Katolikerna berövade hoppet om tusenårsriket
HIMMEL eller helvete — vilka alternativ! Ändå är det dessa två alternativ som ställs i utsikt för millioner katoliker, protestanter, judar och muslimer. När det gäller katolikerna, finns det också en skärseld som ett mellanstadium på vägen till himmelen. Men även deras fruktan och deras hopp är så vaga att många uppriktiga troende betvivlar att allt detta har någon grund.
Det är inte att undra på att den franske religiöse författaren Jacques Duquesne kunde återge följande samtal med två anhängare av katolicismen: (Med en man) ”Tror du på helvetet? — Nej, inte alls! ... — Och på himmelen? — Jag tror att varken himmelen eller helvetet existerar.” (Med en kvinna) ”Vad händer med oss när vi dör, enligt din mening? — När vi dör? Det var många år sedan jag slutade upp med att tro på att det finns någonting. — Vad menar du? — Det finns inte någonting som lever vidare. Alla kan ju se att kroppen dör, och det är samma sak med själen. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. ... — Men du tror fortfarande fullt och fast på Gud? — Ja, verkligen. — Vad är det som får dig att tro? — Det är för att ha ett hopp.” — Dieu pour l’homme d’aujourd’hui (Gud för människan av i dag).
Det är ganska uppenbart att katolska kyrkan inte gett sina medlemmar ett hopp som skapar en fast och säker tro. I själva verket är det så att tvivel och till och med otro är några av de dåliga frukter som alla de traditionella kyrkosamfunden i kristenheten nu får skörda. I många länder där katolicismen är förhärskande har det vaga och dunkla hoppet om ”himmelsk lycka” visat sig vara otillräckligt i fråga om att förhindra millioner människor från att förlora sin tro och vända sig till kommunismen för att få sin naturliga och berättigade önskan om ett drägligt liv på jorden uppfylld. I stället för att nära ett osäkert hopp om ”evig lycka” i himmelen tycks många vara villiga att nöja sig med att hoppas på ett lyckligt liv på jorden under en ”mansålder”. Och även detta hopp visar sig vara gäckande.
FÖRAKT FÖR ”MILLENNIALISM”
Många människor i vår tid har blivit ljumma som ”kristna” och ägnar större intresse åt sin tillvaro här och nu än åt förverkligandet av sitt kristna hopp. En anledning till detta är att kristenhetens kyrkosamfund har förvrängt detta hopp. De talar med förakt om uppriktiga kristna som fäster sitt hopp vid millenniet eller Kristi 1.000-årsrike. Det mycket aktade och omfattande franska uppslagsverket Dictionnaire de Théologie Catholique ger till exempel följande definition på ”millennialism”: ”Falsk troslära som förfäktades av dem som väntade på ett tidsbegränsat rike under Messias, vars varaktighet de ibland uppskattade till tusen år. ... Alltsedan 400-talet har det inte längre talats något om millennialism annat än i mycket sällsynta fall bland ett fåtal excentriska sekter.”
Men trots att detta auktoritativa katolska uppslagsverk talar med förakt om dem som tror på det messianska tusenårsriket, medger man i detta verk att millennialismen omtalades före 400-talet. Hoppet om ett tusenårsrike försvann med andra ord ur sikte under 400-talet. Av vilken anledning? Bekräftar historien det som bibeln uppenbarar, det vill säga att de första kristna trodde på Kristi tusenårsrike? Och om det förhåller sig så, hur har då milliontals katoliker och protestanter berövats möjligheten att äga hoppet om tusenårsriket? Låt oss undersöka vad ansedda uppslagsverk och historieböcker uppenbarar som svar på dessa frågor.
VITTNESBÖRD FRÅN ”KYRKOFÄDER”
Katolska uppslagsverk tillstår att många av de tidigaste ”kyrkofäderna” trodde på och undervisade om Kristi tusenårsrike eller millenniet. The Catholic Encyclopedia uppger: ”Bland katolikerna uppträdde biskop Papias från Hierapolis, en lärjunge till sankt Johannes [aposteln], längre fram som förespråkare för ’millennarianismen’. Han hävdade att han hade fått sin lära från dem som var samtida med apostlarna, och Irenæus berättar att andra presbyterer [äldste], som hade sett och hört lärjungen Johannes, av denne blivit undervisade om att tusenårsriket utgjorde en del av Herrens lära. ...
Millennaristiska uppfattningar påträffas av de flesta kommentatorer i brevet från sankt Barnabas [100-talets början]. ... Sankt Irenæus från Lyon, som var född i Mindre Asien, tillägnade sig millennaristiska uppfattningar, påverkad av sankt Polykarpos’ följeslagare, och behandlade dem och försvarade dem i sin avhandling mot gnostikerna. ... Sankt Justinus Martyren från Rom polemiserar mot judarna i sin Dialog med Tryfon (kap. 80—81) beträffande lärosatsen om ett millennium. ... Sankt Melito, biskop i Sardes på 100-talet, vittnar om att trosläran om millennarianismen fortfarande existerade i provinsen Asien. ...
