Människohjärnan — ett stort mysterium
Vem skulle väl vilja påstå att ett hus skulle kunna bygga sig självt eller en televisionsapparat tillverka sig själv eller en dator konstruera och programmera sig själv? Det krävs hjärnor för att göra detta. Men somliga vill göra gällande att hjärnan kommit till av en slump. Är då människohjärnan enklare än hus, televisionsapparater och datorer?
DAVID blickade upp mot det stjärnbeströdda himlavalvet där uppe och urskilde dess budskap till honom: ”Himlarna förtälja Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk!” Han kände vördnad över den ofantliga vidden av Guds skaparverk och undrade varför Gud skulle tänka på den obetydliga människan: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?” Men när David begrundade hur förunderligt hans egen kropp var danad, kände han återigen djup vördnad: ”Jag tackar dig, för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.” — Ps. 19:2; 8:4, 5; 139:14.
Vilken kontrast utgör inte människor i våra dagar! David blev överväldigad av Guds majestätiska makt när han såg omkring 2.000 stjärnor. I våra dagar kan människor urskilja omkring hundra milliarder stjärnor i vår galax Vintergatan och beräkna att det finns hundra milliarder andra galaxer i universum (var och en med milliarder stjärnor), men ändå förnekar de att det finns en skapare. David häpnade över hur förunderligt hans egen kropp var utformad och lovprisade Jehova. I våra dagar vet människor mycket mer om underverken i kroppen men vill ändå göra gällande att alltsammans kommit till genom blind evolution. De fortsätter ständigt att lära men tycks vara oförmögna att komma till kunskap om den sanning som förkunnas av deras upptäckter, nämligen att det krävs en vis och mäktig skapare för att frambringa sådana förunderligt utformade ting.
Tidskriften Scientific American sade följande om denna utformning: ”Det ser nästan ut som om universum på något sätt måste ha känt till att vi skulle komma.” Tidskriften ville förklara denna förberedelse för vår ankomst genom ”de många fysiska och astronomiska tillfälligheter som samverkat till nytta för oss”. Men det var inte universum, utan Jehova Gud, som kände till att vi skulle komma, och han beredde inte jorden och himlarna närmast omkring den åt oss bara av en tillfällighet. Vi känner oss utan tvivel som David, när vi betraktar jorden i all dess prakt och himlarnas väldiga utsträckning — små och obetydliga. Men när Jehova talar om för oss att jorden danades för människans skull, att han förväntar att människan skall ta vård om den och att han har utrustat människan med förmågan att fullgöra detta ansvar, då behöver vi inte mena att vår litenhet gör oss diskvalificerade och ovärdiga hans uppmärksamhet. — 1 Mos. 1:14—18, 26—28; 2:15; Jes. 45:18.
ETT STORT MYSTERIUM
Den största av Guds gåvor till oss för att göra oss kvalificerade att ta vård om jorden består av en grå, mjuk substans som inte är mycket större än en grapefrukt. Dess skyddade läge visar att den är mycket dyrbar. Den är omgiven av tre hinnor och praktiskt taget flyter omkring i en stötdämpande vätska, och allt detta är omgivet av skallbenen. Det är den som skiljer oss från de förnuftslösa djuren och gör det möjligt för oss att efterlikna Gud och vara hans avbilder. Vi tänker, lär, känner, drömmer och minns med den — men vi förstår den inte. Trots all den intensiva vetenskapliga forskning som bedrivs för att ta reda på hur den arbetar är den fortfarande ett mysterium. Den brittiske fysiologen sir Charles Sherrington skrev: ”Hjärnan är ett mysterium; den har varit det och kommer att vara det. Hur frambringar hjärnan tankar? Det är den centrala frågan, och vi har ännu inget svar på den.” Den kände antropologen dr Henry Fairfield Osborn skrev: ”Enligt min uppfattning är människohjärnan det mest förunderliga och hemlighetsfulla föremålet i hela universum.”
Nervsystemet är mycket invecklat. Cellerna i det kallas neuroner och sträcker sig över hela kroppen. Somliga är bara en bråkdels centimeter långa; andra är mer än en meter långa. Den längsta förbinder hjärnan med stortån. De elektrokemiska impulserna, som förmedlar budskap till och från hjärnan, färdas med en hastighet av mellan 3 och 300 kilometer i timmen. De större nerverna består av tusentals fibrer. Synnerven har till exempel omkring en million fibrer, och var och en av dessa förmedlar ett separat budskap. Det autonoma nervsystemet reglerar, utan att man tänker på det, olika organs funktion, blodcirkulationen, olika hinnor och många muskler, till exempel de som sköter andningen, sväljmekanismen och tarmarnas peristaltiska rörelser.
