Frågor från läsekretsen

Åsyftar det ”märkande” som nämns i 2 Thessalonikerna 3:14 ett formellt förfarande i församlingen, eller är det något som varje kristen själv gör för att undvika upproriska personer?

Av det som aposteln Paulus skrev till thessalonikerna framgår det att församlingens äldste har en tydlig roll i ett sådant ”märkande”. Men enskilda kristna genomför sedan detta med tanke på andligheten. Vi förstår saken bäst genom att se på det sammanhang i vilket Paulus gav detta råd.

Paulus hade hjälpt män och kvinnor i Thessalonike att bli troende och hade på så sätt medverkat i att grunda församlingen där. (Apostlagärningarna 17:1–4) Längre fram skrev Paulus från Korinth för att berömma och uppmuntra dem. Han gav också behövliga råd, och han uppmanade dem: ”Sätt som ert mål att leva i stillhet och att sköta var och en sitt och att arbeta med era händer.” Men eftersom somliga inte handlade så, tillade Paulus: ”Vi [uppmanar] er, bröder: Förmana allvarligt de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga.” Det är uppenbart att det bland dem fanns ”oordentliga”a som behövde få råd. — 1 Thessalonikerna 1:2–10; 4:11; 5:14.

Några månader senare skrev Paulus sitt andra brev till thessalonikerna, i vilket han skrev mer om Jesu framtida närvaro. Paulus gav också ytterligare vägledning om hur man skulle behandla oordentliga personer som inte ”arbetade”, utan ”befattade sig” med vad som inte ”angick” dem. Deras handlingssätt var i strid med både Paulus eget exempel som en hårt arbetande kristen och hans tydliga befallning att man skulle arbeta för att försörja sig. (2 Thessalonikerna 3:7–12) Paulus gav anvisningar om att man efter det att de äldste allvarligt hade förmanat sådana oordentliga och gett dem råd skulle vidta vissa åtgärder. Han skrev:

”Nu ger vi er föreskrifter, bröder, ... att dra er bort från varje broder som vandrar oordentligt och inte enligt den tradition som ni mottog från oss. Men ni, bröder, ge inte upp i att göra det som är rätt. Men om någon inte är lydig mot vårt ord genom detta brev, håll då denne märkt, sluta upp med att umgås med honom, för att han må skämmas. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att allvarligt förmana honom som en broder.” — 2 Thessalonikerna 3:6, 13–15.

Dessa ytterligare åtgärder inbegrep således att dra sig bort från de oordentliga och märka dem genom att sluta upp med att umgås med dem men att ändå allvarligt förmana dem som bröder. Vad skulle få församlingens medlemmar att handla så? Låt oss, för att få klarhet i detta, se på tre situationer som Paulus inte inriktade sig på.

1. Vi vet att de kristna är ofullkomliga och har fel och brister. Men kärleken är ett kännetecken på sann kristendom och kräver av oss att vi är förstående mot andra och förlåter dem deras tillkortakommanden. Det skulle exempelvis kunna hända att en kristen fick ett utbrott av förbittring, så som fallet var med Barnabas och Paulus. (Apostlagärningarna 15:36–40) Eller någon kan på grund av att han är trött tala hårda och sårande ord. I sådana fall kan vi genom att visa kärlek och tillämpa Bibelns råd skyla över felsteget och fortsätta att leva, umgås och arbeta tillsammans med vår medkristne. (Matteus 5:23–25; 6:14; 7:1–5; 1 Petrus 4:8) Det är uppenbart att det inte var tillkortakommanden av det här slaget som Paulus behandlade i sitt andra brev till thessalonikerna.

2. Paulus skrev inte heller om en situation då en kristen själv valde att begränsa sitt umgänge med någon vars handlingssätt eller inställning inte var bra, till exempel någon som verkade överdrivet intresserad av rekreation eller materiella ting. En förälder kan också begränsa sitt barns umgänge med barn som inte respekterar föräldramyndigheten, leker på ett våldsamt eller farligt sätt eller inte tar kristendomen på allvar. Detta är helt personliga beslut i överensstämmelse med det vi läser i Ordspråken 13:20: ”Den som vandrar med de visa kommer att bli vis, men den som umgås med de enfaldiga kommer det att gå illa.” — Jämför 1 Korinthierna 15:33.

3. Rådet i 2 Thessalonikerna 3:14 är inte heller tillämpligt på den allvarliga situation som Paulus beskriver i sitt första brev till de kristna i Korinth, nämligen när någon utövar grov synd och inte ångrar sig. Sådana förhärdade syndare måste uteslutas ur församlingen. Den ”onde” mannen måste så att säga överlämnas åt Satan. Därefter skulle lojala kristna inte längre vara i sällskap med en sådan ond människa, och aposteln Johannes uppmanade de kristna att inte ens hälsa på denne. (1 Korinthierna 5:1–13; 2 Johannes, vers 9–11) Men inte heller detta går i linje med rådet i 1 Thessalonikerna 3:14.

