Att vara föräldrar — ett tjugoårsprojekt
Berättat av Norman C. Pearcy
MÅNGA unga par längtar efter att få sitt första barn. Andra har mer blandade känslor inför detta, eftersom en babys ankomst kommer att innebära stora förändringar för dem.
Vi hörde till den senare gruppen. Vårt första barns ankomst betydde nämligen en stor omställning för oss. Vi deltog i ett arbete som vi inte kunde fortsätta med, om vi skulle få tid och medel att ta hand om och försörja en familj.
Från allra första början insåg vi hur oklokt det skulle vara att lämna ett barns fostran åt slumpen. Tidigare hade vi läst något om att ett verkligt mått på ens kärlek till barnet är hur mycket man är villig att anstränga sig för att konkurrera med annat, som kan påverka ens goda förhållande till det växande barnet. När min hustru och jag tänker tillbaka, kan vi intyga att konkurrensen varit rätt så hård ibland. Men nu, när vårt tjugoårsprojekt är i det närmaste fullbordat — våra barn är nitton och tjugo år gamla — kan vi försäkra att resultatet är väl värt ansträngningen.
Men låt mig först i all korthet berätta vad som ledde till att vi gifte oss och hur vårt tjugoårsprojekt fick sin början.
GIFTERMÅL OCH FAMILJEBILDNING
År 1948 blev jag ”pionjär”, som Jehovas vittnen kallar heltidsförkunnarna av de goda nyheterna om Guds rike. Två år senare blev jag medlem av familjen vid vittnenas högkvarter i Brooklyn i New York för att vara med om att framställa biblisk litteratur.
Året därpå, 1951, var jag med vid en avslutning vid Gileadskolan, där Jehovas vittnens missionärer utbildas. En av eleverna, Marianne Berner, stannade kvar i New York några veckor innan hon reste till sitt missionärsfält, och vi blev bekanta. Efter mer än tre år i Yokohama i Japan kom hon tillbaka år 1955 för att vara med vid en internationell sammankomst i New York. Jag friade till Marianne, och hon blev min hustru och livskamrat.
Vi blev erbjudna att tjäna i kretsarbetet, att besöka och bistå Jehovas vittnens församlingar i södra Illinois. Dessa församlingar blev en källa till stor glädje för oss, och vår önskan var att ägna vårt liv åt heltidstjänsten. Vi hoppades att senare få återvända till Brooklyn och tjäna tillsammans med familjen där. Men snart förstod vi att vi skulle bli föräldrar, en sak vi inte tänkte på med entusiasm, eftersom det så drastiskt skulle inverka på våra planer.
I avslutningstalet vid vår nästa kretssammankomst sade jag skämtsamt att min hustru hade lyssnat till mitt tal ”Gå framåt mot mogenhet” (”Advancing to Maturity”) och förmodligen tyckt att jag sagt ”Gå framåt mot moderlighet” (”Advancing to Maternity”). Vi bosatte oss i Kalifornien, där vår dotter, Cynthia, föddes. Sedan fick vi en son, Gregory.
ÖVNING MED ETT UPPSÅT
Våra barn blev till stor glädje för oss, och vi var beslutna att göra vårt bästa för att uppfostra dem. Men hur skulle vi leda, lära och tukta dem under de kommande tjugo åren? Vi erinrade oss exemplet med den unge Simsons far, som bad Jehova om vägledning för att kunna uppfostra sin pojke. — Dom. 13:8.
Vi visade att vi ville få Guds vägledning genom att varje vecka studera bibeln med våra barn, ända från det de var riktigt små. Detta var mycket svårare, upptäckte vi, än att studera med andra, därför att det var så lätt att skjuta upp det studiet. Vi gjorde det också till en daglig vana att dryfta en bibeltext med dem vid middagsbordet.
Dessutom använde vi tid vid middagen till att lära barnen alfabetet som en förberedelse för skolan. I första klassen hade Greg lässvårigheter. Då satt vi en timme med honom varje dag för att hjälpa honom att förkovra sig. Vår nära kontakt med lärarna övertygade dem om att vi verkligen var intresserade av att barnen gjorde framsteg.
Ända från det Cynthia och Gregory var nyfödda tog vi dem med till alla möten i församlingen och till sammankomsterna, för vi visste ju att det hade ett gott inflytande på dem. (2 Tim. 3:15) När de blev större, hjälpte vi dem att förbereda sig för att ge kommentarer vid mötena. Från början svarade de med bara några ord, men vi försäkrade oss om att de förstod paragrafen de svarade på. På hemväg från de offentliga föredragen brukade vi fråga dem vad de kom ihåg.
