Beslut som medfört ett lyckligt liv
Berättat av Margarita Königer
I BÖRJAN av andra världskriget, år 1939, blev min far inkallad till tyska armén. Under sex långa år såg jag knappast till honom. Under tiden fick jag en hel del att fundera över.
Jag undrade varför radion framhöll dödande som en seger, då förr om åren en dödsolycka betraktades som en sorglig händelse. När vi önskade lyssna på vissa radiostationer, skruvade vi ner ljudet lågt, eftersom det var olagligt att lyssna på dem. Bombade och brinnande hus blev en ofta förekommande syn. Min egen bror dödades i kriget.
I vår hemstad, München, bevistade jag katolska kyrkans gudstjänster. Där bad man efter varje mässa för de stridande männen och för Führern, Adolf Hitler. Jag minns att en gång skickade min mor med mig ett brev till församlingens präst med en begäran att man skulle sluta upp med att be för kriget. Hon kunde inte förstå hur Gud skulle kunna finna behag i sådana böner.
År 1945, då kriget slutade, återvände min far hem från ett fångläger. Allteftersom mer föda blev tillgänglig och München började byggas upp igen, började också så småningom svårigheterna att försvinna. Som tonåring blev jag nu djupt engagerad i sport, teater, opera och annat sällskapsliv.
Då jag utexaminerades från läroverket, mottog jag ett stipendium för att som deltagare i ett utbytesprogram studera vid en högskola i Förenta staterna. Alla där var mycket vänliga mot mig, och jag insåg att i grund och botten önskar alla människor fred. Därför undrade jag: Varför tycks det finnas en kraft som driver människor till att misstro och hata varandra?
Åter hemma igen ägnade jag mig åt kemi vid tekniska universitetet i München. Jag blev engagerad i studentpolitik men blev besviken på de metoder man föreslog. Hur skulle verklig fred någonsin kunna komma, om människor satte sina personliga intressen främst? Jag började fundera på om bibeln hade svar att ge. Är bibeln verkligen Guds ord? Jag gick till ett stort bibliotek i München för att göra vissa efterforskningar.
TILLFREDSSTÄLLANDE SVAR
Det fanns mycken motsägande bibelkritik. Jag önskade finna sanningen. Det var vid denna tidpunkt som två Jehovas vittnen besökte vårt hem. Av dem skaffade vi oss boken Vad har religionen gjort för mänskligheten? Mamma och jag turades om att läsa denna fascinerande bok, som handlar om religionens historia och hur den har påverkat människorna. Äntligen verkade det som om jag skulle finna de svar som jag hade sökt.
Jag hade till exempel den här frågan: Vad är det som tycks påverka människorna så att de misstror och hatar varandra? Man visade mig från bibeln att det är fråga om onda andliga krafter — Satan, djävulen, och hans demoner. Bibeln kallar dem ”världshärskarna” och säger i själva verket att Satan ”vilseleder hela den bebodda jorden”. (Ef. 6:12; Upp. 12:9) Hur förnuftigt och tillfredsställande var inte detta svar att döma av nationers och folks ogudaktiga, djävulska verksamhet!
Det gav mig stor glädje att lära känna Guds anordning för att lösa jordens problem. Nej, de kommer inte att bli lösta genom någon mänsklig ideologi eller styrelse, vilket föreslagits av de världsliga lärarna. I stället visar bibeln att en ny himmelsk regering kommer att ta hand om jordens angelägenheter. Den kommer att avlägsna den nuvarande onda världens styrelse. Jesus Kristus lärde sina efterföljare att be: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” (Matt. 6:10) Jag började förstå att detta rike är en verklig regering och att sann världsomfattande fred kan komma endast genom detta rike.
BESLUT SOM FÖRÄNDRADE MITT LIV
Allteftersom jag lärde känna dessa Guds föranstaltningar, började jag tala med andra om dem. I sinom tid förstod jag att min önskan var att efterlikna Jesus och de första kristna och tjäna Gud av hela min själ. Men det fanns någon som jag längtade efter att få dela denna nya livskurs med.