Den situation som gällde de ”oordentliga” och som behandlas i Paulus andra brev till thessalonikerna skiljer sig från de tre här ovan nämnda. Paulus skrev att dessa fortfarande var ”bröder” och skulle förmanas och behandlas som sådana. Det var således inte bara personliga saker mellan kristna som var problemet med dessa ”oordentliga” bröder, och inte heller var situationen så allvarlig att församlingens äldste måste ingripa och utesluta, så som Paulus sade att man skulle göra med den omoraliske mannen i Korinth. De ”oordentliga” var inte skyldiga till en så allvarlig synd, vilket den man som blev utesluten i Korinth var.

De ”oordentliga” i Thessalonike var skyldiga till uppenbara avvikelser från kristendomen genom att de inte ville arbeta, antingen för att de trodde att Kristi återkomst var omedelbart förestående eller för att de var lata. De skapade också mycket oro genom att de ”befattade sig” med vad som inte ”angick” dem. Församlingens äldste hade antagligen vid upprepade tillfällen gett dem råd i linje med råden i Paulus första brev till församlingen och andra gudagivna råd. (Ordspråken 6:6–11; 10:4, 5; 12:11, 24; 24:30–34) Men de fortsatte att handla på ett sätt som kastade ett dåligt sken över församlingen och som också skulle kunna påverka andra kristna. Som kristen äldste riktade Paulus därför, utan att namnge någon, uppmärksamheten på deras oordentliga handlingssätt och visade hur felaktigt det var.

Han lät också församlingen få veta att det skulle vara i sin ordning för var och en av dem att ”märka” de oordentliga. Detta innebar att var och en av dem skulle lägga märke till dem som handlade på ett sätt som församlingen hade varnats för. Paulus gav dem rådet att dra sig ”bort från varje broder” som vandrade ”oordentligt”. Men detta kunde helt visst inte betyda att de fullständigt skulle undvika en sådan person, eftersom de skulle fortsätta att ”allvarligt förmana honom som en broder”. De skulle fortsätta att ha kristen kontakt vid mötena och kanske också i förkunnartjänsten. De kunde hoppas att deras broder skulle lyssna till förmaningarna och upphöra med sitt oroande handlingssätt.

Hur skulle de då ”dra” sig ”bort” från honom? Detta gällde tydligen i sällskapliga sammanhang. (Jämför Galaterna 2:12.) Att de upphörde att umgås med honom och koppla av tillsammans med honom skulle kunna få honom att förstå att människor med principer ogillade hans handlingssätt. Och även om han inte skämdes och ändrade sig, så skulle åtminstone andra bli mindre benägna att följa hans handlingssätt och bli som han. Samtidigt skulle dessa kristna inrikta sig på det som var uppbyggande. Paulus gav rådet: ”Men ni, bröder, ge inte upp i att göra det som är rätt.” — 2 Thessalonikerna 3:13.

Apostelns råd ger oss naturligtvis inte någon grund att se ner på eller döma våra bröder som begår något mindre felsteg. Syftet med det är i stället att hjälpa dem som har slagit in på en oroande kurs som klart och tydligt är i strid med kristendomen.

Paulus ställde inte upp detaljerade regler som om han försökte skapa ett komplicerat regelsystem. Det är dock uppenbart att de äldste först bör ge de oordentliga råd och försöka hjälpa dem. Men om de inte lyckas med detta och personen fortsätter med sitt oroande handlingssätt, vilket kan sprida sig till andra, kan de dra slutsatsen att församlingen bör varnas. De kan då ordna med att det hålls ett tal i vilket man talar om varför ett sådant handlingssätt bör undvikas. De kommer inte att namnge någon, men det varnande talet kommer att skydda församlingen genom att de som är lyhörda kommer att se till att begränsa sitt umgänge med någon som uppenbarligen handlar på ett sådant oordentligt sätt.

Förhoppningsvis kommer denne oordentlige person att så småningom skämmas över sitt handlingssätt och ändra sig. När äldste och andra i församlingen ser hans förändringar, kan de personligen besluta sig för att upphöra att begränsa sitt umgänge med honom.

Som en sammanfattning kan sägas att församlingens äldste tar ledningen i att ge hjälp och råd om någon vandrar oordentligt. Om denne inte inser det felaktiga i sitt handlingssätt, utan fortsätter att vara ett ohälsosamt inflytande, kan de äldste varna församlingen genom ett tal som förklarar vad Bibeln säger om det olämpliga i att exempelvis sällskapa med icke troende eller vad annat det kan vara fråga om. (1 Korinthierna 7:39; 2 Korinthierna 6:14) De kristna i församlingen som på så sätt varnas kan själva se till att begränsa sitt umgänge med dem som klart och tydligt vandrar oordentligt men som fortfarande är bröder.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 31]

Kristna äldste förmanar allvarligt de oordentliga men betraktar dem ändå som medtroende