Våra ansträngningar att undervisa dem gav belöning, ty undervisningen satte djupa spår i deras unga sinnen. Till exempel: När Greg var bara fyra år, studerade vi om Abraham och om hur han, för att hans tro skulle prövas, fick befallning att offra sin ende son, Isak. Vi förklarade att både Abraham och hans son var villiga att lyda Jehova. För att illustrera detta sade jag: ”Så du förstår, Greg, att det var som om Jehova skulle säga till mig att ta dig med ut på bakgården och offra dig.” Sedan frågade jag: ”Om det skulle hända, vad skulle jag göra då?” Utan att tveka svarade Greg att jag skulle lyda Jehova.
Senare hörde vi på när Greg bad sin bön. Han blundade, böjde huvudet och sade: ”Jehova, om du säger åt pappa att ta mig med ut på bakgården och offra mig, så är jag med på det.”
Det är inte att undra på att Jesus sade att de som skulle komma in i himmelriket behövde barnlika egenskaper. Vi kunde se att bibelns sanningar nådde barnens hjärta, och det fick dem att lyda.
När Cindy var sju år, hjälpte vi henne att förbereda erbjudanden av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! vid folks dörrar. Varje dag, när hon kom från skolan, brukade hon knacka på köksdörren och göra sitt erbjudande. Sedan kom den stora dagen då hon gick till en främmande dörr. Hon möttes av motstånd och började gråta. När de kom tillbaka till bilen, förklarade min hustru att det ofta hände att Jesus och hans apostlar inte blev väl mottagna av folket och att vi liksom de inte fick ge upp. Det har Cindy inte gjort heller.
År 1966 gick min hustru ut i pionjärtjänsten igen, i det hon planerat för att kunna använda ett hundra timmar i månaden till att undervisa i bibeln i människors hem. Vi tyckte att om barnen skulle kunna växa upp med en önskan att delta i detta viktiga arbete, behövde de se att vi också satte högt värde på det. Den sommaren blev jag erbjuden att tillfälligt tjäna som kretstillsyningsman igen i vår trakt, och hela familjen kunde följa med mig.
På lördagen råkade jag få höra hur den åttaårige Greg träffade avtal med andra i hans egen ålder om att arbeta från hus till hus i predikoverksamheten. Han gjorde som han sett mig göra några minuter tidigare. Detta inskärpte hos mig hur viktigt det är att gå före med gott exempel.
HUR VI TOG ITU MED OLIKA SITUATIONER
Allteftersom barnen blev större kom det tillfällen då vi behövde dryfta frågor om frisyrer, klädstilar, bjudningar och om att stämma träff. Vi försökte lära dem att använda gott omdöme, medan vi fanns till hands för att ge råd.
När Cindy var omkring femton år, ville hon ha långbyxor i en speciell modell som var snäva över höfterna och som flickorna i skolan hade. Min hustru började diskret iaktta vad det var för sorts flickor som gick klädda i de här byxorna. Utan att säga vad hon ville veta frågade hon andra ungdomar i församlingen vad de tänkte om unga flickor som klädde sig på det sättet. De sade att dessa flickor ofta var sådana som hade dålig moral.
Marianne talade om för Cindy vad hon lagt märke till och varför vi bestämt att hon inte skulle identifieras med sådana flickor. Cindy fick tillfälle att ge uttryck åt vad hon tyckte, om hon instämde i vårt beslut eller inte. Lyckligtvis löste det problemet. Det här fick henne också att inse vilket intryck våra kläder kan ge av oss.
När Greg var omkring fjorton år, ville han inte längre kallas ”pojke”, utan ville bli accepterad som en ”ung man”. Han blev nära vän med en trevlig nittonåring bland vittnena. Det här umgänget ledde emellertid till att Greg ville ha samma frihet som den äldre pojken hade. Han började lägga sig till med en otillgänglig och självständig attityd. Vi började begränsa deras umgänge, och Greg frågade: ”Varför? Tror ni att han är dåligt umgänge?”
Vi förklarade att det inte var umgänget som var dåligt, utan att det var situationen som inte var så bra för honom. Jag gav honom tillfälle att säga sin mening. Jag frågade: ”Om du inte håller med oss, eller om du tycker att vi har fel eller inte har det rätta perspektivet, så säg det.”
Greg var tyst en stund men sade sedan: ”Nej, jag instämmer. Jag ville bara veta varför.”
En gång, när vi åkte i bilen, var Cindy barnslig nog att besvara ett leende från en förbipasserande. Ynglingen, som var helt obekant för oss, följde efter oss hem och fick genom andra reda på vad Cindy hette. Innan vi visste ordet av hade en bekantskap börjat blomstra. Vi fick det ganska jobbigt med att förklara för henne att den här pojken inte var intresserad av hennes lycka utan bara var attraherad av hennes utseende.
Vi har verkligen uppskattat de fina artiklarna i Vakttornet angående problem som unga människor ställs inför. En del av dem läste vi om och om igen med barnen och resonerade om för- och nackdelar med olika handlingssätt. Sedan fattade vi som föräldrar besluten och höll fast vid dem och gav våra ungdomar exempel i att visa respekt för Jehova och hans skrivna ord.
