Ett enda ord bör vara tillräckligt
”ETT ord till den vise är tillräckligt.” Så lyder ordstävet. En vis person är en som lyssnar till råd och tillrättavisning med ett öppet sinne och inte hyser förutfattade meningar. Han överväger vad han hör och rättar till sitt tänkesätt. Han handlar på grundval av principer och fakta eller sanning. En individ som använder sådan taktik som påtryckningar eller hotelser har ingen framgång hos en vis människa.
Bibeln uttrycker tanken i något annorlunda ordalag. Den säger: ”En förebråelse verkar mer på den förståndige än hundra slag på dåren.” — Ords. 17:10.
Om en som är förståndig gör ett misstag och blir uppmärksammad på detta, inser han genast den skada hans misstag kan vålla eller vållar och i synnerhet den spänning det kan orsaka i hans förhållande till Gud. Han antar inte en indignerad eller vredgad min, och han avvisar inte den som gör honom förebråelsen. Inte heller försöker han få det att verka som om han själv har rätt i frågan. Den förståndige påverkas omedelbart i sitt samvete av en förebråelse. Därefter behöver ingenting mer göras, eftersom hans samvete kommer att driva honom att göra ansträngningar för att om möjligt ordna upp saken. Han kommer också att söka förlåtelse hos den som han felat mot och hos Gud.
David, som blev smord till att vara kung över det forntida Israel, visade vid många tillfällen att han var en förståndig människa. När David jagades som ett djur av sin bittre fiende, den regerande kung Saul, hade han två gånger kungen i sitt våld. Men David avhöll sig från att döda Saul och lade saken i Guds händer. (1 Sam. 24:2—7; 26:5—11) Vid ett annat tillfälle visade sig David också förståndig. Nabal, en man med mycket hänsynslösa och dåliga vanor, hade begått en allvarlig oförrätt mot David. Då David var på väg att hämnas på Nabal, möttes han av Nabals hustru Abigail. Hon uppmärksammade honom på att han löpte allvarlig fara att dra över sig blodskuld genom att ta rätten i egna händer och döda alla män i Nabals hushåll. Vänta på att Gud skall skipa rättvisa, vädjade hon. David gav gensvar och uttryckte sin tacksamhet mot Gud och mot Abigail för att ha räddat honom från den katastrof hans eget orätta tänkesätt skulle ha lett till. (1 Sam. 25:20—35) David visade återigen att han ägde förstånd, då han behandlade Mefiboset, sin vän Jonatans son, barmhärtigt, trots att Mefiboset var sonson till hans fiende Saul. — 2 Sam. 9:1—7.
Senare kom en tid, då David måste få en förebråelse. Han hade allvarligt syndat mot Gud och mot sin nästa genom äktenskapsbrottet med Bat-Seba. Då Gud sände profeten Natan, som genom en liknelse fick David att klart inse sin skuld, gav David omedelbart gensvar. ”Jag har syndat mot Jehova.” (2 Sam. 12:13, NW) Psalmerna 51 och 32 visar hur djupt Natans förebråelse grep David. Det behövdes inga hårda slag, bara en förebråelse, för att David skulle komma till besinning och inse sitt felsteg.
DEN DÅRAKTIGA MÄNNISKAN
Den dåraktiga människan (inte blott och bart en okunnig människa), å andra sidan, är en som inte förstår sitt förhållande till sin nästa och till Gud. En sådan person kan till och med ha kunskap i Guds ord, men saknar uppskattning eller ett balanserat tänkesätt. Råd, till och med förebråelser, har ingen verkan på honom. Att vädja till hans samvete får honom inte att inse och rätta till sitt felsteg. Om han så blev slagen med hundra slag, skulle det inte förändra honom. Han tänker bara på sig själv utan att ta hänsyn vare sig till Gud eller till andra människor. Hans hjärta blir hårdare och hans samvete förhärdas genom att han sätter sig till motvärn mot förebråelser och slag. ”Den vise fruktar och vänder sig bort från ondskan, men den dåraktige blir ursinnig och självsäker”, säger den vise skribenten av Ordspråksboken. — Ords. 14:16, NW.
Egyptens Farao var en av dessa dåraktiga människor. De plågor han drabbades av fick honom bara att ådagalägga sitt hjärtas halsstarrighet och att göra sitt beslut fastare, tills resultatet slutligen blev hans egen tillintetgörelse. — 2 Mos. 11:9, 10; 14:5—9; Ps. 136:15.
EN KONTRAST
Aposteln Petrus och förrädaren Judas visar den slående kontrasten mellan den förståndige och den dåraktige eller dåren. Jesus hade talat om för Petrus att denne skulle förneka sin Herre tre gånger. (Luk. 22:31—34) Senare, då Jesus rannsakades inför översteprästen, förnekade Petrus verkligen Herren, men omedelbart därefter, då Petrus såg Jesus vända sig mot honom med en talande blick, gick han ut utanför och grät bittert. (Luk. 22:54—62) Trots att Petrus var djupt skakad, drog han nytta av vad som sades honom genom en ”blick”. Petrus’ djupt kända, innerliga gensvar till detta hjälpte honom att senare vara en stödjepelare för sina bröder.
Men Judas lät sig inte bevekas, trots att han hade varit tillsammans med Jesus och apostlarna i ungefär två år och hade fått undervisning och tillrättavisning av Jesus och hade sett hans förunderliga gärningar. Han rördes inte i sitt hjärta av alla de underverk Jesus hade utfört och den omtänksamhet Jesus hade visat i sin övning och fostran. Tvärtom fortsatte han att förhärda sig, eftersom han mättade sitt giriga begär genom att stjäla av de pengar som Jesus och apostlarna hade lagt undan till sina utgifter och till hjälp åt de fattiga. (Joh. 12:6; 13:29) Judas saknade verkligen uppskattning! Då Jesus sista kvällen före sin död sade till honom: ”Vad du nu gör, gör det fortare”, reagerade inte Judas som Petrus gjorde på en enda blick från Jesus. (Joh. 13:27) Han fortsatte, fast besluten att sätta sin onda plan i verket. Inte ens då hans synd slog tillbaka mot honom, vände han sig till Gud i bön, och inte heller gick han till apostlarna, utan tillbaka till de förbrytare som han hade förrått Jesus till. Han försökte fegt lämna tillbaka de 30 silvermynten, som om detta på något sätt skulle kunna minska den tunga skuld som vilade på honom. Då han blev avfärdad och bortstött av sina medbrottslingar, gick han ut och hängde sig.
Dessa exempel visar hur viktigt det är att man alltid söker vara förståndig, ha ett öppet sinne, lyssna till vädjanden, tillrättavisningar, till och med ett ”ord” av förebråelse från andra som försöker hjälpa. Att inte bli djupt gripen och bedrövad över en förebråelse anstränger inte bara en människas förhållande till Gud och till hennes vänner, utan det kan också leda till sämsta tänkbara tillstånd: ett förhärdat hjärta och okänslighet även för disciplinära ”slag” eller prövningar som borde föra henne till besinning. Om en sådan person inte vidtar kraftiga åtgärder för att förbättra tillståndet, kommer det att leda till hans eget fullständiga fördärv.