Denne var en studiekamrat som arbetade på samma laboratorium som jag. Vi hade planerat att snart gifta oss. Men han blev mycket bedrövad över mitt beslut att tjäna Gud. Det orsakade mig mycken hjärtesorg att se hur olika uppfattningar vi hade i denna viktiga fråga. Spänningarna oss emellan ledde slutligen till ett ultimatum: Antingen han eller min nyfunna tro. Kort därefter blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande åt att tjäna Jehova Gud. Jag hade fattat mitt beslut.
Tiden var nu snart inne för Jehovas vittnens internationella sammankomst ”Guds vilja” i staden New York. Jag bestämde mig för att resa. Jag fick ett arbete på ett fartyg som anlände i juni 1958, omkring en månad innan sammankomsten skulle börja. Den sommaren bestämde jag mig för att börja i heltidstjänsten, och detta gjorde jag också då jag kom hem till München. På förmiddagarna arbetade jag på en patentbyrå, och på eftermiddagarna och kvällarna besökte jag människor med de goda nyheterna om Riket.
SÄRSKILT TILLDELADE DISTRIKT OCH GILEAD
År 1959 blev jag inbjuden att tjäna där behovet var stort av Rikets förkunnare. Min kamrat Gerda och jag sändes till små byar i Steigerwald i Franken. På detta distrikt med branta kullar började vi förkunna Guds ord till fots, på cykel och senare på mindre motorcyklar. I detta område var de flesta hängivna katoliker. Många gånger kastade man sten på oss, och kyrkklockorna ringde för att varna människorna, då vi, två flickor, kom för att predika bibeln. Men trots detta accepterade några ödmjuka människor så småningom sanningen i Guds ord.
Gerda och jag var mycket lyckliga, och vi kände oss som de första kristna, som sökte efter Herrens ”får”. När vi återvände hem på kvällen, förundrade vi oss ofta över den lugna stjärnbeströdda himlen, som var inramad av höga träd. Eller en solig dag, när vi tog en paus för att äta lunch i närheten av en bäck eller på en äng, hur mycket uppskattade vi då inte Guds löfte om en paradisisk jord! Efter tre år tillsammans tilldelades vi distrikt på skilda platser. Men Gerda är fortfarande som en dotter för min mamma och som en syster för mig.
Min nya kamrat, Gisela, och jag har nu varit tillsammans i närmare sexton år. På våren år 1962 fick vi oss tilldelat ett distrikt i Paris i Frankrike. På den tiden fanns det mindre än 20.000 Jehovas vittnen i landet jämfört med nu 67.000. Det var spännande att finna intresserade människor och att undervisa dem i Guds ord. Varje dag var jag lycklig över mitt beslut att börja i heltidstjänsten.
År 1965 fick Gisela och jag en inbjudan att komma till Vakttornets Bibelskola Gilead för utbildning till missionärer. Denna skola är inrymd i Jehovas vittnens högkvarter i New York, där vid den tiden en familj på över 1.000 personer bodde och arbetade. Nu uppgår familjens antal till närmare 2.000. För mig var vår sex månader långa vistelse där som en oavbruten internationell sammankomst med biblisk undervisning och harmoniskt samarbete. När vår klass, den 41:a, utexaminerades, grät vi, då vi tänkte på att vi skulle skiljas från våra vänner där.
Vårt nya tilldelade distrikt blev Madagaskar, den stora ön i Indiska oceanen utanför Afrikas kust. Vad slags människor bodde där? Skulle vi kunna nå deras hjärtan med bibelns sanning och bli vänner med dem?
LIVET PÅ MADAGASKAR
När vårt plan började gå ner över huvudstaden, Tananarive, betraktade vi ivrigt de ändlösa bergen och dalarna som var täckta med risterrasser. Vid flygplatsen var omkring tjugo vänner nere för att hälsa oss välkomna. Vi kände oss hemma. När vi den kvällen kom tillbaka från ett kristet möte, tyckte vi att de lysande stjärnorna såg annorlunda ut. Och den stjärnbeströdda himlens utseende var annorlunda! Det berodde på att vi nu befann oss på södra halvklotet. Vi fann emellertid att våra kristna bröder och systrar här var lika kärleksfulla och vänliga som i varje annat land.
