Kan en som är blind ”se”?

Berättat av Bernardo de Santana

”DET är för bedrövligt, Bernardo”, sade Germiro. ”Du brukade alltid arbeta tillsammans med oss. Du kunde se då, men nu ... det är livets öde. Det var Guds vilja att det skulle bli så, eller hur?”

”Det är sant, Germiro”, svarade jag. ”Det är Guds vilja, så vi kan inte göra någonting åt det.”

Jag upplevde det verkligen som att det var Guds vilja att jag hade förlorat min syn, men i mitt hjärta fanns det obesvarade frågor. Jag var 32 år gammal, ensamstående, en hängiven katolik, och min ekonomiska situation var skral. Jag frågade mig själv: ”Varför var det Guds ’vilja’ att jag skulle förlora synen? Hur skall jag någonsin kunna ta hand om mina föräldrar?” Vid de första tecknen på att min syn började försämras hade jag vänt mig till Santa Luzia, synens ”helgon”, knäböjt framför hennes bild i det sjukhus som är uppkallat efter henne och innerligt bett om hjälp. ”Varför svek hon mig?” undrade jag.

Tidigare hade jag försörjt mig på att sälja grönsaker på ”De sju dörrarnas torg” i Salvador i Brasilien. Det var inte speciellt lönsamt, men det var ett fast arbete. Ända sedan jag var tio år hade jag arbetat på ett lantbruk i delstaten Sergipe. Det var därför självklart för mig att börja sälja grönsaker när jag flyttade till Salvador.

En dag lade jag märke till att min syn försämrades. En specialist konstaterade att jag hade grå starr, men han menade att en operation borde kunna återställa synen åt mig. En operation på mitt högra öga år 1960 förbättrade min syn något, men en andra operation på det vänstra ögat fyra år senare visade sig inte ge något resultat. Från och med då var det bara en tidsfråga innan jag skulle bli fullständigt blind. Trots att jag i flera år hade vetat om att jag höll på att förlora synen, är det svårt att uttrycka de känslor jag kände när mörkret slutligen blev totalt.

Jag fortsatte att arbeta på torget men var tvungen att göra vissa justeringar. Innan jag gick till arbetet delade min familj upp pengarna och stoppade sedlar av olika valörer i olika fickor. Detta gjorde det möjligt för mig att växla pengar. Men jag måste hela tiden vara mycket uppmärksam så att jag inte gjorde några misstag. Mina arbetskamrater var mycket förstående, och deras vänliga ord hindrade mig från att bli modfälld. Men en del av deras uttalanden, till exempel Germiros som nämns i början av artikeln, tjänade bara till att väcka frågor i mitt sinne.

Jag börjar ”se”

Det var vid denna tidpunkt i mitt liv som en av mina bekanta, ett Jehovas vittne vid namn Clovis, började tala med mig om bibelns löften. Han berättade för mig att Gud skall åstadkomma en ny ordning där de blinda kommer att få se och de döva kommer att få höra igen. (Jesaja 35:5) Hans ord slog an en sträng i mitt hjärta. Jag var ivrig att få veta mer och sökte alltid upp honom för att ställa frågor. Han lade märke till mitt intresse och frågade mig: ”Bernardo, skulle inte jag kunna få komma hem till dig en eftermiddag, så att vi kan tala mer om bibeln?” Det gick jag ivrigt med på. Detta var början på våra varje vecka återkommande bibliska samtal.

Trots mitt handikapp var jag angelägen om att få lära mer. Med Clovis’ tålmodiga hjälp fick jag lära känna Guds namn, Jehova, men jag fick också höra talas om hans underbara gärningar i forna dagar. De utgjorde en garanti för att hans löften om en rättfärdig paradisisk jord skall uppfyllas. Då kommer även fysiska handikapp, sådana som mitt, att tas bort. Det dröjde inte länge förrän jag talade med andra om mitt nya hopp, både informellt och från hus till hus. Den 18 november 1973 blev jag slutligen döpt. I synnerhet från den tidpunkten fick mitt liv ett verkligt uppsåt, vilket gjorde det lättare för mig att klara av mitt handikapp.