Tertullianus, en förkämpe för montanismen, utvecklar läran ... att det storslagna utlovade riket, det nya Jerusalem, vid tidens ände skulle upprättas och bestå under tusen år. Alla dessa millennaristiska skribenter åberopar olika texter i de profetiska böckerna i Gamla testamentet, några texter i breven från sankt Paulus och sankt Johannes’ Apokalyps [Uppenbarelseboken].” (Kursiverat av oss)
VILKA ÄR SANT ”APOSTOLISKA”?
Ett av de främsta argumenten från romersk-katolska kyrkan, enligt vilket den gör anspråk på att vara överlägsen de protestantiska kyrkorna och även Jehovas vittnen, är dess påstående att den skulle vara den enda bevararen av kristen tradition, såsom den vidarebefordrats från apostlarnas tid. I A Catholic Dictionary formuleras detta på följande sätt: ”Romerska kyrkan är apostolisk, eftersom dess lära är den tro som en gång uppenbarades för apostlarna, och kyrkan vakar över och förklarar denna tro utan att lägga någonting därtill eller dra någonting därifrån.” (Kursiverat av oss)
Likväl förhåller det sig så att de personer, som citeras i The Catholic Encyclopedia och som framförde läran om hoppet om ett tusenårsrike, av katolska kyrkan själv erkänns som de tidigaste av ”kyrkofäderna”. Det uppges att två av dem (Polykarpos och Papias) hade sett och hört aposteln Johannes och att de hade träffat lärjungar som kände Kristus själv och andra apostlar. Alla de andra som citeras är ”fäder” eller ”läromästare” från 100-talet eller början av 200-talet, och de trodde alla på Kristi tusenårsrike.
Det mycket auktoritativa Dictionnaire de Théologie Catholique går så långt att den säger att samtida till Papias, vilka var ännu ”intelligentare” och ”skarpsinnigare” än han, ”delade hans övertygelse om tusenårsriket och betraktade denna övertygelse som en av de grundläggande lärosatserna i den kristna tron”. Samma katolska uppslagsverk säger beträffande Justinus Martyren att fastän denne visste att somliga av hans samtida inte delade hans uppfattningar om tusenårsriket, ansåg han att han i detta avseende var en ”väktare av den fullständigare ortodoxa läran”. Uppslagsboken hänvisar till Irenaeus och framhåller: ”För honom är millennialismen en del av de traditionella lärorna . ... Det föreföll som om den helige Irenæus ansåg att man inte kan ge en korrekt förklaring av bibeln utan att tala om millenniet.” — Band 10, spalterna 1761, 1762. (Kursiverat av oss)
Vilka står alltså närmast den sanna apostoliska läran och traditionen, den romersk-katolska kyrkan, som nedlåtande kallar dem som fortfarande tror på Kristi tusenårsrike en ”excentrisk sekt” — eller Jehovas vittnen, som troget håller fast vid hoppet om detta tusenårsrike? Hur kan det komma sig att detta hopp försvann från den katolska läran?
AVFALLET FÖRVRÄNGER DET KRISTNA HOPPET
I den föregående artikeln fick vi veta att judarna, till följd av det avfall som ägde rum under århundradena närmast före den vanliga tideräkningen, ersatte sitt hopp om en uppståndelse med den hedniska trosläran om själens inneboende odödlighet och förvandlade sitt ursprungliga messianska hopp till ett politiskt hopp. På liknande sätt åstadkom det avfall som förutsades skulle komma att inträffa bland kristna (Apg. 20:29, 30; 2 Tess. 2:3; 1 Joh. 2:18, 19) en förvrängning av hoppet om tusenårsriket.
Den judiske forskaren Hugh J. Schonfield framhåller: ”Den kristna avvikelsen från hoppet om det jordiska gudsriket gjorde sig inte gällande förrän på 100-talet.” ”Trots vädjanden om ståndaktighet, lojalitet och uthållighet var det allt fler kristna som blev desillusionerade och antingen lämnade kyrkan eller slöt sig till de lärare som erbjöd mindre jordiskt inriktade tolkningar av kristendomens natur.”
Beträffande denna ”avvikelse” från hoppet om ett paradis, som skulle återställas på jorden med hjälp av det himmelska messianska riket eller regeringen, framhåller The New International Dictionary of New Testament Theology (band 2, under ”Paradiset”): ”Under kyrkohistoriens gång införlivades många utombibliska motiv, beskrivningar och uppfattningar med föreställningen om paradiset. ... Spekulationerna inom kyrkan beträffande paradiset och uppfattningarna om allmän fromhet sammanlänkas också med det förhållandet att läran om själens odödlighet kom att inta den plats som innehades av eskatologin i NT [Nya testamentet] med dess hopp om de dödas uppståndelse och dess hopp om den nya skapelsen (Upp. 21 f.); därmed blir själen föremål för dom efter döden och uppnår ett paradis som nu uppfattas som överjordiskt.” (Kursiverat av oss)
Till följd av att den grekiska läran om själens odödlighet trängde sig in, överflyttade alltså avfälliga kristna paradiset från jorden till himmelen och övergav det ursprungliga hoppet om ett tusenårsrike. Encyclopædia Britannica (1977) bekräftar detta och medger: ”Inflytandet från grekiskt tänkande på kristen teologi underminerade den millennaristiska världsåskådningen.”