Hjärnan själv har 10 milliarder neuroner och 100 milliarder gliaceller som bildar stödstrukturer och troligen medverkar vid näringsförsörjningen av neuronerna. Hjärnans neuroner är verksamma både dag och natt, till och med under sömnen, och förbrukar snabbt energi. I varje cell fås energin från oxidation av glukos. Hjärnan är orörlig. Den varken krymper eller växer, och den utgör bara 2 procent av kroppsvikten. Men för att fortsätta att fungera måste den få 20 procent av blodet som pumpas från hjärtat. Den kräver 25 procent av blodets syreinnehåll. Om hjärnan får vara utan blod i 15 sekunder blir man medvetslös; om den får vara utan blod i fyra minuter, kan det leda till obotliga hjärnskador. Hjärnans elektriska aktivitet kan mätas och registreras på en pappersremsa som ett vågmönster, och denna registrering kallas ett elektroencefalogram eller EEG.
Hjärnans högre tankeprocesser äger rum i storhjärnan med dess olika lober. Denna är uppdelad i två halvor, en till höger och en till vänster. Vänstra hjärnhalvan kontrollerar högra sidan av kroppen. Den är vanligen mera välutvecklad och är centrum för det logiska tänkandet, de språkliga förmågorna och databearbetningen av de milliontals enheter information som strömmar in i hjärnan varje sekund. Högra hjärnhalvan kontrollerar vänstra sidan av kroppen, och hit är skaparförmågan och intuitionen lokaliserade. Men om den ena hjärnhalvan upphör att fungera i tidiga år, övertar den andra halvan det mesta av dess funktioner. Hjärnan anses vara underutnyttjad. Den har möjligheter att göra helt vanliga människor till genier.
BUDSKAP, TANKAR, KÄNSLOR
”Örat, som hör, och ögat, som ser, det ena som det andra har HERREN gjort.” (Ords. 20:12) Örat tar emot ljudvågor och förvandlar dem till elektriska signaler, som sänder i väg impulser i hörselnerven. När dessa når hörselcentrum i hjärnan tolkas de som ljud, och tankar uppstår. Ljus kommer in i ögat, och stavar och tappar förvandlar detta ljus till elektriska signaler, som får impulser att börja röra sig längs synnerven till hjärnan, där de blir till bilder som stimulerar tankarna. Jehova har också försett näsan, munnen och huden med sensoriska nervändar med receptorer, som förvandlar lukter, smaker, beröringsförnimmelser och värme till elektriska signaler. Dessa sänder impulser till hjärnan, vilken i sin tur analyserar de budskap den får och avgör hur individen skall reagera.
Neuronerna eller nervcellerna har i ena änden dendriter som breder ut sig som grenarna i ett träd. Andra änden är en lång tråd som kallas axon. Dendriterna tar emot impulserna och sänder dem vidare genom axonet, som vidarebefordrar dem till dendriterna i nästa neuron. Men axonet och dendriterna kommer aldrig i beröring med varandra. Det finns ett litet mellanrum, som inte är större än en femhundradel av ett hårstrås tjocklek. Detta mellanrum måste överbryggas för att impulserna skall kunna rusa fram från ett neuron till ett annat och slutligen nå hjärnan. Dessa mellanrum eller synapser, som de kallas, överbryggas vanligen av kemiska budbärare som kallas transmittorsubstanser. Budskapen rör sig inte till och från hjärnan precis som elektricitet i en ledning. De är elektrokemiska till sin natur och förmedlas genom impulser som varierar i frekvens beroende på hur intensiv retningen är. Till skillnad från elektricitet i en ledning behöver dessa impulser ingen yttre kraftkälla för att förflytta sig genom nerverna. Varje neuron är som ett litet batteri. Det har sin egen kraftkälla, och impulsens intensitet eller styrka är konstant hela vägen till eller från hjärnan. Det blir inga förluster på vägen.
