Bergspredikan — Länge närd vrede kan vara dödsbringande
EFTER det att Jesus hade förklarat att han inte hade kommit för att omintetgöra Guds lag, utan för att uppfylla den, sammankopplade han länge närd vrede med mord. Först sade han: ”Ni har hört att det sades till människorna förr i tiden: ’Du skall inte mörda; utan vem som än begår ett mord skall vara ansvarig inför domstolen.’” — Matt. 5:21.
Satsen ”Ni har hört att det sades” kan hänsyfta både på ting som stod skrivna i de inspirerade hebreiska skrifterna och på den judiska traditionens läror. (Matt. 5:21, 27, 33, 38, 43; Joh. 12:34) En lag som förklarade mord vara ett brott belagt med dödsstraff var sannerligen välkänd för ”människorna förr i tiden”, dvs. dem som tillhörde generationer som levde före Jesu dagar. Ja, en sådan lag kan vi faktiskt spåra tillbaka till Noas tid. — 1 Mos. 9:5, 6; 2 Mos. 20:13; 21:12; 3 Mos. 24:17.
Att vara ”ansvarig inför domstolen” betydde att bli dömd av en av s. k. ”lokala domstolar” (grek.: synedria, ”lägre sanhedriner”), som fanns runt om i Palestina. (Matt. 10:17; 5 Mos. 16:18) Enligt judisk tradition skall antalet ledamöter vid dessa domstolar ha varit 23 i städer där de vuxna männens antal uppgick till 120 eller flera.a De som bevisats vara mördare straffades med döden. Men på Jesu tid måste judiska domstolar hänvända sig till romerska myndigheter för att få rätt att utkräva dödsstraff. — Joh. 18:31.
Jesus framhöll att Gud kan anse en person förtjäna dödsstraff, fastän en sådan person inte verkligen begått ett mord. Jesus talade med myndighet såsom en som var direkt sänd av Gud, då han förklarade: ”Jag säger er emellertid att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.” — Matt. 5:22a.
”Var och en som fortsätter att vara vred på sin broder” är, enligt Jesus, lika skyldig inför Gud som en som fällts för mord. Detta beror på att den människa, som låter vrede ligga och pyra i sitt bröst, i själva verket bär hat till sin nästa, och ”var och en som hatar sin broder är en mördare”. (1 Joh. 3:15) Människor kan visserligen då och då med rätta känna förbittring eller harm, men länge närd vrede mot den som är ens broder eller nästa kan vara dödsbringande för båda. — Mark. 3:5; Ef. 4:26; Jak. 1:19, 20.
”Vem som än tilltalar sin broder med ett outsägligt ord av förakt”, fortsatte Jesus, ”skall vara ansvarig inför Högsta domstolen.” (Matt. 5:22b) ”Ett outsägligt ord av förakt” är en översättning av det grekiska ordet raka, som är härlett från hebreiskan och betyder ”tom (i huvudet)”, ”dumhuvud”, ”tjockskalle”. Hur ser Gud på en person som inte endast ger näring åt mordiskt hat och förbittring i sitt hjärta, utan också ger utlopp åt sina känslor genom föraktligt tal?
Enligt Jesus vilar det på en sådan person ett mått av skuld som kan jämföras med skulden hos den som överbevisas och döms till döden av den judiska ”Högsta domstolen”. Detta var den förnämsta sanhedrin i Jerusalem, och den bestod av ”de främsta prästerna [dem som övade tillsyn över de prästerliga sysslorna i templet] tillsammans med de äldste och de skriftlärda”. (Mark. 15:1) Denna lagstiftande församling, som uppges ha omfattat 71 domare, brukade bara handlägga mål som var sällsynt svåra eller invecklade och sådana som överklagats i underrätter.b
Jesus gick så ännu ett steg längre, då han sade: ”Vem som än säger: ’Din föraktlige dåre!’ skall vara underkastad det brinnande gehenna.” (Matt. 5:22c) Det grekiska ord som återges med ”din föraktlige dåre” är mōré. En likaljudande hebreisk term (moreh) betyder ”upprorisk”, ”myterihågad”. Ordet raka för tanken till intellektuell enfald; mōré däremot används som beteckning på den som är moraliskt undermålig, en som avfallit och gjort uppror mot Gud. I sitt arbete Hebrew and Talmudical Exercitations påpekar John Lightfoot: ”’Raka’ betecknar i sanning ’morositet [vresighet, retlighet] och tanklöshet i fråga om uppträdande och levnadssätt’; men ’dåre’ dömer hätskt om det andliga och eviga tillståndet och förordnar en människa till säker förintelse.”
