Vad andra har sagt om vittnandet från hus till hus
När det var tid för Jehova att verkställa dom på den avfälliga staden Jerusalem, gav han sin profet Hesekiel en syn, där Hesekiel såg en man som var klädd i linnekläder och hade ett skrivtyg, en skrivares bläckhorn. Jehova gav den här mannen uppdraget: ”Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne.” De som fick ett godkännande tecken på pannan skonades vid förstöringen. Alla de andra förgicks. — Hes. 9:2—11.
Det pågår i vår tid ett liknande arbete med att sätta tecken på pannan för att identifiera dessa som är betryckta över skrymteriet, korruptionen och blodskulden inom kristenheten och som är villiga att ta på sig den sanna kristna personligheten — med evigt liv i sikte. Under ledning av den klass som förebildades av mannen ”klädd i linnekläder” utför nu Jehovas vittnen överallt i kristenheten detta arbete med att sätta tecken på pannan. Det sker i huvudsak genom ett kraftfullt predikande av ”dessa goda nyheter om riket” från hus till hus. (Matt. 24:14; Apg. 20:20) Hur har människor reagerat för det här vittnandet?
Somliga har, precis som på Hesekiels tid, varit villiga att ta emot den sanna kristendomens kännetecken. Andra har hätskt motstått budskapet. Åter andra har talat berömmande ord om vittnena och deras predikometoder. Den katolske prästen John A. O’Brien sade till exempel till omkring 200 präster i St. Joseph’s Seminary i New York:
”När det gäller att värva anhängare och vinna tillbaka avfälliga medlemmar, finns det inget som går upp mot personlig kontakt. De taktfulla, vänliga och välövade dörrknackarapostlarna skapar detta. Hemligheten bakom sankt Paulus’ enastående framgång var att han var outtröttlig i att gå från hus till hus för att värva anhängare. Ironiskt nog används nu den apostoliska metoden av icke-katolska sekter, särskilt då Jehovas vittnen, vars talrika anhängare får oss katoliker att skämmas.” — ”The Monitor” för 7 juli 1961.
Liknande tankegångar uttrycktes av en katolsk präst, J. S. Kennedy, som sade då han skrev om Jehovas vittnen:
”Deras agitation från dörr till dörr i jakten efter anhängare är intensiv och slutar aldrig. ... Deras nitälskan och självuppoffring bör få oss att stanna upp och tänka efter.” — ”Our Sunday Visitor” för 3 juni 1962.
Och för inte så länge sedan framhölls följande under en konferens av religiösa ledare i Spanien:
”Kanske [kyrkorna] är ytterligt försumliga i fråga om det som helt riktigt utgör vittnenas förnämsta sysselsättning — hembesök, vilket hörde till den första kristna kyrkans apostoliska metodik. Medan kyrkorna inte så sällan nöjer sig med att uppföra sina tempel och ringa i sina klockor för att dra till sig människorna och predika inom sina mötesplatser, följer [vittnena] den apostoliska metoden att gå från hus till hus och ta vara på varje tillfälle att vittna.” — ”El Catholicismo” i Bogotá i Colombia för 14 september 1975.
Medan de ortodoxa religionerna väntar på att människorna skall komma till dem, följer Jehovas vittnen däremot Jesu och apostlarnas exempel i att gå till människorna. De fortsätter till och med under förbud och förföljelse att förkunna de ”goda nyheterna”, precis som de första kristna gjorde, om vilka det hette:
”Stor förföljelse [bröt] ut mot den församling som var i Jerusalem; alla utom apostlarna blev kringspridda utöver Judeens och Samariens områden. De som hade blivit kringspridda gick emellertid igenom landet och förkunnade ordets goda nyheter.” — Apg. 8:1, 4.
Det fanns ingenting som kunde hejda förkunnandet om Guds rike på den tiden.
I VÄRLDSOMFATTANDE SKALA
I vår tid avgavs ett omfattande vittnesbörd i kristenheten ända fram till andra världskriget. Detta vittnesbörd blev mer och mer omfattande, allteftersom missionärer övades och sändes ut från Vakttornets Bibelskola Gilead i South Lansing i New York från och med år 1943. I det ena landet efter det andra predikade de intensivt från hus till hus och följde upp med bibelstudier i hem. Och resultatet? Redan år 1950 skrev en professor i religionshistoria vid Northwestern University i USA följande:
”Jehovas vittnen har bokstavligen täckt hela jorden med sitt vittnande. ... Det kan i sanning sägas att ingen enstaka religiös grupp i världen har ådagalagt mera nit och ihärdighet i bemödandet att sprida de goda nyheterna om Riket än Jehovas vittnen. ... Denna rörelse kommer med all sannolikhet att växa sig allt starkare.” — C. S. Braden i sin bok ”These Also Believe”.