VI LÄRDE UT PRAKTISKA KUNSKAPER
Jag hade en liten servicerutt, och när Greg var tretton år, började han arbeta tillsammans med mig innan han gick till skolan, mellan klockan 5 och 8 på morgnarna. När Cindy var femton, började hon lära sig bokföring under ledning av en vän till oss bland vittnena. Vi ansåg det också viktigt att hon fick lära sig laga mat, sy och göra andra praktiska saker. Även Greg lärde sig laga mat, och jag lärde upp honom till mattläggare.
Allt detta innebar att vi hade ett fullbokat schema, och vi beslöt att de skulle avsluta sin utbildning per korrespondens. Detta gav dem tid att lära sig ett yrke, samtidigt som de skaffade sig den nödvändiga världsliga utbildningen. För att sporra Greg fick han inte ta körkort förrän han var färdig med skolan. Han läste in den fyraåriga gymnasiekursen på två år, och sedan förenade han sig med Marianne, Cindy och mig i heltidstjänsten som pionjär.
ETT VIKTIGT DRAG I UPPFOSTRAN
I familjens många uppgjorda planer ingick ett besök vid Jehovas vittnens världshögkvarter i New York, och när Greg var fjorton och Cindy femton ansåg vi att tiden var inne för dem att få göra det besöket. Men det var långt att fara, 4.800 kilometer, och vi hade inte så mycket pengar. Vi resonerade om saken hela familjen och bestämde oss för att fara, även om vi skulle bli tvungna att ta en inteckning i huset. Men vi erfor återigen att Jehovas hand inte är för kort. En av vännerna kom och sade att hon önskade göra någonting för oss. Hon överlämnade sitt bensinkreditkort till oss och sade att vi skulle använda det till all bensin vi behövde på resan.
Betel gjorde ett djupt intryck på våra barn, och det gjorde också de trevliga och kärleksfulla människor som ställer sin tid till förfogande för att förse oss med publikationer och instruktioner om andliga ting. Det var till stor glädje för min hustru och mig att få återuppliva bekantskapen med många av dessa trogna män och kvinnor som arbetat så flitigt i Jehovas tjänst i många år.
ETT PRIVILEGIUM SOM GER BELÖNING
Fastän vi först inte kände någon entusiasm inför utsikten att bli föräldrar, kan vi nu sanningsenligt säga att detta varit ett privilegium som vi är djupt tacksamma för. Det är visserligen inte lätt att fostra upp barn i den här världen, där det finns så mycket som inte är kristet. En del av dess fester, som har sitt upphov i hedendom, kan verka tilldragande på de unga. Men vi var noga med att bistå våra barn, så att de aldrig behövde känna att de gick miste om någonting gott.
Så när andra firade jul, utnyttjade vi skolledigheten och hyrde en stuga uppe i bergen, där det fanns snö. Jag brukade ta med mig Greg ut och fiska då och då. Och så åkte vi till stora kristna sammankomster och arbetade tillsammans där i förarbetet. Därigenom kunde barnen få många fina och nyttiga vänner. De har inte behövt avstå från någonting, utom veneriska sjukdomar, utomäktenskapligt havandeskap, aborter, narkotikaslaveri och annat som är så vanligt bland nutidens ungdomar, vilkas föräldrar inte gett dem tillbörlig vägledning från Guds ord.
Våra barn är känslomässigt väl anpassade, och jag tror en orsak till det är att vi gör så många saker tillsammans med dem. Vi har till exempel en stor fest varje år på vår bröllopsdag, med presenter till oss alla. Dem lägger vi på pianot flera dagar i förväg, och vi äter tillsammans en extra festlig måltid. Firandet av bröllopsdagen är inte bara vår fest — det är barnens också, för det var tack vare vårt giftermål som barnen kom till.
Våra barn har glatt sig åt många verksamheter som andra inte tar del i, till exempel att förbereda och hålla tal från bibeln. När Cindy var omkring tio år, höll hon ett övningstal inför en stor åhörarskara vid vår kretssammankomst. Min hustru sydde henne en dräkt, och Cindy framförde upplysningarna som om hon vore en liten flicka under första århundradet som förklarade en sak i bibeln för en annan liten flicka från samma tid. Och för båda barnen var det både roligt och spännande att få medverka i programmet vid våra stora områdessammankomster.
Vi tycker att vårt liv varit både innehållsrikt och fullödigt. Vi har följt barnen i deras utveckling och har glatt oss åt deras växande förmågor. Fastän unga, är de duktiga undervisare i bibelns sanningar, som för oss är så dyrbara. Med ytterligare två vuxna i vår familj, som är kompetenta att tjäna Jehova, ser vi fram emot fler glädjeämnen och privilegier i tjänsten för vår Gud.
[Bild på sidan 14]
Jag lärde Greg mattläggning
[Bild på sidan 15]
Min hustru lärde Cindy sy