Den person som gick så skarpt till rätta med sin nästa skulle vara ”underkastad det brinnande gehenna”. Här syftar Jesus på Hinnoms dal (hebr.: gej-hinnom) intill Jerusalem, som blev en avstjälpningsplats där eldar ständigt brann för att förtära avfall och döda kroppar som kastades ner i dalen. Enligt Liddell och Scotts grekisk-engelska lexikon var det i denna dal som ”de värsta brottslingarnas döda kroppar brändes”. Om gehennas eld inte helt förtärde dessa döda kroppar, skulle maskarna och larverna som utvecklades där fullborda verket. — Jes. 66:24; Mark. 9:47, 48.
Jesus använde ”gehenna” som en passande symbol för evig förintelse. Eftersom en person som fördömde sin nästa såsom en ”föraktlig dåre”, förtjänt av att hamna i gehenna, i själva verket önskade att denne skulle drabbas av evig förintelse, skulle — från Guds ståndpunkt sett — den som uttalade en sådan fördömelse dra denna hårda straffdom över sig själv. — Jämför 5 Moseboken 19:17—19.
[Fotnoter]
a Josefos förklarar att de lokala domstolarna bara hade sju domare, men varje domare hade två leviter som biträden. — Judarnas historia, fjärde boken, åttonde kapitlet, fjortonde stycket.
b I en teologisk ordbok, Theological Dictionary of the New Testament, heter det om den förnämsta sanhedrin i Jerusalem: ”I spetsen för församlingen, som sammanträdde i det s. k. boule [rådhuset], ... stod översteprästen. Han var det judiska folkets ledare; endast han kunde sitta som ordförande i Sanhedrin. Hans omgivning bestod av de s. k. archiereis [främsta prästerna], den prästerliga aristokratin, sadducéer i andligt frändskap. I kraft av sitt ämbete hade de främsta prästerna i templet säte och stämma i Sanhedrin, och de utgjorde ett starkt parti. De äldste var en andrahandsgrupp. Ursprungligen kallades alla ledamöter av vad man benämnde gerousia [församlingen av äldre män] för äldste, det är visst och sant. Men så småningom fick denna term en mera begränsad innebörd, så att bara ledarna för de inflytelserika lekmannafamiljerna i Jerusalem kallades presbyteroi [äldste]. Utan undantag var dessa förnäma män också sadducéer av övertygelse. Fariséerna vann tillträde till Stora rådet i drottning Alexandras dagar [76—67 f.v.t.]. Alltifrån den tiden kom den makt och det inflytande som grammateis [de skriftlärda] utövade i Sanhedrin att stadigt tillväxa. Under den romerska perioden var det fortfarande archiereis [de främsta prästerna] som hade högsta rang, men i själva verket kunde beslut inte fattas eller verkställas utan instämmande från de skriftlärda som var fariséer.”
”Harmas icke över de onda, avundas icke de ogudaktiga. Ty den som är ond har ingen framtid; de ogudaktigas lampa skall slockna ut. Om du har förhävt dig, evad det var dårskap eller det var medveten synd, så lägg handen på munnen. Ty såsom ost pressas ut ur mjölk och såsom blod pressas ut ur näsan, så utpressas kiv ur vrede.” — Ords. 24:19, 20; 30:32, 33.