Bevis för en Skapare

BLICKA in i de oändliga himlarna genom det starkaste teleskop. Titta genom ett modernt mikroskop på molekylernas och atomernas häpnadsväckande, invecklade värld. Vad ser vi? Detta — att i det oerhört stora såväl som i det ytterst lilla, ja, i hela det fysiska universum — råder det ordning, skönhet och konstruktion. Vilken slutsats drar vi, när vi ser något som är konstruerat eller uppbyggt? Anger inte bibeln svaret på den frågan i Hebréerna 3:4? — ”Nu uppförs ju vart och ett hus av någon, men Gud är den som har byggt allting.”

Hur är det med ordningen? Det var den gudfruktige vetenskapsmannen sir Isaac Newton som först lade märke till att saker och ting i universum rör sig från ordning till oordning. Man drog därför den slutsatsen att såvida det inte finns ett välberäknat ingripande från någon kraft utifrån måste varje fysisk förändring i världen omkring oss åtföljas av en skada i konstruktionen. Den ursprungliga konstruktionen bryts ned. Någon måste då från början ha konstruerat, skapat och iordningställt allting. Utan denna konstruktörs ingripande skulle ordningen fortsätta att brytas ned.

Att en intelligent konstruktör frambragte universum är i överensstämmelse med vad somliga vetenskapsmän kallar teorin att skapelsen skett genom en ”big bang” (”den stora skrällen”). På senare år har denna teori vunnit företräde framför ”det oföränderliga tillståndets teori”, vilken menar att universum alltid har existerat — är utan begynnelse. Men vi behöver inte sätta vår tillit till förändringar i den moderna vetenskapens teori för att bevisa att det finns en Skapare. Skaparen själv förklarar nämligen tydligt och klart vem och vad han är: ”Så säger HERREN [Jehova]. ... Det är jag, som har gjort jorden och skapat människorna därpå; det är mina händer, som hava utspänt himmelen, och hela dess härskara har jag bådat upp.” (Jes. 45:11, 12) Vi kan iaktta och förundra oss över bevisen på hans skaparmakt i de många saker och ting som vi ser runt omkring oss.

”JAG ... [HAR] SKAPAT MÄNNISKORNA”

Vi har utan tvivel någon gång smekt ett spädbarns mycket små fingrar — så fina, så vackert formade, så förtjusande — så mycket mer utsökta än ett djurs tassar! Och vi har säkerligen tänkt på hur detta barns späda liv började i en mors ägg — inte större än en knappnålsspets — genom att detta ägg förenades med en fars sädescell, som är alltför liten för att urskiljas med blotta ögat. Ja, vi hade alla en mycket ringa begynnelse — i en äggcell som delade sig och delade sig och fortsatte att dela sig tills slutligen de mer än 10.000.000.000.000 celler, som en vuxen människa är uppbyggd av, ”visste” när de skulle sluta upp att dela sig.

Hela denna befruktningsprocess och utsökta utveckling är så underbar att det övergår vår fattningsförmåga. Men det övergår inte Guds fattningsförmåga, eftersom han är dess upphovsman. Alldeles som kung David sade: ”Mina ben var inte dolda för dig, då jag danades i det fördolda. ... Dina ögon såg till och med embryot av mig, och i din bok blev alla dess delar nedtecknade.” Ja, vi blev danade i enlighet med det ”mönster” som en kärleksfull Skapare utformade. Vi fick en underbar kropp och utrustades med moraliska egenskaper och förmågor som skulle hjälpa oss att hålla jämvikt i livet och finna ständig glädje i att leva. Vi har därför all orsak att förena oss med David i hans melodiösa ord, som han yttrade för 3.000 år sedan: ”O Jehova, du har utforskat mig, och du känner mig. ... Du höll mig avskärmad i min moders liv. Jag skall lova dig, ty på ett sätt som inger fruktan är jag underbart danad. Dina verk är underbara, såsom min själ mycket väl vet.” — Ps. 139:1, 13—16, NW.

Det finns inget slut på de under som är inbyggda i Guds skapelse, människan. Hur kan somliga påstå att livet började genom en tillfällighet och att människan utvecklades från en amöba genom en serie förändringar? I den oerhört lilla mänskliga cellen finns DNA-molekylerna, som liknar stegar. Var och en av dem är programmerad för denna särskilda individ, och samma livsupplysningar finns skrivna i varje cell som delar sig. Dessa omtalar vilka celler som skall bilda ögonen, näsan, tungan, öronen, tänderna, huden, de olika organen och alla andra delar av kroppen. De ser till att ”arten” är otvetydigt människa — inte apa eller hund eller något annat lägre djur. De ”talar om” en individs ärftliga karaktärsdrag. De specialiserade delar som frambringas genom denna tillväxtprocess vittnar verkligen om en storslagen konstruktör!

MÄNNISKANS SINNE

Guds jordiska skapelses, människans, mest fantastiska del är utan tvekan hjärnan, i vilken sinnet är beläget. Hjärnan utvecklas snabbt och når under de två första åren av en människas liv en vikt av tre fjärdedelar av en vuxens hjärna. Inte underligt att våra småttingar är fulla av nyfikenhet och frågor: ”Vem gjorde himlen? fåglarna? katten? blommorna? Vem gjorde mig?” Den unge kan redan vid denna tidiga ålder ha gett akt på att saker och ting omkring honom har tillverkats av någon. Han drar därför den slutsatsen att allting hade en tillverkare eller upphovsman. Varför har så många vuxna avvikit från ett sådant logiskt resonemang?

Hjärnan är i sig själv ett under av levande elektronik. Bokstavligen talat tusentals vetenskapsmän kan under åratal arbeta med att få fram och programmera en datamaskin, som är lämpad för ett speciellt verksamhetsområde. Men de måste medge att om de tillverkade en datamaskin, som skulle motsvara den mänskliga hjärnans kapacitet och mångsidighet, skulle de behöva hysa den i en stor skyskrapa. Men den föga mer än ett kilo tunga människohjärnan, som inte är större än att man kan hålla den i handen, är fullt utrustad till att ta hand om sitt eget programmerande och sköta om varje område som är nödvändigt för mänskligt liv. När den tar emot meddelanden från sinnena, synen, hörseln, känseln, smaken och lukten, och påverkar sin ägares tal och handlingar, utför den dessutom ett arbete på en sådan hög nivå som ingen människogjord datamaskin någonsin kommer att kunna uppnå. Och vilken datamaskin kommer någonsin att utföra ett arbete från ett hjärta som utövar kärlek, mänsklig omtanke, tacksamhet, uppskattning? Vilken datamaskin kommer någonsin att tänka, resonera, förklara eller tillbedja sin upphovsman?

När vi begrundar människans underbara uppbyggnad och hela den skapade världen omkring oss, kan vi instämma i det som Job säger angående Guds synliga verk: ”Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom.” (Job 26:14) Vi behöver inte sluta med detta att förnimma endast en viskning om vår Skapare. Om vi söker i hans ord, bibeln, kan vi lära oss mycket, inte endast om hans skaparverk, utan också om hans storslagna uppsåt med allt detta.