Innan vi reste söderut för att tjäna i staden Fianarantsoa, hade vi en fyra veckors språkkurs i malagassiska, elva timmar per dag. Detta språks ursprung skiljer sig så mycket från de europeiska språkens att vi undrade om människor någonsin skulle förstå vad vi sade. Vi kunde emellertid inte ha begärt en mer tålmodig och artig publik. När man besökte människors hem för att förklara bibeln, möttes man av stor uppskattning och gästfrihet. Ofta kom olika familjemedlemmar och lyssnade uppmärksamt.
Så småningom lärde vi oss också deras sedvänjor. En främling skall till exempel sitta nära ingången, om han inte blir ombedd att komma längre in i huset. I denna vänliga och fridfulla atmosfär började vi nästan omedvetet att imitera seden att buga och räcka fram högra handen med vänstra handen placerad under den högra handens handled. Om man ännu inte visste hur man skulle göra, förstod alla att man höll på att lära, och med ett vänligt leende kommer man långt.
Vi fann att människorna här är ganska bildade. Till och med gamla mormödrar ute i byarna tycker om att läsa bibeln och biblisk litteratur. De älskar att byta till sig böcker. Barnen kom springande efter oss för att byta ut ris mot tidskrifterna Vakttornet och Vakna!
Många människor i Fianarantsoa sade till oss att de var norrmän, vilket till att börja med förvånade oss mycket. Det betydde emellertid att de tillhörde den norska lutherska kyrkan. Andra var katoliker. Men alla utövade ändå den huvudsakliga tron på Madagaskar, nämligen tillbedjan av förfäderna. I närheten av husen har många människor underjordiska gravkamrar som är täckta av ett litet hus. Innan vi kände till detta, knackade vi ibland på en grav, då vi predikade från dörr till dörr. En annan religiös sedvänja var att man med några års mellanrum tog upp benen ur graven och lindade dem i ett speciellt nytt tygstycke. Denna handling åtföljdes av en stor högtidlig tillställning.
Religiösa ledare blev förbittrade över att vi hjälpte människor att förstå skillnaden mellan Jesu Kristi läror och deras egna filosofiska uppfattningar och sedvänjor. Det kom som en blixt från en klar himmel när vi en dag blev kallade till Tananarive, och vi missionärer blev ombedda att omedelbart lämna landet. Vi blev mycket nedstämda, då vi tänkte på att vi måste säga farväl till våra kära bröder och dem som vi studerade bibeln med.
Våra ögon fylldes av tårar, då vi för sista gången körde genom det klippiga landskapet. Eukalyptusträd, mimosa och bambu, risfält och röda lerhyddor målade en outplånlig bild i våra sinnen. Efter mer än fyra år där hade denna ö blivit vårt hem. Sedan vi sagt adjö till de malagassiska vännerna och ännu en gång beundrat den eldsflammande solnedgången på ön, lyfte vårt plan.
TJÄNST I ANDRA LÄNDER
Mitt i natten landade vi i Nairobi i Kenya i Östafrika. Många vänner var där för att hälsa oss välkomna. Vi fick nu en fyra veckors språkkurs i swahili. Sedan körde man oss utmed den jämna, fina vägen till vårt nya distrikt i Nakuru. Detta är en liten jordbruksstad med hus i västerländsk stil utmed sluttningarna på den utslocknade kratern Menengai. Staden ligger inte långt från sjön Nakuru med dess oräkneliga rosafärgade flamingor. Här fann vi en fin församling av bröder och systrar.
