Apokalypsen — något att frukta eller att hoppas på?

”Apokalypsen är i dag inte enbart en biblisk bild, utan har blivit en mycket påtaglig möjlighet.” — Javier Pérez de Cuéllar, tidigare FN:s generalsekreterare.

ORDET ”apokalypsen”, såsom denna framträdande person använder det, återspeglar hur de flesta människor förstår det och ser det användas i film- och boktitlar och i dagstidningar och tidskrifter. Det frammanar bilder av en kosmisk katastrof. Men vad betyder egentligen ordet ”apokalyps”? Och vad som är ännu viktigare: Vilket budskap innehåller den bibelbok som har fått namnet Apokalypsen, eller Uppenbarelseboken?

Ordet ”apokalyps” kommer från ett grekiskt ord som betyder ”avtäckande” eller ”avslöjande”. Vad var det då som blev avslöjat eller avtäckt i Uppenbarelseboken i Bibeln? Var det enbart ett domsbudskap, ett förebud om en tillintetgörelse utan några överlevande? På frågan om hur han såg på Apokalypsen svarade historikern Jean Delumeau, medlem av Institut de France: ”Det är en bok som ger tröst och hopp. Folk har gjort innehållet mer dramatiskt genom att fokusera sig på de avsnitt som handlar om katastrof.”

Fornkyrkan och Apokalypsen

Hur såg de första ”kristna” på Apokalypsen och det hopp som den framhåller angående Kristi tusenåriga styre (millennium) över jorden? Samma historiker säger: ”Jag tycker det verkar som om de kristna under det första århundradet i allmänhet trodde på tusenårsriket. ... Bland de kristna under de första århundradena som trodde på millenniet kan nämnas Papias, biskop av Hierapolis i Mindre Asien, ... sankt Justinus, som var född i Palestina och led martyrdöden i Rom omkring år 165, sankt Irenaeus, biskop av Lyon, som dog år 202, Tertullianus, som dog år 222, och ... den store författaren Lactantius.”

Om Papias, som uppges ha lidit martyrdöden i Pergamon år 161 eller 165 v.t., skriver The Catholic Encyclopedia: ”Biskop Papias av Hierapolis, en lärjunge till sankt Johannes, uppträdde som förespråkare för tron på millenniet. Han hävdade att han hade fått sin lära från apostlarnas samtida, och Irenaeus berättar att andra presbyterer, som hade sett och hört lärjungen Johannes, av denne inhämtat tron på tusenårsriket som en del av Herrens lära. Enligt Eusebios ... förfäktade Papias i sin bok att de dödas uppståndelse skulle följas av tusen år av Kristi synliga, härliga jordiska rike.”

Vad säger detta oss om hur Apokalypsen eller Uppenbarelseboken påverkade de första som blev troende? Väckte den fruktan eller hopp? Intressant nog kallar historiker de allra första kristna för kiliaster, ett ord som kommer av de grekiska orden khịli·a ẹte (tusen år). Ja, många av dem var kända för att tro på Kristi tusenårsregering, som skulle införa paradisiska förhållanden på jorden. Det enda stället i Bibeln där hoppet om en tusenårsregering omnämns är Apokalypsen, dvs. Uppenbarelseboken. (20:1–7) Apokalypsen väckte således inte alls någon rädsla hos de troende, utan gav dem i stället ett underbart hopp. I sin bok The Early Church and the World skriver Cecil Cadoux, professor i kyrkohistoria: ”Kiliastiska idéer var, även om de så småningom förkastades, mycket vanliga i kyrkan under lång tid och lärdes ut av några av de mest ansedda författarna.”

Varför det apokalyptiska hoppet förkastades

Eftersom det är ett obestridligt historiskt faktum att många, om inte rentav de flesta, av de första kristna satte sitt hopp till Kristi tusenåriga regering över en paradisisk jord, hur kommer det sig då att dessa ”kiliastiska idéer ... så småningom förkastades”? En del berättigad kritik väcktes därför att, som forskaren Robert Mounce påpekar, ”många kiliaster olyckligtvis lät sin fantasi skena i väg och tolkade de tusen åren som en period med många slags materialistiska och sinnliga ytterligheter”. Men sådana extrema uppfattningar kunde ha korrigerats utan att man förkastade det sanna hoppet om millenniet.

Något som verkligen är förvånansvärt är de medel motståndarna använde för att undertrycka millennialismen. Dictionnaire de Théologie Catholique visar att den romerske kyrkomannen Gajus (slutet av 100-talet, början av 200-talet) ”tveklöst förnekade äktheten i Apokalypsen [Uppenbarelseboken] och i Johannes evangelium i syfte att stoppa millennialismen”. Det heter vidare i uppslagsverket att Dionysios, som var biskop av Alexandria på 200-talet, skrev en avhandling mot millennialismen, och ”i syfte att förhindra dem som höll fast vid denna uppfattning att grunda sin troslära på sankt Johannes uppenbarelse tvekade han inte att förneka dess äkthet”. Detta hätska motstånd mot hoppet om tusenårsriket och dess välsignelser uppenbarar vilka försåtliga krafter som påverkade teologer på den tiden.

