Att lovsjunga Jehova med instrumentalmusik
ISRAELITERNA i forna tider var kända för sin fina musik. Inte bara sång, utan också instrumentalmusik, hade en framträdande plats i deras dyrkan av Jehova Gud, i synnerhet i samband med särskilda tilldragelser.
Så förhöll det sig då kung David först försökte och senare lyckades föra förbundsarken till Jerusalem. Man hade en väldig orkester och kör då Salomos tempel invigdes. När kung Hiskia längre fram återställde tillbedjan i templet, såg han till att det förekom både instrumentalmusik och vokalmusik. Båda dessa ting hade en framträdande plats då Jerusalems murar invigdes på Nehemjas tid. — 2 Sam. 6:5; 1 Krön. 15:28; 2 Krön. 5:12—14; Neh. 12:27—31, 38—42.
Det råder emellertid fullständig tystnad, när det gäller instrumentalmusik i samband med de kristnas gudsdyrkan, utom i bildlig mening. (Upp. 14:2) Men hur förhöll det sig med sång? Det förekom till exempel efter Herrens aftonmåltid och när Paulus och Silas satt i fängelse i Filippi. Aposteln Paulus talar om att lovsjunga Jehova och uppmanar sina medkristna att göra det. Men eftersom det inte förekom något omnämnande av att de kristna ägnade sig åt instrumentalmusik, är det vissa sekter i kristenheten som strängt förbjuder all sådan musik i förbindelse med sina gudstjänster. (Matt. 26:30; Apg. 16:25; 1 Kor. 14:15; Ef. 5:19, 20; Kol. 3:16, 17) Men enbart det förhållandet att det inte förekommer något sådant omnämnande är inte någon stark grundval för en sådan ståndpunkt.
Om vi nu förflyttar oss till vår tid, vad kan då sägas om att använda instrumentalmusik till att ackompanjera sången vid större sammankomster? Om man vill låta sig vägledas av ett sunt sinnes anda, kommer man att undvika ytterligheter. Instrumentalmusik som spelas väl är till uppmuntran för sången i församlingen och förskönar den lovprisning som ägnas Jehova. Men om det saknas goda musiker, är det bäst att använda Sällskapet Vakttornets grammofonskivor.
Man tar vanligen för givet att det skall finnas en orkester vid de större sammankomsterna, som kan ackompanjera sången och framföra ett kort musikprogram före de olika sessionerna. Men när det gäller orkestrar och körer tycks ett varningens ord vara på sin plats. Både orkestrar och körer kräver många medverkande, och övningarna tar ganska mycket tid. Och om kören använder mikrofoner, när konventdeltagarna sjunger, eller om orkestern har alltför stor ljudstyrka, så kan åhörarnas sång överröstas. Det förefaller därför bäst att begränsa användningen av en orkester eller kör — om de över huvud taget skall användas — till de större sammankomsterna.
När det gäller musik, liksom allt annat vi gör till Guds ära, är det önskvärt med balans. Bortsett från att instrumentalmusiken ackompanjerar sången är den faktiskt av underordnad betydelse, även om den kan göra sammankomsterna festligare, precis som ett vackert ordnat podium kan göra. Men ofta har de som svarar för musiken en tendens att gå till ytterligheter. Det råd som ges i Psalm 47:7, 8 (NW) är därför mycket passande: ”Spela och sjung till Gud, spela och sjung. Spela och sjung till vår konung, spela och sjung. Ty Gud är konung över hela jorden; spela och sjung, i det ni handlar med urskillning.”
Det förefaller som om somliga skulle kunna följa detta råd bättre. Ibland har man tagit sig onödiga friheter med melodin och med tempona, så att man gjort våld på de känslostämningar som orden uttrycker. Det är faktiskt förvirrande och strider mot andan vid en kristen sammankomst att ”jazza upp” eller ta sig andra friheter med de enkla, uttrycksfulla melodier vi är vana att sjunga. Det tycks finnas gott om utrymme för originalitet, uppfinningsrikedom och musikalisk inspiration inom gränserna för andemeningen i orden, som är oskiljaktigt förbundna med musikens teman. Begåvade arrangörer kan vara benägna att överarrangera och införa utstuderade effekter i övergångar och rytmer, som sannolikt går de flesta förbi med undantag av några få musikaliskt kunniga lyssnare, som tar sig tid och möda att lyssna uppmärksamt. Man kan också fråga sig om det inte vore förståndigt av en person med musikalisk begåvning att tygla sin entusiasm och det nöje han finner i att arrangera musikprogram, så att denna verksamhet inte alltför mycket inkräktar på hans personliga studium, offentliga vittnande och privilegier i herdearbetet.
Det är givet att musiken måste tas på allvar för att den skall vara värd att lyssna till. Men om man tar den alltför allvarligt, är det mycket troligt att man i stället får erfara en viss andlig förlust. Instrumentalmusik kan inte inta det personliga studiets eller det offentliga vittnandets plats, och inte heller bör den glädje man finner i en områdessammankomst huvudsakligen grunda sig på det nöje man finner i att spela med i en orkester. En person, som under många år gjort arrangemang för och lett musiken vid stora sammankomster, förklarade att det inte var förrän efteråt som han insåg hur mycket hans musikaliska verksamhet hade inkräktat på den andliga nytta och uppbyggelse han borde ha fått av dessa sammankomster. Om man bevarar jämvikten, kan sådana förluster nedbringas till ett minimum.