Varför skall man visa att man har förtroende för andra?
OM VI visar att vi har förtroende för andra, är detta i själva verket ett uttryck för kärlek. Bibeln säger oss att kärleken ”tror allting”. (1 Kor. 13:7) Inte så att förstå att kärleken är lättrogen, men kärlek till våra kristna bröder kommer att hindra oss från att vara onödigt misstänksamma och dra de värsta slutsatser om dem. Ja, såvida det inte finns klara bevis för motsatsen, driver kärleken oss till att lita på andra. Också när medtroende gör oss besvikna i ett eller annat avseende, kommer vi inte att vara snara att ta för givet att deras motiv är onda.
Men misstror inte Gud rentav ibland sina tjänare? Vi finner verkligen att Elifas från Teman tillskrev Skaparen misstrogenhet, då han sade: ”Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar [budbärare, NW] måste han tillvita fel.” (Job 4:18) Elifas erkände att det var ”en ande” (1878; Åkeson; NW) som dessa ord härrörde ifrån. (Job 4:15) Att Jehova Gud längre fram tillrättavisade Elifas och hans vänner för att de talat osanning bevisar att denna ”ande” var ond, demonisk. Elifas upprepade således bara en demoninspirerad lögn. — Job 42:7.
Det är i själva verket så att Jehova, såsom en kärlekens Gud, är det främsta exemplet i fråga om att visa förtroende för de förnuftsbegåvade skapelser han har danat. (1 Joh. 4:8) Han ger tydligtvis sina andesöner avsevärd handlingsfrihet när de fullgör sina plikter. Ibland låter han dem säga sin mening om hur ett visst uppdrag bör utföras och ger sedan sitt bifall till att de fullgör det på det föreslagna sättet. Ett exempel på detta utgör skildringen i 1 Konungaboken 22:20—22, där vi läser att Jehova sade: ”’Vem vill locka Ahab att draga upp mot Ramot i Gilead, för att han må falla där?’ Då sade den ene så och den andre så. Slutligen kom anden [en Guds andeson] fram och ställde sig inför HERREN [Jehova] och sade: ’Jag vill locka honom därtill.’ HERREN frågade honom: ’På vad sätt?’ Han svarade: ’Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.’ Då sade han: ’Du må försöka att locka honom därtill, och du skall också lyckas; gå ut och gör så.’” Den här anden eller ängeln utövade därpå sin makt över Ahabs profeter, så att de gav uttryck åt vad de bar i sitt hjärta; alltså sade de inte sanningen, utan vad de själva önskade säga och vad Ahab önskade få höra från dem.
Särskilt framträdande är det förtroende som Jehova lade i dagen gentemot sin enfödde Son. Han förunnade sin förstfödde privilegiet att ha del med honom i skaparverket, både det andliga och det materiella. Jehova Gud fruktade inte för att detta skulle förringa hans ställning såsom skapare. Villigt uppenbarade han sin Sons roll för människorna, vilket medförde stor ära för denne. (Kol. 1:15—17) När Sonen, såsom människan Jesus Kristus, bevisade sig trogen in i döden, uppväckte Fadern honom och gav honom till och med en högre ställning än han hade innan han kom till jorden. Gud ”upphöjde ... honom”, står det i bibeln, ”till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig ... och varje tunga öppet skall erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern”. (Fil. 2:9—11) Jehova Gud hyser fullt förtroende för sin Son och vet att Jesus Kristus aldrig skall missbruka denna upphöjda ställning.
Förunderligt är också det förtroende som Jehova Gud har visat för ofullkomliga människor. Under de närmast förflutna nitton hundra åren har han varit i färd med att välja ut 144.000 män och kvinnor till att regera tillsammans med sin Son. Sedan han uppväckt dem till himmelskt liv, förlänar han dem odödlighet och oförgänglighet. (1 Kor. 15:42—54; Upp. 5:9, 10; 14:1—4; 20:6) Fastän Jehova upphöjer dem till en ställning som är högre än änglarnas, litar han på att dessa styresmän aldrig skall missbruka sin ställning. — 1 Kor. 6:3.
Eftersom Jehova Gud visar att han har ett sådant förtroende för sina tjänare, bör vi då inte önska följa hans exempel? Om detta är vad du vill göra, då vill du också betrakta dina medtroende såsom människor som uppriktigt önskar tjäna Jehova Gud. Visst kan någon emellanåt göra dig besviken. Men de som verkligen är Jehova Gud hängivna önskar inte göra någon annan illa. De ångrar djupt om de på grund av sin svaghet och ofullkomlighet skulle vålla problem.
I synnerhet måste de äldste i den kristna församlingen vara ytterst måna om att bevara den rätta inställningen till medtroende. När de äldste tänker på att deras bröder verkligen önskar göra det som är rätt, kommer de inte brådstörtat att ställa dem till svars för något oväsentligt förbiseende. De kommer också att undvika att uppträda som om de faktiskt inte tror att ett arbete kommer att utföras ordentligt, om de inte ”håller ett vakande öga” på allt och alla. När människor troget utför sitt arbete, bör de sannerligen behandlas såsom sådana som är förtjänta att åtnjuta förtroende.
Dessutom bör de äldste söka råd av dem som kan ha talanger, förmågor eller insikt som överträffar vad de själva har. (Ords. 15:22) Det är verkligen ingen heder förbunden med att vara initiativtagare till ett förslag som längre fram visar sig vara mindre gott. Vis är däremot den man som drar nytta av andras erfarenhet, kunskap och förmågor. Hans ödmjuka inställning kommer i hög grad att inbjuda till samarbete och göra det möjligt för flera att ha del i glädjen över ett väl utfört arbete.
På liknande sätt kan en man — genom att visa att han har förtroende för sin hustru — göra mycket för att vidmakthålla ett lyckligt äktenskap. En hustru som i ytterst begränsad omfattning kan göra bruk av det egna initiativet, när hon skall fullgöra sina ansvarsfyllda plikter, kommer snart att förlora den glädje hon bör finna i sitt arbete. Hon kommer att känna sig ”låst”, förhindrad att göra bruk av sin kunskap, sina talanger och förmågor, och detta leder till missräkning. Om hennes man däremot anförtror vissa viktiga angelägenheter åt hennes goda omdöme, kommer hon att finna verkligt nöje i att ägna sig åt dem och göra det på ett sådant sätt att det ger hennes man glädje.
När det gäller barn och föräldrar, gör föräldrarna klokt i att försäkra barnen att de litar på dem. Ett sätt att göra detta är att hjälpa dem att förstå att de privilegier och plikter, som de får, vittnar om det förtroende föräldrarna har för dem. När barnen inser detta, kommer det att sporra dem ännu mera att söka bevisa att föräldrarnas tillit till dem inte är förspilld.
Ja, om någon visar sig ha förtroende för andra, kan detta verkligen leda till utmärkta resultat. Vi har således goda skäl att följa Jehova Guds exempel i detta avseende. Dessutom bör vi sträva efter att inte göra dem besvikna som litar på oss. När vi visar att vi har förtroende för andra och bevisar att vi, i vår tur, är förtjänta av att de litar på oss, då bidrar vi i hög grad till ett bestående gott förhållande till våra medmänniskor.