När plogpojken gläder sig åt Guds ord

”JAG önskar att dessa ord skall bli översatta till alla språk, så att inte bara skottar och irländare, utan även turkar och saracener kan läsa dem. ... Jag längtar efter att plogpojken skall sjunga dem för sig själv där han går efter sin plog, att vävaren skall nynna dem till skyttelns melodi, att resenären skall med dem fördriva resans enformighet.”

Så skrev den holländske humanisten Desiderius Erasmus i början av 1500-talet. Det var hans innerliga förhoppning och önskan att dessa ”ord”, det vill säga bibeln, skulle bli översatta i sådan utsträckning att till och med ”plogpojken” skulle kunna läsa och finna glädje i Guds ord.

Sedan den tiden har bibeln blivit översatt i stor utsträckning, och i dag kan den läsas på språk som talas av 97 procent av världens befolkning. Det är inte utan orsak som bibeln har blivit världens största bestseller. Dess inflytande har fått människor av alla slag att arbeta för frihet och sanning. Så skedde speciellt under reformationen i Europa på 1500-talet. Några av de framträdande personligheterna vid den tiden var oförskräckta och frispråkiga, som Martin Luther, medan andra, sådana som Erasmus, försökte åstadkomma förändringar genom mera försiktiga metoder. Det sägs om reformationen att Luther öppnade dörren för den, sedan Erasmus hade petat upp låset.

Erasmus var ansedd som en mycket lärd man. Om hans personlighet säger Catholic Encyclopedia: ”Han hade ... en enastående förmåga att uttrycka sig. I kraftfullt och gripande tal, bitande ironi och förtäckt sarkasm var han oöverträffad.” När Erasmus besökte sir Thomas More, Englands lordkansler, blev denne följaktligen så fängslad av hans konversation att han, innan Erasmus hade presenterat sig, sade: ”Du är antingen Erasmus eller djävulen.”

Typiskt för Erasmus’ personlighet var det svar han gav Fredrik, kurfurste av Sachsen, då denne frågade honom vad han ansåg om Martin Luther. Erasmus sade: ”Luther har begått två dumheter; han har dristat sig att vidröra påvens krona och munkarnas bukar.”

Men vilket inflytande fick bibeln på Erasmus, och vad gjorde han i sin tur för att befrämja studiet av den och hjälpa till med att göra den tillgänglig för gemene man, för sådana som ”plogpojken”? Låt oss först ta en titt på Erasmus’ tidiga liv.

Erasmus’ tidiga liv

Erasmus föddes i Rotterdam i Nederländerna år 1466. Han var oäkta son till en holländsk präst, och han var mycket olycklig under sina tidiga år. Hans mor dog när han var omkring sjutton år gammal, och kort därefter dog även hans far. Fast han önskade komma till ett universitet, gav han slutligen efter för påtryckningar från sina förmyndare och trädde in i augustinerklostret Steyn. Där fullföljde han sina studier i latin och sina studier av de klassiska författarna och kyrkofäderna. Han kom dock snart att fatta motvilja mot detta levnadssätt. Vid tjugosex års ålder tog han därför tillfället att lämna klostret för att bli sekreterare åt biskopen i Cambrai i Frankrike, Hendrik van Bergen. Kort därefter kunde han fortsätta sina studier vid universitetet i Paris. Han var ofta sjuk och led av dålig hälsa under hela sitt liv.

År 1499 accepterade han en inbjudan att besöka England. Där träffade han Thomas More, John Colet och andra teologer i London, vilket stärkte hans beslut att ägna sig åt bibliska studier. För att kunna förstå bibelns budskap bättre ägnade han sig intensivt åt att studera grekiska, tills han var i stånd att undervisa i det språket.

Under denna tid skrev han en avhandling med titeln Enchiridon militis christiani (Handbok för den kristne stridsmannen), i vilken han med följande ord rådde den unge kristne att studera bibeln: ”Det finns ingenting som du med större visshet kan tro än vad du läser i dessa skrifter.”

Då Erasmus led av penningbrist och försökte få det att gå ihop ekonomiskt, samtidigt som han sökte fly undan pesten, kom han att befinna sig i Louvain i Belgien år 1504. Då han besökte klostret Parc, upptäckte han i biblioteket en handskrift av den italienske humanisten Lorenzo Vallas kommentarer till ”Nya testamentet”. Denna samling kommentarer till den latinska Vulgataöversättningens text i de kristna grekiska skrifterna väckte hans intresse för textkritik, vilket innebär att man gör jämförelser mellan tidiga översättningar och handskrifter av bibeln i syfte att fastställa den ursprungliga texten. Erasmus beslöt att arbeta på att återställa bibelns ursprungliga text.