I sin bok The Pursuit of the Millennium skriver professor Norman Cohn: ”På 200-talet gjordes det första försöket att misskreditera tron på tusenårsriket, när Origenes, den kanske mest inflytelserike av alla teologer i fornkyrkan, började framställa Guds rike som en företeelse som bara skulle äga rum i de troendes själar och inte bokstavligt.” Origenes stödde sig hellre på grekisk filosofi än på Bibeln och vattnade ur det underbara hoppet om det messianska rikets jordiska välsignelser till en obegriplig ”företeelse ... i de troendes själar”. Den katolske författaren Léon Gry skriver: ”Det starka inflytandet från grekisk filosofi ... ledde så småningom till att de kiliastiska trosuppfattningarna dog ut.”

”Kyrkan har förlorat hoppets budskap”

Augustinus var utan tvivel den kyrkofader som gjorde mest för att blanda grekisk filosofi med vad som då bara var ett sken av sann kristendom. Till en början försvarade han med iver millennarismen, men så småningom förkastade han varje tanke på ett framtida Kristi tusenårsrike över jorden. Han gjorde en allegorisk uttolkning av Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel.

I The Catholic Encyclopedia heter det: ”Augustinus kom slutligen till den uppfattningen att det inte blir något tusenårsrike. ... Han menade att den första uppståndelsen, om vilket detta kapitel handlar, avser den andliga pånyttfödelsen vid dopet; sabbaten på tusen år, som följer på en sex tusen år lång historisk period, syftar på det eviga livet i dess helhet.” I The New Encyclopædia Britannica kan man läsa: ”Augustinus allegoriska millennialism blev kyrkans officiella lära. ... De protestantiska reformatorerna inom lutheransk, kalvinistisk och anglikansk tradition ... höll troget fast vid Augustinus uppfattningar.” Således berövades medlemmarna i kristenhetens kyrkor hoppet om tusenårsriket.

Enligt den schweiziske teologen Frédéric de Rougemont ”tillfogade [Augustinus] kyrkan omätlig skada genom att förkasta sin ursprungliga tro på tusenårsriket. Med sitt namns oerhörda makt och myndighet godkände han en felaktighet som berövade [kyrkan] dess jordiska framtidsutsikter.” Den tyske teologen Adolf Harnack instämmer i att förkastandet av tron på tusenårsriket berövade gemene man ”den religiösa tro som de förstod” och ersatte ”deras gamla tro och hopp” med ”en tro som de inte kunde förstå”. De tomma kyrkorna som vi ser i många länder i dag är ett talande bevis för att människor behöver en tro och ett hopp som de kan förstå.

I sin bok Highlights of the Book of Revelation skriver bibelkännaren George Beasley-Murray: ”Augustinus mäktiga inflytande, men också det faktum att många sekter har omfattat millennarismen, är en viktig orsak till att katoliker och protestanter är eniga i att förkasta denna lära. På frågan om vilket annat hopp de har att ge människor i den här världen är det officiella svaret: Inget alls. Världen kommer att tillintetgöras vid Kristi återkomst för att ge plats åt en evig himmel och ett evigt helvete där historien kommer att glömmas. ... Kyrkan har förlorat hoppets budskap.”

Uppenbarelsebokens underbara hopp består!

Jehovas vittnen är för sin del övertygade om att de underbara löftena som hör samman med millenniet kommer att uppfyllas. Den franske historikern Jean Delumeau blev intervjuad i ett franskt TV-program som hade temat ”År 2000: Rädslan för Apokalypsen” och sade då: ”Jehovas vittnen följer exakt millennarismens väg, för de säger att snart ... kommer vi att träda in i — visserligen efter en stor katastrof — en period på 1.000 år av lycka.”

Detta är precis vad aposteln Johannes såg i en syn, som han beskrev i Uppenbarelseboken. Han skrev: ”Jag såg en ny himmel och en ny jord. ... Och jag hörde en hög röst från tronen säga: ’Se! Guds tält är hos människorna, och han skall bo hos dem, och de skall vara hans folk. Och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’ ” — Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4.

Jehovas vittnen är upptagna i ett världsvitt bibliskt undervisningsarbete för att hjälpa så många som möjligt att omfatta detta hopp. De hjälper dig gärna att lära dig mer om detta.

[Bild på sidan 6]

Papias påstod sig ha fått läran om tusenårsriket direkt av sådana som var samtida med apostlarna

[Bild på sidan 7]

Tertullianus trodde på Kristi tusenårsregering

[Bildkälla]

© Cliché Bibliothèque Nationale de France, Paris

[Bild på sidan 7]

”[Augustinus] tillfogade kyrkan omätlig skada genom att förkasta sin ursprungliga tro på tusenårsriket”

[Bild på sidan 8]

Den paradisiska jord som utlovas i Uppenbarelseboken är något att ivrigt hoppas på