Hjärnans förmåga att bearbeta data övergår vårt förstånd. Föreställ dig vad som måste pågå i hjärnan på en stor symfoniorkesters dirigent! Det finns dirigenter som kunnat stämmorna för 50 eller 100 instrument utantill. När orkestern spelar och hundratals toner per sekund med olika tonhöjd och klangfärg strömmar in i dirigentens hjärna, jämför han dem med det mönster som finns inpräglat i hans minne. Om ett enda av de många instrumenten spelar en felaktig ton, kan han upptäcka det! Eller tänk dig en konsertpianist som spelar ett svårt stycke med alla fingrarna i febril verksamhet över tangenterna! Vilket förbluffande rörelsesinne hjärnan måste ha för att kunna reglera det exakta avståndet mellan fingrarna, så att de träffar de rätta tangenterna och frambringar de toner som finns i pianistens minne!
Nätverket av förbindelser mellan de 10 milliarder neuronerna i hjärnan uppgår till sådana astronomiska tal att man inte kan fatta dem. Den senaste forskningen visar att det inte bara finns förbindelser mellan axoner och dendriter, utan också mellan axon och axon och mikrokretsar mellan dendriterna själva. Följande citat ger ytterligare upplysningar.
”Av de många milliarder nervcellerna i hjärnbarken används de allra flesta till associationsminnet. Dessa celler är sammanlänkade i kedjor genom milliarder associationsfibrer. Dessa celler och fibrer kan användas på nytt hur länge som helst; för varje gång de används går impulserna förbi synapserna med större lätthet. Minnen som finns lagrade i vissa celler kan på så sätt associeras med dem som finns lagrade i andra celler, och nya intryck kan jämföras med minnen av tidigare intryck. På så sätt kan logiska slutsatser nås, och dessa kan vidare resultera i skapande tankeverksamhet.” — Encyclopedia Americana, 1977 års upplaga, band 4, sid. 423.
”Hjärnan väger mindre än ett och ett halvt kilo, och ändå skulle en dator med samma kapacitet som en enda hjärna bli så omfattande att den skulle täcka hela jorden. Hjärnan sorterar ett hundra millioner informationsenheter från ögonen, öronen, näsan och andra sensoriska utposter varenda sekund, men förbrukar ändå mycket mindre elektricitet än en genomsnittlig glödlampa. ... Eftersom varje neuron innehåller omkring två hundra tusen synapser ... och det finns milliarder neuroner, ger synapserna hjärnan en så gott som obegränsad mångsidighet.” — Mainliner Magazine, mars 1978, sid. 43, 44.
Om en tanke är tillräckligt stark framkallar den en känsla. Om känslan är tillräckligt stark leder den till en handling. Man tänker på Jehovas skaparverk, man känner tacksamhet, man tjänar honom. Man tänker på någon av sina kära som befinner sig i fara, man känner fruktan, man går till verket för att rädda honom eller henne. Onda och orätta tankar fungerar på samma sätt. När någon ser på en kvinna med äktenskapsbrott i tankarna, växer hans begär. Det kan leda till äktenskapsbrott. Både Jesus och lärjungen Jakob bekräftar detta: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd.” (Jak. 1:14, 15; Matt. 5:27, 28) Sensoriska nerver, som går till hjärnan, framkallar känslor. Det finns till exempel lustcentra i hjärnan som framkallar vällust när de stimuleras med elektroder. Andra känslomässiga centra framkallar raseri, fruktan eller frid och ro när de stimuleras med elektroder. Katter som stimuleras på detta sätt kan fås att krypa ihop av fruktan när de får syn på en mus. Råttor med elektroder på en viss punkt i hjärnan blir rasande; om elektroden berör en annan punkt känner de vällust. Sådana elektroder anslöts till pedaler som råttorna kunde trycka ner och på så sätt stimulera sitt lustcentrum. De tryckte ner dessa pedaler upp till 5.000 gånger i timmen och ignorerade både mat och sömn, tills de föll ihop av ren utmattning!
MÅNGA OLÖSTA MYSTERIER ÅTERSTÅR
Man har lärt mycket om hjärnan, men mycket mer är fortfarande ett mysterium. Med hjälp av elektroder har man kartlagt olika områden i hjärnbarken och tagit reda på vilka funktioner som utförs och var detta sker. En del falska uppfattningar har undanröjts, till exempel frenologin — att undersöka ”karaktärsdragen” genom att leta efter utbuktningar på huvudet. Hjärnskålens form bestäms inte av hjärnans form, och det är inte heller möjligt att hänföra olika ”karaktärsdrag” till speciella områden i hjärnan.