Erasmus besökte sedan Italien, och därefter begav han sig än en gång till England. När han reste över Alperna tänkte han tillbaka på sitt möte med Thomas More, och då han funderade på vad dennes namn betyder (moros, grekiska för ”dåre”), fick det honom att skriva en satir som han kallade Dårskapens lov. I den är dårskapen personifierad och tränger in i varje område av livet, men ingenstans är dårskapen mer påvisbar än bland teologerna och prästerskapet. På detta sätt avslöjade han missförhållandena bland prästerskapet, en av orsakerna till reformationen som då stod för dörren. ”Vad påvarna beträffar”, skrev han, ”bör de, om de gör anspråk på att vara apostlarnas efterträdare, tänka på att samma ting som apostlarna gjorde krävs av dem.” Men i stället för att göra detta, framhöll han, menar de: ”Att undervisa folket är för arbetsamt; att uttolka skriften är att inkräkta på skollärarnas privilegium; att be är så onyttigt.” Det är inte konstigt att det sades om Erasmus att han hade ”en enastående förmåga att uttrycka sig”!

Erasmus publicerar den första grekiska texten

Medan Erasmus en tid undervisade i grekiska vid universitetet i Cambridge i England, fortsatte han sitt arbete med att förbättra de kristna grekiska skrifternas text. En vän till honom, Martin Dorpius, försökte övertyga honom om att den latinska översättningen inte behövde korrigeras efter grekiskan. Var det troligt, argumenterade Dorpius, ”att hela den katolska kyrkan skulle ha haft fel i så många århundraden, då hon ju alltid har använt och sanktionerat denna översättning”? Thomas More och Erasmus besvarade tillsammans denna kritik och framhöll behovet av en exakt bibeltext på originalspråken.

En tryckare i Basel i Schweiz, Johannes Froben, uppmanade Erasmus att påskynda slutförandet av sitt arbete. Han hade hört att kardinal Jimenes i Toledo i Spanien hade arbetat på en upplaga av ”Nya testamentet” på grekiska och latin år 1514, men hade dröjt med att publicera verket tills hela bibeln var fullbordad. Arbetet utgavs slutligen som Complutens-polyglotten år 1522. Erasmus’ upplaga publicerades år 1516, och det var första gången en tryckt utgåva av ”Nya testamentet” på grekiska publicerades.

Den brådska med vilken verket hade fullbordats medförde att det innehöll många fel.a Erasmus insåg detta mer än någon annan, och i senare utgåvor rättade han så många av dessa fel som möjligt. Både Luther och William Tyndale använde dessa utgåvor för sina översättningar av bibeln till tyska och engelska. Detta var den förhoppning och den önskan Erasmus hade haft, och det var i förordet till denna version av den grekiska texten som han skrev: ”Jag önskar att dessa ord skall bli översatta till alla språk. ... Jag längtar efter att plogpojken skall sjunga dem för sig själv där han går efter sin plog.” Hur bristfällig Erasmus’ text än var, utgjorde den ändå en början inom textkritikens viktiga arbete, vilket har lett till vår tids exakta bibelöversättningar.

Alla välkomnade dock inte denna utgåva. I några av Erasmus’ kommentarer kritiserades prästerskapet i hög grad. Ta till exempel Matteus 16:18, där det heter: ”Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka.” (Benelius) Erasmus uttryckte sin förvåning över att dessa ord skulle tillämpas enbart på påven, och han förkastar helt och hållet Petrus’ primat. Detta var ett modigt uttalande i en publikation som tillägnades påven. Det är inte underligt att många av Erasmus’ skrifter blev förbjudna, till och med vid universiteten.

Att Erasmus var intresserad av förståelsen av Guds ord visas klart av ett verk skrivet av honom år 1519 som bär titeln Ratio veræ theologiæ (Principer för sann teologi; förkortat till Ratio). I det presenterar han sin metod för bibelstudium och en uppsättning regler för bibelns uttolkning. Dessa inbegriper att man aldrig skall rycka ett citat ur sitt sammanhang eller ur författarens tankegång. Han såg skriftens enhet som ett helt. Uttolkningen kommer därför inifrån, argumenterade han, och är inte något som tränger sig på från annat håll. — Jämför 1 Moseboken 40:8.

