Teologer i förlägenhet om Guds namn
HUR kan präster och teologiska auktoriteter ha råkat i förlägenhet om Guds namn?
För det första tycks ett viktigare läromässigt fel ha blivit följden av att Guds namn togs bort ur bibeln. I den föregående artikeln framhölls det att det tydligen var ”någon gång omkring början av 100-talet” som Guds namn i ”Nya testamentet” började ersättas med ”Herren” eller ”Gud”. Detta skapade ett identifieringsproblem: Vilken Herre avsågs?
Det finns i de hebreiska skrifterna verser som talar om Jehova och som är citerade i ”Nya testamentet” i ett sammanhang där det talas om Sonen. (Jes. 40:3—Matt 3:3—Joh. 1:23; Joel 2:32—Rom. 10:13; Ps. 45:7, 8—Hebr. 1:8, 9) Detta är begripligt, eftersom Jesus var Faderns främste representant. Ja, på ett liknande sätt omtalas till och med en ängel som om han vore Jehova, därför att han tjänade i Jehovas ställe med representativa befogenheter. (1 Mos. 18:1—33, NW) Men vad kan ha blivit följden av att Guds namn togs bort?
I Journal of Biblical Literature heter det:
”I många avsnitt där Guds person och Kristi person var klart urskiljbara måste avlägsnandet av tetragrammet ha skapat avsevärd tvetydighet. ... När förvirringen väl hade åstadkommits genom ändringen i fråga om Guds namn i citaten, spreds samma förvirring till andra delar av NT där citat inte alls var inblandade.”
Artikelförfattaren har, såvitt man kan se, fått klart för sig att detta kan ha bidragit till treenighetslärans utveckling, för det heter vidare:
”Gav en sådan ombyggning av texten upphov till kristologitvisterna [tvisterna om läran om Kristi person] som längre fram pågick inom kyrkan, och var de avsnitt i NT, som inbegreps i dessa tvister, just de som under NT-eran av allt att döma inte skapade några problem alls? ... Grundas [nutida kristologiska] studier på NT-texten sådan den förelåg i första århundradet, eller grundas de på en ändrad text, som företräder en tid i kyrkohistorien då skillnaden mellan Gud och Kristus blev oredig i texten och suddades ut i kyrksamma människors sinnen?”
Att Guds namn togs bort, avlägsnades från ”Nya testamentet”, kan således ha bidragit till att man längre fram godtog treenighetsläran, som det inte alls lärdes något om i den ursprungliga bibeln.
En annan sak som vållat bryderi och förlägenhet för teologer har att göra med uttalet av Namnet. Det skrivs på hebreiska med fyra konsonanter, som vanligen transkriberas JHVH. I det forntida Israel lärde man sig uttalet från föregående generationers människor. Men det var tydligen någon gång efter år 70 v.t. som det exakta uttalet gick förlorat. När senare judiska avskrivare satte in vokaltecken i den konsonantiska texten till hjälp för läsaren, använde de tecken för Adonaj (Herre) och Elohim (Gud), vilket resulterade i formen ”Jehova(h)”.
Många kännare av hebreiska språket förordar nu uttalet ”Jahve(h)”. Men det finns faktiskt ingen människa i dag som säkert kan säga hur till exempel Mose uttalade Guds namn.
I Vetus Testamentum (okt. 1962) framhöll dr E. C. B. Maclaurin: ”Det bör sägas om igen att det inte finns något avgörande tidigt vittnesbörd om att namnet någonsin uttalades Jahve, men det finns gott om tidiga vittnesbörd om Hū’, Jah, Jo-, Jau-, -jah och kanske -jo.” Doktor M. Reisel har sagt, i The Mysterious Name of Y.H.W.H., att ”uttalet av tetragrammaton måste ursprungligen ha varit Jehūàh eller Jahūàh”. Ändå hävdade domkyrkoprästen D. D. Williams från Cambridge att ”vittnesbörden tyder på, ja bevisar nästan, att Jahve inte var det verkliga uttalet av tetragrammaton. ... Namnet självt var sannolikt JĀHÔH.” — Zeitschrift für die alttestamentliche Wissenschaft, årg. 54.
I flertalet språk har man ett sedvanligt sätt att stava och uttala Guds namn, och det varierar från språk till språk. På italienska är det Geova, på fidji är det Jiova, och på danska skrivs namnet (liksom på svenska) Jehova. Varför skulle man bestämt behöva yrka på att alla människor i dag skulle vinnlägga sig om att imitera något forntida hebreiskt uttal som inte ens auktoriteter är överens om? Som professor Gustav Oehler i Tübingen har påpekat i en bok, sedan han dryftat olika uttal:
”Från och med nu använder jag ordet Jehova, därför att detta namn faktiskt nu har blivit mera införlivat med vår ordskatt och inte kan utträngas, nej, lika litet som det vore möjligt för det mera korrekta Jarden att tränga undan den vanliga formen Jordan.”
Detta är ett förståndigt synsätt, för det ger människor frihet att använda ett vida känt uttal som likväl klart identifierar Skaparen, den Gud som manar oss att göra bruk av hans namn. (Jes. 42:8, NW; Rom. 10:13) Likväl har många teologer i stället föredragit att på ett advokatoriskt sätt strida om tekniska detaljer, vilket medfört förlägenhet för dem genom att de råkat i den fälla som består i att söka undvika Guds namn.