Bergspredikan — Kommer alla in i Guds rike?
EFTER sin varning för falska profeter, som åhörarna av bergspredikan skulle kunna råka ut för då i första århundradet, sade Jesus vidare: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” — Matt. 7:21; jämför Lukas 6:46.
För att få del av Guds rikes välsignelser måste en människa erkänna att Jesus Kristus är Herre. (Rom. 10:9; Fil. 2:11) Men mera är inbegripet i detta än att ägna Guds Son en läpparnas tjänst genom att vända sig till honom med orden ”Herre, Herre”.
Att helt och fullt komma i åtnjutande av Guds rikes välsignelser förunnas bara ”den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna”. Vad denna ”vilja” är framläggs utförligt i bergspredikan. Den kräver att man utför ”förträffliga gärningar” genom att förkunna Rikets sanningar för andra. Den inbegriper också att man gör om sin personlighet, så att man kan visa gudlika egenskaper, bland annat mildhet, dygd, pålitlighet, osjälviskhet, kärlek, uppriktighet och tro. — Se Matteus 5:16, 21, 22, 27—30, 33—48; 6:1—18, 25—34.
Av de ord som Jesus därpå yttrade framgår det att många som skulle påstå att de var hans efterföljare skulle komma till korta just i det avseendet: ”Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, profeterade vi inte i ditt namn och drev ut demoner i ditt namn och utförde många kraftgärningar i ditt namn?’ och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matt. 7:22, 23.
”På den dagen”, när Gud verkställer dom på sina fiender (Sak. 14:1—3; 2 Tess. 2:1, 2; 2 Petr. 3:10—12), skall ”många” söka få röna en välvillig behandling genom att påstå att de har utfört märkliga bedrifter ”i ditt [Jesu] namn”, dvs. som påstådda representanter för Jesus Kristus och med hjälp av gudomlig kraft som de menar sig ha fått genom honom.
De kommer att fråga: ”Profeterade vi inte [dvs. delgav vi inte andra människor gudomliga meddelanden, och gjorde vi kanske inte förutsägelser om kommande händelser] i ditt namn?” Men sådant s. k. profeterande är inget pålitligt kännetecken på det sanna kristna lärjungaskapet. Enligt Skrifterna hände det att förutsägelser som ibland besannades, såväl som budskap avgivna såsom med gudomlig myndighet, blev kungjorda också av falska profeter. — 5 Mos. 13:1—3; Jer. 14:14.
Några skulle komma att skryta med att de ”drev ut demoner i ... [Jesu] namn”. Det finns människor i kristenheten i våra dagar som påstår sig ha sådan kraft. Men detta, att driva ut demoner (med hjälp av mystiska riter), har alltid kännetecknat icke-bibliska religioner. Det fanns också vissa judar i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen som drev ut demoner med hjälp av en övernaturlig formel, som de trodde var ett arv från kung Salomo.a
Det är inte övernaturligt profeterande, demonutdrivning eller några andra ”kraftgärningar” (underverk) som kännetecknar sanna kristna. När Jesus förutsade vad som skulle vara tecknet på hans närvaro och avslutningen på den nuvarande tingens ordning, förkunnade han i själva verket: ”Lögnkrister och lögnprofeter skall ... uppstå och skall göra stora tecken och under för att om möjligt vilseleda även de utvalda.” (Matt. 24:24) Sådana lögnprofeter, bedragare, skulle framträda mitt i den kristna församlingen och skulle försöka föra många av dess medlemmar på avvägar. — Apg. 20:29; 2 Petr. 2:2, 3, 10—22; Jud. v. 4, 8—13, 16—19.
Som tidigare nämnts framhöll Jesus att en sann, verklig kristen skulle vara ”den som gör min Faders vilja”. Och vad är Faderns ”vilja” i denna tid? Enligt vad Jesus förutsade är det att ”dessa goda nyheter om [det upprättade] riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”, innan slutet kommer. (Matt. 24:14) Kungör kristenhetens sekter att Guds rike är nära? Nej, för de uppfattar riket som något som bara finns i människors hjärtan eller som något som hör den avlägsna framtiden till. På ett skrymtaktigt sätt ägnar de Jesus en läpparnas tjänst, men de underlåter att göra hans Faders vilja. Det har överlåtits åt den jämförelsevis lilla grupp som är känd såsom Jehovas vittnen att förkunna ”goda nyheter om goda ting”, som Guds rike skall förverkliga, ”till den bebodda jordens yttersta ändar”. — Rom. 10:15, 18; se också 1 Korintierna 9:16.
Alla som påstår sig ha gemenskap med Jesus Kristus, utan att utföra Guds rikes verk och iföra sig en verkligt kristlig personlighet, alla sådana skall det gå illa för när Jesus Kristus verkställer gudomlig hämnd på den nuvarande tingens ordning. Då skall Jesus ”bekänna”, dvs. offentligt ge till känna, att han ”aldrig känt” dem vars kristendom inte gått djupare än till en läpparnas tjänst och så kallade ”karismatiska” gåvor. De ”många kraftgärningar” som de skryter med har aldrig narrat Guds Son. I stället för att uppvisa rättfärdighet har de faktiskt bevisats vara sådana ”som övar laglöshet”. När Jesus ingriper som Guds skarprättare i den stundande ”stora vedermödan”, skall han följaktligen säga till dem: ”Bege er bort från mig.” Dessa skenkristna skall förvägras att komma in i Guds rike för att få del av dess eviga välsignelser. — Jämför Matteus 24:21, 22; 25:41, 46.
[Fotnoter]
a Om judarnas förmåga att driva ut demoner läser vi följande i en publikation om andebesvärjelse genom tiderna, Exorcism Through the Ages: ”Dessa judiska andebesvärjelsers främsta drag består i att man uttalar namn som tros vara verksamma, t. ex. goda änglars namn, och de används antingen ensamma eller i förbindelse med El (= Gud); ja, tillit till blotta namn hade långt tidigare blivit en vidskepelse bland judarna, och det ansågs mycket viktigt att de rätta namnen, som varierade med olika tider och tillfällen, blev använda. Det var helt visst denna vidskepliga tro som förmådde Skevas’ söner, som hade bevittnat Paulus’ framgångsrika andebesvärjelser i Jesu namn, att på egen hand försöka använda formeln: ’Jag besvär er vid Jesus, som Paulus predikar’, vilket fick katastrofala följder för deras rykte (Apg. 19:13). Det var en allmän judisk uppfattning, erkänd också av en lärd kosmopolit som Josefos, att Salomo hade fått makt att driva ut demoner och att han hade utarbetat och vidarebefordrat vissa formler som var verksamma för det syftet. Den judiske historieskrivaren berättar om hur en viss Eleazar i kejsar Vespasianus’ och hans hövitsmäns närvaro med hjälp av en magisk ring, som han hängde under näsan på den besatte, lyckades driva ut demonen genom näsborrarna — och ringens kraft berodde på att en viss sällsynt rot var infattad i den, en rot som var omnämnd i Salomos formler och som det var utomordentligt svårt att få tag i.” — Se Josefos: Judarnas historia (Stockholm, 1747), åttonde boken, andra kapitlet, åttonde stycket, och Judarnas krig (Stockholm, 1750), sjunde boken, tjugotredje kapitlet.