Ett stort arbete var vår vackra Rikets sal som byggdes för att våra möten skulle hållas där. Människor i staden var förvånade över att se män, kvinnor och barn av olika stammar och raser arbeta tillsammans — de bar stenar, blandade cement, högg virke och spikade och målade. Bara några få år tidigare, under Mau-Mau-rörelsens tid, hade människor från dessa stammar dödat varandra. Det gav oss många tillfällen att förklara hur detta fridfulla samarbete kunde ske.
Som man kan vänta sig var inte alla glada över att vi predikade de goda nyheterna om Guds rike. Vissa människor, tydligtvis religiösa ledare, framställde vår verksamhet på ett oriktigt sätt inför den kenyanska regeringen. En dag meddelade man oss att vårt arbete skulle förbjudas i Kenya och att vi missionärer måste lämna landet. Många bröder och systrar kom till flygplatsen i Nairobi för att ta farväl av oss, och de försäkrade oss om sin kärlek och sin starka tro på Jehova. Lyckligtvis har regeringen i Kenya sedan dess insett att Jehovas vittnen i sanning är laglydiga, och man har upphävt förbudet.
Nästa distrikt som Gisela och jag blev tilldelade var Dahomey (som nu kallas Benin) i Västafrika. Vajande kokospalmer vid långsträckta stränder av vit sand och blå ocean gav, tillsammans med den infödda befolkningens färgrika traditionella dräkter, ett behagligt första intryck. Men det största intrycket på oss gjorde den lyckliga grupp av vänner som hälsade oss välkomna på flygplatsen i huvudstaden Cotonou. Avdelningskontoret var en vacker byggnad med ett missionärshem, en Rikets sal och en trädgård. Men vi blev anmodade att flytta till Parakou, en liten stad en dagsresa med tåg norrut.
Tågkonduktören, som var ett av Jehovas vittnen, tog hand om oss och lät oss åka en kortare sträcka tillsammans med honom längst fram i tåget. Allteftersom vi åkte norrut förändrades landskapsbilden — det blev torrare, trots att det fanns många träd såsom teak, acajou, sheaträd och apbrödsträd. Kort efter mörkrets inbrott kom vi fram till vår bestämmelseort, och visselpipa och signalhorn tillkännagav vår ankomst som dagens stora händelse. Hur skulle vi kunna känna igen våra bröder i folkmängden på stationen? Men leende ansikten, som vi aldrig hade sett förut, kom på en gång fram till oss vid tågfönstret. De hade sett oss!
I den lilla församlingen i Parakou fanns medlemmar av olika stammar och språk representerade. Mötena hölls på franska. Medan vi var där, byggdes en fin Rikets sal. Många människor, som vi studerade bibeln tillsammans med, hjälpte till med arbetet. Bland dem var en kvinna av nomadstammen fula från de inre delarna av Västafrika. Senare blev hon en förkunnare av de ”goda nyheterna”, som hon förkunnade på de många olika språk som hon kände till.
I Parakou höll man fortfarande strängt på ”infödings”-traditioner. När kungen dog, stängde man under fyra månader marknadsplatsen, som är centrum för verksamheten. Kungens understödjare och de som understödde den nye kungen höll stora massmöten till häst. Nätterna fylldes av ljudet från trummorna, som man använde i samband med de förut omtalade ceremonierna.
Marx’ och Lenins antireligiösa ideologi fick slutligen sitt grepp om befolkningen. Så småningom blev människorna, i synnerhet skolbarnen, tvingade att upprepa sådana slagord som: ”Ära åt folket, all makt åt folket.” Efter det att vi hade predikat i Parakou i mer än ett år, yrkade myndigheterna på att vi skulle upphöra med att predika från hus till hus. Somliga bröder blev arresterade, och några månader senare flyttade vi till Cotonou och lämnade de infödda vittnena att fortsätta predikoarbetet mer obemärkt.
Allteftersom regeringens restriktioner ökade, underströk bröderna gång på gång de punkter i Vakttornet som behandlade förföljelse för att förbereda sig själva. Sedermera blev några slagna halvt fördärvade därför att de vägrade att ropa de revolutionära slagorden.