Erasmus och Luther

År 1514 skrev Erasmus en avhandling som han kallade Förtroliga samtal, i vilken han återigen angrep det korrumperade tillståndet inom kyrkan och klostren. Bara ett år tidigare hade Martin Luther oförskräckt spikat upp sina nittiofem teser på kyrkdörren i Wittenberg i en protest mot avlatshandeln, som hade blivit en skandal i många länder. En tid verkade det som om Erasmus och Luther skulle samarbeta för att åstadkomma de nödvändiga reformerna, men deras idéer om hur dessa skulle åstadkommas var helt motsatta. Det dröjde inte länge förrän Luther började fördöma Erasmus för att denne var konservativ och ville arbeta med fridsamma medel inifrån kyrkan. Man kan säga att Erasmus tänkte och skrev, medan Luther handlade.

Brytningen kom slutligen år 1524, då Erasmus skrev en essä med titeln De libero arbitrio (Om den fria viljan). Luther förkastade tanken att människan har en fri vilja, men Erasmus resonerade som så att Gud i så fall skulle vara orättvis, eftersom det skulle innebära att människan inte skulle kunna handla på något sätt som skulle kunna leda till hennes frälsning.

När reformationen fick fotfäste i Europa, tvingade omständigheterna många av dess ledare att bryta med katolska kyrkan. Fast de inte hade förutsett konsekvenserna, fortsatte de att följa den kurs de hade valt, ofta döden till mötes. Men Erasmus drog sig tillbaka från kontroverserna. Han vägrade till och med att ta emot en kardinalshatt och erkände en gång att han, om han blev prövad, skulle kunna falla på samma sätt som Petrus hade gjort. (Matteus 26:69—75) Han försökte hålla en kurs mitt emellan. Så medan Rom ansåg hans skrifter vara kätterska och tog upp dem i index, förteckningen över förbjudna böcker, kritiserade många reformatorer honom och menade att han var beredd att kompromissa för att rädda sig själv. Erasmus var känslig för kritik och samtidigt angelägen om beröm. Han var ofta försiktig i överkant, och han fruktade konsekvenserna av en brytning med Rom.

Relationerna mellan Erasmus och reformationen har summerats på följande sätt: ”Han var en reformator tills reformationen blev en fruktansvärd verklighet; en skämtare som drev med påvedömets bålverk tills det började ge vika; en som propagerade för bibeln tills människor började ägna sig åt att studera och tillämpa den; en som förringade religionens yttre former tills de hade kommit att värderas till sitt rätta värde; kort sagt en lärd, intelligent, välvillig, älskvärd, försagd, obeslutsam man som, fast han bar ansvaret, lät andra få äran av att ha räddat människosinnet från det tusenåriga slaveriet. Avståndet mellan hans kurs och Luthers ökade därför hela tiden, tills de slutligen gick i motsatta riktningar och bemötte varandra med ömsesidig ovilja.” — Edinburgh Review, lxviii, 302.

Reformatorerna kunde inte enas om lärofrågor och sedvänjor, så de förändringar som skedde under 1500-talet lyckades inte utrota alla de grundläggande traditioner som har dolt sanningen i Guds ord århundradena igenom. Men de framsteg som gjordes i att göra bibeln tillgänglig för gemene man har fortsatt från den tiden till vår tid. Dessa mödor, i vilka Erasmus spelade en viss roll, har resulterat i pålitliga och exakta bibelöversättningar.

Således kan ”plogpojken” i dag ta fram bibeln, eller åtminstone en del av den, på nästan vilket språk som helst och glädja sig åt att lära känna Guds storslagna uppsåt för mänskligheten. Bibeln uppmuntrar oss varmt att göra just detta. Som det sägs i Psalm 1:2, 3 om den rättfärdige: ”Han [har] sin lust i Jehovas lag, och i hans lag läser han med låg röst dag och natt. Han är som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv inte vissnar. Och allt vad han gör, det lyckas väl.” (Vers 2 enligt NW) Må vi aldrig låta en dag gå utan att vi finner glädje i Guds ord.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Erasmus, en reformator tills reformationen blev en fruktansvärd verklighet