Varför bör vi undvika att knota och klaga?
”SOMLIGA människor tycks aldrig bli nöjda.” Hur ofta har du inte hört detta uttalande? Det är sant att i dessa kritiska tider har många en knotande inställning. De tvivlar på och ifrågasätter nästan allting. Men är det förståndigt av en kristen att tillåta en sådan inställning att utveckla sig? Aposteln Paulus tyckte tydligtvis inte detta, ty då han skrev till församlingen i Filippi, sade han: ”Fortsätt att göra allting utan knotanden och invändningar, för att ni skall komma att vara klanderfria och oskyldiga, Guds oklanderliga barn.” — Fil. 2:14, 15.
Dessa Paulus’ ord framkallar frågor i sinnet. Hur allvarligt kan det bli, om jag knotar? Kan det påverka mitt förhållande till andra? Till församlingen? Vad tänker Jehova om mig, ifall jag har en knotande inställning? Vad kan jag göra för att undvika denna ande?
FORNTIDA EXEMPEL
Att knotandet är något man måste se allvarligt på kan vi förstå av vad Paulus sade angående detta i sitt första brev till medtroende i Korint. Aposteln sade: ”Inte heller skall ni knota, alldeles som några av dem [israeliterna] knotade, bara för att förgås genom förgöraren.” (1 Kor. 10:10) Tänk till exempel på den gången då Mose sände 12 män, en från varje stam i Israel, för att utspeja det land som Jehova hade lovat att ge dem till arvedel. Detta var kort efter det att israeliterna hade lämnat Egypten och befann sig i öknen. Då dessa 12 spejare återvände till det israelitiska lägret, gav endast två av dem, Josua och Kaleb, en gynnsam rapport och uppmanade folket att vara modiga och dra in i landet. De andra 10 målade en avskräckande bild. De talade om området som ett ”land, som förtär sina inbyggare”, och sade: ”Alla människor, som vi där sågo, voro resligt folk.” — 4 Mos. 13:33.
Då de trolösa israeliterna hörde detta, började de att knorra och knota ”emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: ’O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen! Varför vill då HERREN [Jehova] föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd?’” Ja, de knorrade mot Jehova! Med undantag av Josua, Kaleb och leviterna förgicks därför alla dessa män, som var 20 år och däröver, där i öknen. De fick aldrig komma in i det utlovade landet. (4 Mos. 14:2, 3, 26—30) Vilket pris de fick betala för sitt knorrande!
Detta belyser vad som kan hända en hel nation som klagar. Andra exempel visar att det är lika allvarligt för enskilda människor att knota mot Jehova. Tänk på fallet med Mirjam, Mose syster. Vid ett tillfälle knotade hon tillsammans med sin bror Aron och frågade: ”Är då Mose den ende, som HERREN talar med? Talar han icke också med oss?” Det är betydelsefullt att lägga märke till vad berättelsen ytterligare säger: ”Och HERREN hörde detta.” (4 Mos. 12:1, 2) Vad blev resultatet? Mirjam, som tydligtvis tog ledningen i detta klagomål, blev förödmjukad av Gud. Hur då? Genom att hon blev angripen av spetälska och måste stanna utanför lägret under sju dagar, tills hon blivit renad. — 4 Mos. 12:9—15.
TILL VAD LEDER EN KNOTANDETS ANDE?
Vi kan lära mycket av dessa exempel. Men man kan undra varför det är en så allvarlig sak att knota. Det är så därför att knotande inte är ett rättvist klagomål över något som är fel. Det är ett uttryck för otillfredsställelse och missnöje och orsakas ofta av att man fäster alltför stor vikt vid sig själv. En människa, som klagar på detta sätt, fäster alltför stor vikt vid sina egna känslor eller sin egen ställning och drar uppmärksamheten till sig själv i stället för till Gud. Detta vållar oenighet bland andliga bröder, och om det inte behärskas kan det leda till söndringar i församlingen. — 1 Kor. 1:10—13.
Det är så därför att en person som knotar aldrig håller sina klagomål för sig själv. Han drar allting inför andra. Varför gör han så? Utan tvivel därför att han hoppas att de också kommer att bli missnöjda och kommer att sympatisera med honom.
Det är så lätt att sådant händer. Antag till exempel att en kristen börjar beklaga sig inför dig över en viss förordnad äldste i församlingen. Han kritiserar det sätt på vilket den äldstebrodern eller tillsyningsmannen behandlar sina uppgifter på podiet eller det sätt på vilket han tar hand om vissa församlingsuppdrag. Om du lyssnar till den som klagar, kan du börja tänka som han gör. När du sedan iakttar den äldstebrodern, kanske du säger till dig själv: ”Nu, då jag tänker på det, är det faktiskt sant det som min vän säger om denne äldste. Jag har aldrig tänkt på det på det här sättet förut.” Det är just så som den som klagar och knotar önskar att du skall tänka. Inte förrän fröet av missnöje blev sått i ditt sinne, oroades du av äldstebroderns handlingssätt. Men nu oroar det dig. Till sist är ingenting, som han gör, rätt i dina ögon! Du börjar också att utveckla en klagandets ande. Det är uppenbart att sådant inte passar sig i en församling av Jehovas folk.
Men det finns någonting mer att tänka på. Om man fortsätter att knota, leder detta ofta till andra icke önskvärda företeelser — sådana som skvaller och smädelse — vilka kan allvarligt påverka vårt förhållande till Jehova. (1 Kor. 6:10) Hur såg Jehova på detta att israeliterna knorrade mot Mose? Jehova frågade uttryckligen: ”Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig?” (4 Mos. 14:27) För Jehova var detta ett upproriskt klagomål mot hans gudomliga ledarskap! Detta var allvarligt!
