Frågor från läsekretsen
■ Kan jag ”märka” en oordentlig person i församlingen närhelst jag anser det nödvändigt, eller bör jag vänta tills de äldste har hållit ett tal om problemet?
Eftersom det är en allvarlig sak att ”märka” en annan kristen, bör man inte göra det utan vidare. Du måste avgöra när du bör vidta den här åtgärden. Men i de flesta fall bör märkningen följa på de äldstes ansträngningar att hjälpa den felande, ansträngningar som inbegriper att de till slut håller ett tal inför församlingen om personens felaktiga handlingssätt.
Då aposteln Paulus skrev till tessalonikerna om att ”märka” medlemmar i deras församling, tillrättavisade han vissa personer där som klart och tydligt hade frångått Guds anvisningar. Paulus sade att de ”vandrar oordentligt ... och inte alls arbetar utan befattar sig med vad som inte angår dem”. (2 Tessalonikerna 3:6, 10—12) Trots de skriftenliga råden mot lättja ville dessa oordentliga inte arbeta, och de utgjorde en kostsam börda för de övriga. (Ordspråksboken 6:6—11; 10:4, 5; 12:11, 24, 27; 24:30—34; 26:13—16) Paulus varnade alltså öppet för deras handlingssätt. Vidare gav han rådet att om dessa oordentliga inte reagerade positivt på de här kraftfulla råden som gavs inför hela församlingen, borde alla hålla dem ”märkta” och undvika dem, uppenbarligen när det gällde sällskaplig samvaro.
En del personer i våra dagar har undrat huruvida de skulle kunna ”märka” en person som handlar tvärtemot gudaktiga råd, även om de äldste inte har hållit något tal inför församlingen om det orätta handlingssättet. Det skulle kunna vara i mycket sällsynta fall som något sådant behöver göras. (Jämför 1 Korintierna 5:1, 2.) Men det finns goda skäl till att det i de flesta fall är bäst att vänta med att ”märka” någon tills de äldste har vidtagit bestämda åtgärder, däribland hållit ett tal inför församlingen.
För det första skulle vi som ofullkomliga människor kunna vara benägna att missbruka den här åtgärden att ”märka” någon — vi skulle kunna använda den som en form av bestraffning för mindre förseelser eller meningsskiljaktigheter på grund av olikheter i personligheten. I en församling skulle det kunna finnas en syster med en motspänstig personlighet. Hon ”går andra på nerverna” och är svår att ha att göra med eller att komma överens med. En del systrar skulle därför kunna mena att de borde ”märka” henne och undvika henne. Detta skulle sannerligen inte vara i överensstämmelse med Jesu kärleksfulla råd att vi bör vara barmhärtiga mot våra bröder och systrar, i det vi överser med deras tillkortakommanden och mindre fel. Vi kan till exempel påminna oss vad han undervisade om i mönsterbönen med avseende på när Gud kommer att förlåta oss våra skulder och försyndelser. Jesus uppmanade oss också att snabbt försöka undanröja klagomål mot varandra. (Matteus 5:23—25; 6:12) Det skulle därför vara orätt att ”märka” en broder på grund av mindre och personliga meningsskiljaktigheter eller försyndelser.
För det andra var det så att då Paulus skrev om att ”märka” vissa personer, var det inte på grund av att de var skyldiga till mindre skiljaktigheter i fråga om personlighet, individuell smak eller privat uppfattning. De äldste skulle inte nödvändigtvis försöka blanda sig i eller ge råd om sådana angelägenheter. Men i likhet med Paulus bör de vara uppmärksamma på personer som klart och tydligt bryter mot bibliska principer (även om försyndelserna ännu inte är så allvarliga att de skulle kunna leda till uteslutning). De äldste bör privat ge råd till dessa felande eller oordentliga. Som vi läser i Galaterna 6:1: ”Även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet.”
Om de äldstes upprepade försök att hjälpa en sådan person privat inte ger några resultat, kan de dryfta saken och besluta att någon i äldstekretsen håller ett bestämt och rättframt skriftenligt tal om saker, inför församlingen. I likhet med Paulus kommer de visserligen inte att namnge dem som visar allvarlig ringaktning för Guds råd, men de kommer att varna för det orätta tänke- eller handlingssättet. På det här sättet kommer församlingens medlemmar att bli påminda om Guds syn på saken, och de kommer att bli varnade, så att de kan vara på sin vakt emot att bli ”besmittade” eller vilseledda. Därefter kan de kristna som individer, i överensstämmelse med vad Paulus skrev, ”märka” den oordentlige och sluta upp med att umgås med honom. Och eftersom de äldste öppet har gett råd i frågan, kommer den felande att förstå varför andra i församlingen avböjer hans inbjudan till sällskaplig samvaro. — 2 Tessalonikerna 3:13—15.
Följaktligen är det vanligen förståndigt att inte ”märka” någon utan att de äldste öppet har behandlat saken, precis som då Paulus öppet gav råd i en allvarlig angelägenhet och de enskilda medlemmarna därefter kunde tillämpa hans råd om att ”märka”. Genom att betrakta saken på det här sättet kommer vi att undvika faran att felaktigt vidta åtgärden att ”märka” någon på grund av mindre förseelser eller angelägenheter som har att göra med smak eller skiljaktigheter i personligheten. Vi visar också respekt för de äldste som kärleksfulla herdar, vilka sörjer för hjordens behov. — 1 Petrus 5:2.