror.

Hänvisningar

 1. Encyclopædia Britannica, 1971 års uppl., band 16, sid. 420.

 2. The World Book Encyclopedia, 1973 års uppl., band 14, sid. 308. Citatet här är hämtat från S. Brodetsky: Isaac Newton, svensk övers., Lund 1928, sid. 168.

 3. The Correspondence of Isaac Newton, utgiven av H. W. Turnbull, F.R.S., Cambridge 1961, band 1, sid. XVII.

 4. Sir Isaac Newton: An Historical Account of Two Notable Corruptions of Scripture, 1830 års uppl., London, sid. 60.

 5. Samma verk, sid. 95.

 6. Earl M. Wilbur: Our Unitarian Heritage, Boston 1925, sid. 289—294.

 7. Henry W. Clark: History of English Nonconformity, London 1913, band II, sid. 157.

 8. H. McLachlan: Religious Opinions of Milton, Locke and Newton, Manchester 1941, sid. 146, 147.

 9. F. E. Manuel: The Religion of Isaac Newton, Oxford 1974, sid. 48.

10. Sir Isaac Newton Theological Manuscripts, utvalda och utgivna av H. McLachlan, Liverpool 1950, sid. 37, 38.

11. An Historical Account of Two Notable Corruptions of Scripture, sid. 61.

12. Sir Isaac Newton Theological Manuscripts, sid. 17.

13. Samma verk, sid. 45, 46.

14. The Religion of Isaac Newton, sid. 54, 55. Yahuda Ms. 15.1.fol.11r.

15. The Religion of Isaac Newton, sid. 61.

16. The Correspondence of Isaac Newton, band III, brev 362.

17. The Religion of Isaac Newton, sid. 61. Yahuda Ms. 15.4.fol.67v.

18. Isaac Newton, A Biography, sid. 642.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 463]

Reproduktion av en del av Newtons handskrivna avhandling ”An Historical Account”, där han vederlägger treenighetsläran

”Han har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta, och han har förordnat om de fastställda tiderna och de bestämda gränserna för deras boende, för att de skall söka Gud, om de skulle kunna känna sig för efter honom och faktiskt finna honom, fastän han i själva verket inte är långt borta från någon enda av oss.” — Apg. 17:26, 27.