NYPLATONISMEN UNDANTRÄNGER HOPPET OM TUSENÅRSRIKET
Hoppet om tusenårsriket blev alltså ett offer för avfallet. Fienderna till detta hopp drog sig inte för någonting i sina angrepp mot det. Dictionnaire de Théologie Catholique, som räknar upp motståndarna till tron på tusenårsriket, säger om den romerske prästen Gajus (slutet av 100-talet och början av 200-talet) att han ”i syfte att stoppa millennialismen tveklöst förnekade äktheten i Apokalypsen [Uppenbarelseboken] och i Johannes’ evangelium”. Samma auktoritativa katolska uppslagsverk uppenbarar också att ”den helige” Dionysius, biskop i Alexandria på 200-talet, skrev en avhandling mot millennialismen, och ”i syfte att förhindra dem som höll fast vid denna uppfattning att grunda sin troslära på den helige Johannes’ uppenbarelse tvekade han inte att förneka dess äkthet”.
I detta katolska uppslagsverk på 15 band får vi dessutom veta att ”kyrkofadern” Origenes på 200-talet fördömde dem som trodde på jordiska välsignelser i samband med tusenårsriket, eftersom de ”tolkar bibeln på samma sätt som judarna”. Vilken annan anledning fanns det till att Origenes var en sådan motståndare till millennialismen? The Catholic Encyclopedia ger oss följande upplysningar: ”Med tanke på den nyplatonism, på vilken hans lärosatser var grundade ... , kunde han [Origenes] inte ta parti för millennarierna.” Eftersom Origenes delade Platons tro på själens inneboende odödlighet, var han tvungen att överflytta det messianska tusenårsrikets jordiska välsignelser till den andliga världen.
AUGUSTINUS DRAR SLUTSATSEN ATT DET INTE BLIR NÅGOT TUSENÅRSRIKE
Men den man som gav nådastöten åt hoppet om tusenårsriket för katoliker och till och med för protestanter var utan tvivel ”den helige” Augustinus, som av Encyclopædia Britannica beskrivs som ”den störste tänkaren i kristen forntid” och ”den smältdegel i vilken Nya testamentets religion på det fullständigaste sätt blev sammansmält med den grekiska filosofins platonska tradition”. Augustinus angrep kraftfullt det ursprungliga hoppet om ett paradis som skulle återställas på jorden under Kristi tusenårsrike. Vi citerar The Catholic Encyclopedia: ”Sankt Augustinus kom slutligen till den övertygelsen att det inte blir något tusenårsrike. ... Den store läromästaren ... ger oss en allegorisk förklaring till kapitel 20 i Apokalypsen. Han berättar för oss att den första uppståndelsen, om vilken detta kapitel handlar, avser den andliga pånyttfödelsen vid dopet; sabbaten på tusen år, som följer på en sex tusen år lång historisk period, syftar på det eviga livet i dess helhet. ... Denna förklaring av den berömde läromästaren antogs av efterföljande teologer i Västerlandet, och millennarianismen i sin tidigare skepnad fick inte längre något stöd.”
Det är inte bara katolikerna som på så sätt har berövats hoppet om det ursprungliga, skriftenliga tusenårsriket, utan det förhåller sig på samma sätt med protestanterna. Encyclopædia Britannica (Macropædia), 1977 års upplaga, framhåller: ”Augustinus’ allegoriska millennialism blev kyrkans officiella lära, och apokalypticismen [förväntan att det onda slutligen skall tillintetgöras och att det goda skall triumfera] gick under jorden. ... De protestantiska reformatorerna inom lutheransk, kalvinistisk och anglikansk tradition var inte apokalypticister, utan förblev fast förankrade i Augustinus’ uppfattningar.”
Katolska och protestantiska teologer tillämpar på ett felaktigt sätt det himmelska hoppet som framhålls i bibeln för ett begränsat antal kristna, vilka är kallade att regera tillsammans med Kristus som kungar, präster och domare, och menar att detta gäller alla rättfärdiga. (Upp. 20:4—6; Luk. 22:28—30) Dessa teologer erbjuder sina ”trogna” ett vagt hopp om ”evig lycka” i himmelen. Guds uppsåt att hans vilja skall ”ske, såsom i himmelen så också på jorden”, ingår inte alls i deras förväntningar. (Matt. 6:10) Men bibeln erbjuder det underbara hoppet om evigt liv, inte bara i himmelen för ett fåtal utvalda, utan också på jorden för oräkneliga andra. Detta tvåfaldiga hopp, som är nära förbundet med Kristi tusenårsrike eller millennium, kommer att behandlas utförligare i de två följande artiklarna.
[Bild på sidan 10]
Tertullianus trodde att det utlovade riket skulle upprättas och bestå i 1.000 år
[Bild på sidan 11]
Origenes delade Platons tro på en odödlig själ och förnekade 1.000-årsriket på jorden
[Bild på sidan 12]
Augustinus sammansmälte grekisk filosofi med bibliska läror och hävdade att det inte skulle bli något millennium