En dag då Gisela och jag kom tillbaka från staden, fann vi avdelningskontoret i Cotonou omgivet av beväpnade medlemmar av den revolutionära kommittén. Vi tilläts att gå in i huset, där vi hölls kvar tillsammans med de andra vännerna. Nästa dag genomsökte uniformerade män med maskingevär omsorgsfullt vårt hus och vårt bagage. Två av dem funderade över namnen Elia och Elisa, vilka de fann i en av mina anteckningsböcker. Efter det att vi förklarat för dem hur det förhöll sig, förstod de slutligen att dessa var Guds profeter som levde för över 2.500 år sedan!
Vi blev förda till säkerhetspolisens högkvarter, där man talade om för oss att vi måste lämna landet nästa dag. ”Eftersom ni är kristna, litar vi på er”, sade en tjänsteman, ”så ni kan få stanna hemma över natten.” Nästa dag såg vi hur flertalet av missionärerna blev bortförda till Nigeria. Samma eftermiddag eskorterade en polisman oss till gränsen till Togo. Sedan han hade lämnat oss, körde chauffören oss hela vägen till Jehovas vittnens avdelningskontor i Lomé.
Hur trösterikt var det inte att vara tillsammans med bröderna i Togo! Och så glada vi var att återigen kunna gå från hus till hus med Rikets budskap! Sedan vi varit åtskilliga veckor i Togo, vilket vi uppskattade mycket, var det tid för oss att resa till vårt nya tilldelade distrikt.
I maj månad år 1976 åkte vi bil upp till Övre Volta. Resan, som varade i två dagar, förde oss genom ganska vackra trakter och slutade lyckligt och väl i Ouagadougous missionärshem. Vi avslutade snart en språkkurs i moore och började predika för människorna där på franska och detta stamspråk. Jag är mycket glad över att vara här och hjälpa till med att ta hand om de många människor som har intresse för sanningen i bibeln.
VÄRLDSOMFATTANDE FAMILJ AV VÄNNER
Jag har aldrig ångrat mitt beslut att använda mitt liv i Jehovas tjänst. Eftersom jag har en examen i kemi, kunde jag ha strävat efter en karriär som var materiellt lönande. Men jag betraktar detta som ingenting i jämförelse med det privilegium jag har haft att få hjälpa människor i Tyskland, Frankrike, Madagaskar, Kenya, Benin och nu här i Övre Volta att få lära känna sanningen om Guds storslagna uppsåt. Jag kan inte tänka mig ett mer tillfredsställande och framgångsrikt liv, som varit fyllt med så mycken spänning och nya erfarenheter.
Nyligen besökte jag min kära mor i München. Hon är nu nästan 80 år gammal men har fortfarande stark tro och hjälper andra att lära känna Guds sanning. Hon är lycklig över att ha mig ute på missionärsfältet. Resan till München och tillbaka till Övre Volta fick Gisela och mig att tänka på hur välsignade vi är.
Vid flygplatsen i Paris fick vi träffa vänner, som vi arbetat tillsammans med för några år sedan. Vi gladde oss över att få utbyta minnen och nyheter fram till midnatt, då vi måste gå till vila. Under ett kortare uppehåll i resan på flygplatsen i Niamey i republiken Niger fick vi träffa många afrikanska vänner, som vi kände från Benin. På grund av våra muntra hälsningar och vårt livfulla samtal undrade en tjänsteman på flygplatsen vad slags människor vi var — svarta och vita, som fritt umgicks med varandra.
Slutligen stannade vårt plan nära flygplatsens huvudbyggnad i Ouagadougou. Våra vänner, som med glada ansikten vinkade åt oss från åskådarterrassen, återspeglade våra egna känslor av glädje över att åter vara tillsammans. Man känner i sanning en djup och tillfredsställande glädje över att få vara en del av en världsomfattande familj av verkliga bröder och systrar. Må du också fatta sådana beslut i ditt liv som kommer att ge dig hjärtevärmande välsignelser!