Bergspredikan — ”När du håller på att fasta, smörj då ditt huvud”

SEDAN Jesus hade dryftat frågor om att ge allmosor och att bedja, riktade han uppmärksamheten på ett tredje huvuddrag i den gudsdyrkan som judarna utövade, nämligen fasta. Men innan vi fördjupar oss i vad Guds Son sade om den här saken, så låt oss begrunda en del upplysningar som ger oss en välbehövlig bakgrund.

Fasta var inte något som särskilt omnämndes i Guds lag som gavs genom Mose. Men lagen innehöll likväl en befallning om att israeliterna på försoningsdagen skulle ”späka” sig, vilket anses ha inneburit fasta. (3 Mos. 23:27; 4 Mos. 29:7; se också 3 Moseboken 16:29—31, Jerusalem Bible; Melin, fotnot; jämför Psalm 35:13; Jesaja 58:3, 5.) Fastän detta var den enda allmänna fasta som var föreskriven i den mosaiska lagen, iakttog israeliterna många andra. Allmän fasta iakttogs på årsdagen av olyckor som drabbat nationen såväl som under torka, då skördarna var klena, då farsoter och krig härjade. — Sak. 7:5; 8:19.

Dessutom hände det att vissa personer frivilligt höll enskilda fastor för att söka vinna särskild ynnest från Gud eller i förbindelse med sorg. (2 Sam. 12:16) Fastan kunde omfatta en enda dag eller vara under en mycket längre tid. Enligt judisk tradition skulle man avhålla sig från mat enbart under de ljusa timmarna på dagen, inte under alla dygnets tjugofyra timmar. Vanligtvis höll enskilda människor sådana frivilliga fastor bara under ytterst svåra omständigheter.

Det var emellertid annorlunda med fariséerna. Enligt en liknelse som Jesus framställde brukade vissa medlemmar av detta religiösa samfund ta sig för att fasta ”två gånger i veckan”. (Luk. 18:12) Det var vanligen på måndagen och torsdagen som man höll fasta. Fariséerna trodde tydligen att man genom frivilliga fastor, som man höll regelbundet, skulle kunna få välsignelse från Gud och avvärja nationella olyckor. En antydan om till vilka ytterligheter några kunde gå finner man i den babyloniska Talmud, där det berättas om en rabbi som levde i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen:

”R[abbi] Sadok höll fasta i fyrtio år för att Jerusalem inte skulle bli förstört, [och han blev så mager att] när han alls åt något, kunde man se maten [då den passerade genom strupen]. När han önskade bli återställd, brukade de hämta honom ett fikon, och han brukade suga saften ur det och kasta bort resten.”

JESU RÅD ANGÅENDE FASTA

Jesus inledde sina råd om avhållsamhet i fråga om mat med att säga: ”När ni håller på att fasta, sluta då upp med att ta på er en sorgsen min likt skrymtarna; de vanställer ju sina ansikten, så att det skall synas för människor att de håller på att fasta.” — Matt. 6:16a.

Jesus befallde aldrig sina lärjungar att fasta, och de var kända för att inte regelbundet göra detta. (Matt. 9:14, 15) Å andra sidan anvisade Guds Son inte sina efterföljare att undvika detta helt och hållet. Orden ”när ni håller på att fasta” antyder att några av hans lärjungar skulle vilja fasta vid särskilda tillfällen. — Se Apostlagärningarna 13:2, 3; 14:23.

Men de skulle aldrig vanställa ”sina ansikten, så att det” skulle ”synas för människor” att de höll på att fasta. Skrymtarna, som Jesus hänvisade till, tog på sig en ”sorgsen min”. Under fastedagarna försummade de ansiktsvården, förmodligen genom att inte tvätta eller kamma sig och genom att strö aska på huvudet. Deras egentliga motiv till detta var att det skulle ”synas för människor” att de höll på att fasta. De kunde glädjas åt beundrande blickar och gillande nickningar från medmänniskor som imponerades av deras synbara, torgförda fromhet.

Liksom i fråga om de människor, som ville lysa med att de gav allmosor och bad böner offentligt för att bli observerade av människor, sade Jesus om dem som fastade av liknande skäl: ”Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut.” (Matt. 6:16b; jämför Matt. 6:2, 5.) I stället för att få välsignelser från Gud var det medmänniskors beundran som blev hela deras ”lön”. De fick den ”fullt ut”, och Gud skulle inte lägga något till den.

”Men när du håller på att fasta”, fortsatte Jesus, ”smörj då ditt huvud och tvätta ditt ansikte.” (Matt. 6:17) Judarna brukade regelbundet gnida in kroppen med olja och tvätta sig. Men enligt judisk tradition var man förbjuden att göra detta på allmänna fastedagar, t. ex. försoningsdagen och den nionde dagen i femte månaden, Ab (årsdagen av förstöringen av Guds tempel i Jerusalem). Fariséerna företog sig att iaktta liknande förbud under sina frivilliga fastor två gånger i veckan. Men om det skulle hända sig att de som lyssnade till Jesus skulle vilja fasta, då skulle de smörja huvudet och tvätta ansiktet, dvs. se helt ”normala” ut.

Om skälet till detta sade Jesus: ”Så att det inte skall synas för människor att du håller på att fasta, utan för din Fader som är i det fördolda.” (Matt. 6:18a) De skulle inte söka behaga människor, utan Gud, som är ”i det fördolda”, långt borta från människors iakttagande blickar. Det skulle således vara onödigt att ge synbart bevis på fasta.

Jesus försäkrade emellertid att även om människor kanske inte lade märke till och lovordade den som vägrade att göra sin fasta till en offentlig uppvisning, ”skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig”. (Matt. 6:18b) Ja, Gud ”ser på”, lägger märke till hur hans tjänare utför sin gudsdyrkan. Det som betyder något inför Gud är inte en synbar uppvisning av fromhetsgärningar, utan hjärtats uppriktighet i förening med gärningar dikterade av kärleksfull omtanke om nästan. (1 Sam. 16:7; 1 Krön. 28:9) Beträffande fasta har Jesaja skrivit:

”Se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor, och alla edra arbetare driven I blott på. Och se, I hållen eder fasta med kiv och split, med hugg och slag av gudlösa nävar [retliga som ni är av hunger]. I hållen icke mer fasta på sådant sätt, att I kunnen göra eder röst hörd i höjden. Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till HERRENS behag?

Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.” — Jes. 58:3—7.

Jesus försäkrade att Gud skulle ”återgälda” dem som drevs av ett rätt motiv då de tillfälligt fastade. Denna återbetalning överträffar ojämförligt vadhelst människor kan ge. Ja, för dem som lyssnade till bergspredikan erbjöds möjlighet att vinna odödligt liv i himmelen såsom en del av Guds messianska rike. — Luk. 22:28—30; Joh. 14:2—4; Upp. 20:6.

”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begär, som snabbt drar ner människorna till undergång och tillintetgörelse. Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting, och genom att trakta efter denna kärlek har några villats bort från tron och har genomborrat sig själva överallt med många kval.” — 1 Tim. 6:9, 10.