Det finns andra som också har studerat Jehovas vittnens missionärsverksamhet. En av dessa, professor Bryan Wilson vid All Souls College vid Oxford University i England, besökte Japan, där han studerade vad han kallar ”den snabba tillväxten på senare tid” inom Jehovas vittnens led. Resultatet av hans studier publicerades i ”Social Compass” för januari 1977, och det gjordes några intressanta kommentarer — till exempel följande:
”Vittnena ger många praktiska råd, framförda med auktoritet, om äktenskapliga förhållanden, moralfrågor, barnuppfostran och andra praktiska frågor. ... Vittnena har mycket att ge [föräldrar] i fråga om fast rådgivning, som grundar sig på den Heliga skrift och är intimt förknippad med en logisk livsfilosofi som domineras av ett uppriktigt motiv. ... Dessutom har vittnenas råd den äkthetsstämpeln att de är enhetliga och utan eftergifter för lokala eller kulturella intressen. De framförs utan att vara nedlåtet beskyddande och utan privilegier eller fördomar, och de har den styrkan att de är principfasta. ... Det finns ingen som obetingat omfattar Vakttornets religion enbart för dess fördelar. Det de lär om barnuppfostran kan inte anses motsvara det ris de första katolska och protestantiska missionärerna erbjöd för att värva infödingar.”
I Japan predikar nu mer än 48.000 infödda Jehovas vittnen det storslagna hoppet om Guds rike från hus till hus. Vid en undersökning som gällde 377 vittnen i Tokyo fann professor Wilson att 58,3 procent blivit intresserade genom besök från hus till hus, medan en släkting, vän eller bekant var den som först vittnade för 34,3 procent av dem. Det är således uppenbart att besök från hus till hus har varit effektiva på det här missionärsfältet. Professorn frågade också dem han intervjuade vad det var som först drog dem till Jehovas vittnen, och följande svar var typiska:
”Vittnenas vänlighet.” ”Den fullständiga avsaknaden av religiös formalism och frånvaron av tomt sken.” ”Det jag fann tilldragande var vittnenas värme, deras prydlighet, deras önskan att hjälpa och det goda förhållandet bland dem.” ”Den förkunnares inställning och personlighet som först talade med mig.” ”Att församlingen var så bra.” ”Jag var förvånad över att finna så ödmjuka människor.” ”Jag imponerades av vittnenas artiga tal. När jag var med vid sammankomsten år 1973, imponerades jag av organisationens enhet: Jag trodde att jag såg vältränade soldater.” ”Människorna var kärleksfulla och vänliga; de tyckte om mötet, och de strävade uppriktigt efter att tillämpa bibelns principer i sina liv.” ”Kärleken och värmen bland Jehovas vittnen.”
Låt oss återvända till västvärlden och granska en artikel som förekom i ”U.S. Catholic” för januari 1979. Den var skriven av William J. Whalen och hade rubriken ”Jehovas vittnen: Granskning av en fundamentalistisk riktning.” Underrubriken ställer frågan: ”Fungerar dörr-till-dörr-religion?” Artikeln fortsätter sedan med en opartisk avhandling om Jehovas vittnens historia och verksamhet. Som avslutning säger skribenten:
”För hundra år sedan lämnade en ung man [Charles Taze Russell] sin beklädnadsaffär och började undervisa om sin bibeltolkning. Sedan dess har hundratals människor hellre dött än förnekat det de förstår vara Jehovas vilja. Andra har riskerat sina och sina barns liv hellre än att ta emot en blodtransfusion. Många har suttit i fängelse och koncentrationsläger under många år.
År 1962 avslutade jag ett studium av Jehovas vittnen och drog följande slutsats: ’Det är inte sannolikt att den nya världens samhälle plötsligt kommer att tappa geisten. Antingen Harmageddon är alldeles om hörnet eller ej, så lever hundratusentals, om inte millioner, människor varje dag i tron att det är så.’ Harmageddon är fortfarande precis om hörnet, och det finns säkert dubbelt så många vittnen nu som då. Alla tecken tyder på att Sällskapet Vakttornet antagligen återigen kommer att fördubblas i antal under det kommande årtiondet.”
Den här citerade författaren har tydligen den uppfattningen att ”dörr-till-dörr-religion” fungerar. Men det viktigaste av allt är att Jehovas ande och välsignelse vilar över hans folk. — Sak. 4:6; Joh. 14:15—17.