Men man vet inte hur de sensoriska nervändarna med sina receptorer förvandlar de retningar de tar emot till elektriska signaler. Man vet inte hur minnet fungerar. Man vet inte hur tankar uppstår från elektrokemiska impulser eller hur beslut fattas eller hur olika order sänds ut genom de motoriska nerverna. Man förstår inte allt om hur impulserna vidarebefordras genom neuronerna. Och hur dessa elektriska impulser framkallar drömmar och sätter en människa i stånd att skriva dikter och komponera musik — eller hur medvetandet uppstår — allt detta övergår människans förstånd!
Har du tänkt på vilken omfattande hjärnverksamhet som behövs för sådana aktiviteter som vi tar för självklara — att gå, att tala, att äta, att simma, att cykla eller att fånga en baseball? En nybörjare springer hit och dit under en hög, lång boll, och den slår vanligen ner flera meter från honom. Men den vane baseballspelaren börjar springa när han hör ljudet av slaget. Detta ljud säger honom hur hårt slaget var, ögonen registrerar bollens bana och hastighet, och hjärnan räknar ut ungefär var bollen kommer att slå ner. Han rusar åt det hållet, men medan han springer utför hjärnan upprepade beräkningar för att räkna ut exakt var han måste befinna sig för att fånga bollen. Blåser det? Hur stark är vinden? Driver den bollen åt höger eller åt vänster? Bromsar den upp bollen eller ger den en extra skjuts? Skall han ändra riktning eller springa fortare eller saktare? Är marken ojämn? Finns det något hål han bör undvika? Är det någon annan utespelare som närmar sig för att fånga bollen, och skall han låta honom ta den eller vinka bort honom?
Allt detta måste han lägga märke till men ändå aldrig ta ögonen från bollen! Om han gjorde det skulle han ”dra kontakten ur sin dator”, och han skulle missa bollen. Tiden räcker inte till för att medvetet göra alla dessa beräkningar och fatta dessa beslut. Spelarens hjärna och muskler, som övats genom de erfarenheter som finns inregistrerade i hans minne, fungerar automatiskt, eftersom hjärnan genom övning programmerats för att utföra allt detta. Hur han fått förmågan att fånga en baseball är ett mysterium!
Kan man med rätta göra gällande att hjärnans intelligens kommit till genom en slump, som så många vetenskapsmän gör? De är mycket inkonsekventa. De talar om att sända radiosignaler till andra stjärnor för att upprätta förbindelse med någon avlägsen civilisation på en hypotetisk planet. Hur skulle dessa hypotetiska varelser långt borta kunna förstå att signalerna kommer från förnuftsbegåvade varelser och inte bara är slumpens verk? Signalerna skulle kunna innehålla enkla aritmetiska ekvationer, till exempel två gånger tre är lika med sex. Detta kan man lätt åstadkomma. Eller också kunde man göra signalerna mycket mer komplicerade men ändå så ordnade att de skulle kunna förmedla information, kanske till och med förmedla en bild av en människa. Om ett av våra stora radioteleskop, som kan ta emot signaler långt utifrån rymden, skulle ta emot ett sådant bildbudskap, skulle vetenskapsmännen aldrig tvivla på att det kom från förnuftsbegåvade varelser. Men ändå skulle ett sådant budskap vara oerhört enkelt jämfört med hjärnan och mycket, mycket enklare än den ensamma cellen i livmodern som inte bara kan ge upphov åt en hjärna, utan åt en fullt utvecklad människa! Är det konsekvent att säga att hjärnan kan komma till genom en slump, att cellen i livmodern kan komma till genom en slump men att radiosignaler som bildar ett visst ordnat mönster bevisar utom allt tvivel att de kommer från förnuftsbegåvade varelser? Den frågan behöver inget svar.
Vid ett tillfälle, då Albert Einstein talade om Guds, universums och människans väsen, vände han plötsligt blicken upp mot himlen och sade: ”Vi vet ingenting alls om det. Vår kunskap är bara som skolbarns kunskap.” Man frågade honom: ”Tror ni att vi någonsin kommer att kunna utforska den hemligheten?” Han svarade: ”Möjligen kommer vi att veta lite mer än vi vet nu. Men tingens verkliga väsen — det kommer vi aldrig att få veta, aldrig.”
Både Einstein och David greps av vördnad över natthimlens och människokroppens mysterier. Och vi fortsätter att känna vördnad över det stora mysterium som finns inuti vårt huvud — människohjärnan.