Genom mitt bibelstudium fick jag veta att det inte var Guds vilja att jag skulle bli blind. I stället är det som bibeln säger i Predikaren 9:11 (NW): ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” Liksom alla människor föddes jag av ofullkomliga föräldrar som hade ärvt synd och ofullkomlighet från våra första mänskliga föräldrar, Adam och Eva. (Romarna 5:12) I stället för att det var Guds vilja att jag skulle förlora synen fick jag veta att hans vilja är att jag skall få synen tillbaka. I det rike där Guds Son kommer att styra skall alla ofullkomligheter och brister avlägsnas från troende människor på grundval av hans lösenoffer, och detta skall ske i en nära framtid. Jag började urskilja många saker som jag inte hade kunnat ”se” tidigare, innan jag blev blind.

Mina böner riktades nu till Jehova i stället för till Santa Luzia och andra ”helgon”. I stället för att be om att få del av mirakulös helbrägdagörelse nu bad jag uppriktigt att hans vilja måtte ske, såsom i himmelen så också på jorden. Jag framställde i mina böner också en begäran om att en dag kunna finna en ”hjälpare” och ett ”komplement”, en hustru som jag skulle kunna dela mina glädjeämnen och sorger med.

Medan jag en dag höll på med att erbjuda biblisk litteratur till människor i ett affärskvarter i Salvador, hörde jag en kvinnlig röst säga: ”Jag är också ett Jehovas vittne.” Jag stannade för att tala med henne. Hon ägde ett litet gatustånd. Jag frågade: ”Är din man också ett Jehovas vittne?” Hon svarade: ”Jag har ingen man. Jag är ensamstående.” I och med detta slumpartade sammanträffande började en vänskap som småningom ledde till frieri, och den 14 juni 1975 gifte sig Ambrosina och jag med varandra. Hon fortsätter än i dag att vara en fin hjälpare och ett komplement för mig. — 1 Moseboken 2:18.

Jag är fullt verksam trots mitt handikapp

Min önskan har, ända sedan jag blev döpt, varit att få berätta för andra om det jag hade lärt mig från bibeln. Jag var lycklig över att mitt handikapp inte hindrade mig från att göra det. Det var verkligen fantastiskt att lägga märke till att hörseln och känseln medverkade till att kompensera förlusten av synen. Jag upplevde en känsla av att verkligen ha presterat någonting första gången jag gick ut i tjänsten från dörr till dörr ensam. Jag började fundera på om jag inte kunde ägna mer tid åt detta arbete. Ett tal som hölls av en av Jehovas vittnens resande tillsyningsmän hjälpte mig att besvara den frågan. Han gav flera exempel på personer som hade värre handikapp än jag och som faktiskt tjänade som heltidsförkunnare av de goda nyheterna eller pionjärer. Uppmuntrad av detta fyllde jag i en ansökan om att få tjäna som hjälppionjär.

På grund av min blindhet hade jag vissa problem med att vara pionjär, men tack vare den hjälp som kärleksfulla vänner i församlingen gav mig kunde de alla lösas. När det regnade behövde jag till exempel tre händer. I ena handen bar jag min portfölj och i den andra min käpp. Men paraplyet då? Ni förstår säkert att jag uppskattade den ”tredje handen” som mina kristna vänner som följde med mig i tjänsten erbjöd mig. Det uppstod också problem med att arbeta på distrikt där jag inte kände till gatorna, men även i det fallet fick jag fin hjälp av förstående vänner.