Lärjungen Judas skrev om sådana som knotar och klagar och som smög sig in i den första kristna församlingen. De var människor som ”föraktar herradöme och skymfar dem som är härliga”, ansvariga män i församlingen. De som klagar och knotar har sannerligen inte Guds godkännande, och trogna kristna av i dag gör väl i att söka undvika deras onda kurs. — Jud. v. 8, 16.
ÄR KLAGOMÅL ALLTID FELAKTIGA?
En människa, som önskar behaga Jehova, måste därför sannerligen undvika att ha en knotande ande och att ständigt ge uttryck åt oberättigade klagomål. Men betyder detta att alla klagomål är obefogade, felaktiga och misshagliga för Gud?
Nej, vi läser i bibeln: ”HERREN sade: ’Ropet från [Klagoropet beträffande, NW] Sodom och Gomorra är stort, och deras synd är mycket svår.’” Gud ignorerade inte detta ”klagorop”. I stället undersökte han saken och sade: ”Därför vill jag gå ditned och se, om de verkligen i allt hava gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill jag veta det.” (1 Mos. 18:20, 21) Jehova fann att det höga ”klagoropet” var befogat, och därför förstörde han de onda städerna Sodom och Gomorra. — 1 Mos. 19:24, 25.
Ja, ibland kan klagomålen vara tillbörliga. Förordnade kristna äldste bör därför inte betrakta alla klagomål som obefogade och felaktiga. Jesu apostlar hade inte denna inställning. I Jerusalem uppstod, kort efter pingsten år 33 v.t., ”knot från de grekisktalande judarnas sida mot de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen”. ”De tolv” undersökte följaktligen saken och rättade till situationen genom att förordna ”sju män ... med gott vittnesbörd” över denna ”nödvändiga uppgift” som bestod i att dela ut mat. — Apg. 6:1—6.
De kristna äldste av i dag bör inse att orättvisor eller andra missförhållanden kan föranleda ett visst klagomål som är berättigat. De kan inte med rätta mena att allting som är gjort måste vara rätt och att ingenting, vad det än är, någonsin bör utsättas för kritik. Ordspråksboken 21:13 (Åkeson) säger därför passande: ”Den, som täpper till sitt öra för den armes klagan, skall själv ropa och ej få svar.”
Förordnade äldste måste själva undvika att ha en klagande ande gentemot sina medtroende. I stället för att kritisera och aldrig vara nöjda med det som deras kristna bröder och systrar har utfört, bör tillsyningsmännen uppmuntra och bygga upp. (1 Kor. 8:1) Detta kommer att i hög grad bidra till att bekämpa varje eventuell klagandets ande inom församlingen. — Jämför 2 Timoteus 4:22.
VISA KÄRLEK GENOM ATT EFTERLIKNA KRISTUS
Det är viktigt att vi avlägsnar varje tendens till klagande, eftersom en sådan attityd endast kan leda till olycka. Hur mycket bättre är det inte att vi utvecklar egenskapen kärlek i stället för att tillåta oss själva att bli sådana som knotar! De som knotar och klagar kan inte samtidigt följa budet att älska sin nästa. (Matt. 22:39) Den som klagar skadar såväl sig själv som den han talar emot. Kärlek gör gott mot alla. (1 Kor. 8:1; 13:4—8) Så varför inte efterfölja kärlekens ”kungliga lag”? — Jak. 2:8.
I stället för att lyssna till dem som knotar och klagar skulle vi göra väl i att komma ihåg Jesu Kristi ödmjuka inställning. ”Fast han [Jesus] var till i Guds gestalt, [hade han] inte ... en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud.” I stället ”ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle”. Vilket utmärkt exempel för oss att efterfölja! Det fanns ingen upproriskhet i det sätt på vilket Jesus utförde saker och ting! — Fil. 2:5—8.
Tvärtom ådagalade Jesus stor lojalitet gentemot sin himmelske Fader. Han var också mycket bekymrad när andra förmåddes att snava och falla. Vid ett tillfälle sade Jesus till sina lärjungar: ”Det är oundvikligt att det kommer ting som orsakar fall. Men ändå: ve den genom vilken de kommer! Det skulle vara fördelaktigare för honom om en kvarnsten hade blivit hängd om hans hals och han hade blivit slängd i havet, än att han skulle få en av dessa små att snava och falla.” (Luk. 17:1, 2) Kan du tänka dig att Jesus skulle kunna visa ett sådant medlidande med andra och på samma gång klaga och knota?
Jesus blev rikligen belönad för sin lojala lydnad mot sin Fader såväl som för sin kärleksfulla omtanke om andra. Genom att Kristus uppstod och for upp till himmelen blev han upphöjd över allt annat som är skapat. (Fil. 2:9—11) Medan Jesus var på jorden kunde han förstå den fallna människans problem och svagheter. I sin upphöjda ställning kan han nu ”hysa medkänsla med våra svagheter” och komma till vår hjälp. (Hebr. 2:18; 4:15) Vi kan också vara förvissade om många välsignelser genom att fortsätta att visa kärleksfull omtanke om andra och inte föra fram klagomål mot dem.
Vad måste vi då dra för slutsats? Att en knotande och klagande ande framkallar otillfredsställelse och missnöje. Detta kan rentav leda till uppror mot Gud. Önskar du att detta skall hända dig? Eller är det din önskan att leva ett rikt och tillfredsställande liv och veta att du har den himmelske Skaparens välsignelse och godkännande? Du önskar säkerligen hans ynnest. Lyssna därför till rådet: ”Fortsätt att göra allting utan knotanden och invändningar, för att ni skall komma att vara klanderfria och oskyldiga, Guds oklanderliga barn mitt i en förvriden och förvänd generation, i vilken ni lyser som ljusspridare i världen.” — Fil. 2:14, 15.