Hur kunde jag hitta vägen till de distrikt där jag predikade? Vanligtvis var det inga problem för mig, eftersom jag hade tagit en specialkurs avsedd att hjälpa blinda att kunna vara ute och röra på sig. Jag fick lära mig hur man på bästa sätt använder käppen, hur man tränar upp hörseln och känselförmågan, hur man kliver på och av bussar och hur man går i trappor. Jag fick också hjälp att lära mig många småsaker som jag hade tagit för givna tidigare. Jag brukade lära mig gatunamnen utantill och sedan hålla räkning på dem vartefter vi korsade dem. Jag lärde mig också att hålla husen på varje gata i minnet, och på det viset kunde jag göra återbesök hos personer som var intresserade av bibelstudium. Trots att vi bor omkring två och en halv kilometer från Rikets sal är det inga problem för mig att gå dit själv.

Angående detta sade en resande tillsyningsman vid ett tillfälle: ”Jag blev verkligen imponerad när jag samarbetade med Bernardo vid mitt besök i församlingen. Han känner till alla gator och hus, kan gå i trappor och gå uppför och nedför backar. Det var fantastiskt att se hur han hittar fram till de hus där det bor personer som han studerar bibeln med. Vi gick till ett bibelstudium som bor tre trappor upp i ett hyreshus, och han tog oss dit utan svårigheter.”

Förberedelser och ansträngningar blir belönade

Tjänsten från dörr till dörr kräver speciell förberedelse från min sida. Innan jag går ut i tjänsten lär jag mig de bibeltexter som jag vill använda utantill, såväl som att jag lär mig var i bibeln jag hittar dem. Vid dörrarna ber jag den besökte att läsa bibelstället och talar om på vilken sida det står, men om den besökte inte vill läsa det brukar jag citera det ur minnet.

När jag leder bibelstudier uppmuntrar jag den jag studerar med att förbereda sig väl. Sedan låter jag honom läsa frågan för min skull, sedan paragrafen och slutligen frågan igen. Det hjälper mig att avgöra om han besvarar frågan på rätt sätt. På det här viset har jag kunnat hjälpa två personer till överlämnande och dop. Jag leder dessutom studier med tre andra familjer.

Jag har i flera år medverkat i skolan i teokratisk tjänst i vår församling. När jag förbereder mig för mitt tal, låter jag någon läsa stoffet högt för mig samtidigt som jag spelar in det på band. Sedan lyssnar jag på bandet och tänker ut en uppläggning av talet i mitt sinne, förutom att jag också lär mig de inbegripna bibeltexterna utantill. Sedan är jag redo att hålla mitt tal. Jag brukar i alla fall aldrig få några råd om att jag är alltför beroende av ett skrivet manus. Genom att följa samma tillvägagångssätt kan jag också regelbundet ge kommentarer vid Vakttornsstudiet i församlingen.

Året 1977 var en milstolpe i mitt liv som en överlämnad kristen. Jag blev förordnad som reguljär pionjär, som biträdande tjänare och som församlingsbokstudieledare. Jag har hela tiden kunnat fortsätta att glädja mig åt dessa privilegier. Jag använder samma metod vid församlingsbokstudiet som vid mina bibelstudier i hem.

Sammanfattningsvis: Kan en som är blind ”se”? Jag kan se uppfyllelsen av många bibliska profetior i våra dagar, och därför inser jag behovet av att hjälpa andra att få undervisning om sanningen som leder till evigt liv. (Johannes 17:3) Jag har upplevt den andliga uppfyllelsen av Jesaja 35:5: ”Då skall de blindas ögon öppnas.” Jag förlitar mig också fullständigt på att Jehova i sin rätta tid kommer att låta denna profetia få en bokstavlig uppfyllelse på tusentals människor som, i likhet med mig, har förlorat sin syn. Fram till dess är det min önskan att kunna fortsätta att göra hans vilja efter bästa förmåga, så att jag kan räknas värdig att få leva i hans rättfärdiga nya ordning.

[Infälld text på sidan 26]

”Han berättade för mig att Gud skall åstadkomma en ny ordning där de blinda kommer att få se och de döva kommer att få höra igen”

[Bild på sidan 27]

I tjänsten från dörr till dörr lär jag mig de bibeltexter som jag vill använda utantill, såväl som att jag lär mig var i bibeln jag hittar dem