Att tjäna Gud som familj
Berättat av Otto Rittenbach
CAROL och jag gifte oss i november 1951. Året därpå föddes vårt första barn, Brenda. Under de sex följande åren fick vi ytterligare fem barn — Rick i juli 1954, Rhonda i juni 1955, JoDene i maj 1956, Wayne i juni 1957 och Kenan i juli 1958. Jag var då fortfarande bara 27 år och Carol bara 23. Det var verkligen ett tungt familjeansvar för ett ungt par!
I dag är vi tacksamma att vi alla är förenade i Guds tjänst. Rick tjänar vid Betel, Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York. Carol och jag arbetar tillsammans med våra yngre söner, Wayne och Kenan, vid Watchtower Farms omkring 150 kilometer norr om Brooklyn. Och Brenda, Rhonda och JoDene har alla gått igenom Vakttornets Bibelskola Gilead och är nu missionärer — Brenda i Mellanöstern och Rhonda och JoDene i Colombia i Sydamerika.
Vi hade inte ens i våra djärvaste förväntningar kunnat föreställa oss att hela vår familj skulle få dessa storslagna tjänsteprivilegier. Vi var bara ett ungt par med en hop småbarn som försökte göra vårt bästa i fråga om att följa de anvisningar som vi fick från Gud genom hans ord och hans synliga organisation. Det var inte alltid lätt. Det fanns svåra stunder. Men vi är alla ense om att detta att vi satte tjänsten för Gud i första hand har gett till resultat att vi lever ett rikt och givande liv. Låt mig helt kort berätta om vår bakgrund och hur vi har uppfostrat vår familj.
Vi lär känna bibelns sanning
Jag föddes år 1930 på en lantgård i prärieområdet i North Dakota i USA som nummer 13 av 14 barn. Familjen Nylen, som också var lantbrukare, bodde omkring 6 kilometer därifrån. De var kända i samhället som Jehovas vittnen, trots att de inte var döpta och inte regelbundet var med vid församlingens möten.
I samband med skötseln av lantbruket gjorde jag täta besök på deras lantgård och blev bekant med Carol Nylen. Vårt förhållande blev fastare, och strax efter det att Carol fått sin avgångsexamen från high school gifte vi oss. Två månader senare, i början av år 1952, blev jag inkallad och tillbringade två år i armén, inklusive 14 månader i Tyskland.
Sedan jag hade återvänt från Tyskland, arrenderade vi en lantgård en halv kilometer från Nylens. Vi hade praktiskt taget inga pengar, och därför var vi tvungna att skaffa lån från FHA (Farmers Home Administration, amerikansk motsvarighet till Lantbruksnämnden) för att köpa en besättning mjölkkor och några lantbruksmaskiner. Lantbruk var mycket tidsödande på den tiden. Men med uppmuntran från Carol och från mina ingifta släktingar, som redan då var aktiva vittnen, gick jag med på ett bibelstudium i hemmet. Carols bror Roland ledde troget detta studium med mig. Med ytterligare andligt bistånd som jag fick genom besök av kretstillsyningsmän och andra vittnen överlämnade jag mig slutligen åt Jehova och blev döpt i augusti 1956.
En strävsam kamrat
Livet på lantgården på den tiden saknade många moderna bekvämligheter. Bostadshuset på den lantgård vi arrenderade hade till exempel inget rinnande vatten och inga sanitära anläggningar inomhus, och därför måste allt vatten bäras från brunnen, och vi var tvungna att gå ut när vi behövde gå på toaletten. Vi hade få möbler och inventarier, men vi klarade oss med det vi hade och med det vi fick till skänks. Carol blev så duktig på heminredning att till och med ägarna sade att huset var som ett dockhem. Hon sydde också alla barnens kläder, huvudsakligen av gamla kläder som hon fick till skänks. Och hon gav mig ofta en hjälpande hand med utomhussysslorna, till exempel att mjölka korna, något som vi gjorde för hand.
Under dessa år gjorde Carol, vars mor hade varit lärare, en fantastisk insats i fråga om att fostra barnen. Det förhållandet att vi läste bibeln och Sällskapet Vakttornets publikationer hade dessutom inpräntat hos oss värdet av att fostra våra barn från tidiga barnaår. (2 Timoteus 3:15) Därför blev den ena delen av vårt lilla kök regelbundet en skola varje förmiddag mellan omkring klockan 9.30 och 11. Bland de tidigaste minnen som alla barnen har är att de sitter i små röda stolar i en halvcirkel runt en svart tavla. I dag erinrar sig barnen dessa undervisningsstunder med förtjusning. De som ännu var spädbarn lärde sig att sitta stilla med knäppta händer ända upp till en timme i sträck. Efteråt var de redo för sin regelbundna förmiddagssömn.
Redan när barnen var omkring ett och ett halvt år gamla deltog de aktivt. Carol lärde dem alfabetet och att läsa och skriva med hjälp av hemmagjorda bildkort. Hon hjälpte dem också att lära sig nyckeltexter i bibeln såväl som namnen på apostlarna, och hon återgav bibliska berättelser för dem och drog ut de praktiska lärdomar som dessa innehöll. Det var spännande att se hur lätt och hur mycket våra barn kunde lära sig vid späd ålder. Somliga kanske har svårt att tro det, men de kunde återge namnen på alla 66 böckerna i bibeln redan när de var ett och ett halvt år gamla, och vid två eller tre års ålder kunde de alla läsa.
Dessutom hade vi ett regelbundet familjestudium, under vilket vi brukade gå igenom med barnen de studieavsnitt som skulle behandlas vid våra regelbundna församlingsmöten. Detta innebar naturligtvis att vi fick förenkla stoffet, så att de kunde förstå det, i synnerhet när vi studerade boken ”Må din vilja ske på jorden” och senare ”Må ditt namn bliva helgat” såväl som studieavsnitt i tidskriften Vakttornet. Denna fostran hjälpte barnen att inte enbart göra andliga framsteg, utan också att vara bland de bästa i skolan.
Att ta itu med problem
Men trots alla våra ansträngningar gick inte allting så friktionsfritt som vi skulle ha velat. När Brenda till exempel kom hem från sin första dag i skolan, frågade vi henne med spänning om hennes dag. En av våra frågor gällde flagghälsningen. Hon svarade: ”Å nej, jag hälsade inte flaggan; jag lovade bara trohet mot den.” Någonting hade tydligen varit bristfälligt i vår undervisning!
Sedan har vi den gången då det serverades kalkonmiddag i skolmatsalen strax före lovet på tacksägelsedagen. Rick, som då gick i första klass, vägrade äta. Först efter ihärdiga förklaringar från lärarens sida att det inte var tacksägelsedagen och att det inte heller gällde någon middag i samband med tacksägelsedagen och efter ett telefonsamtal till Carol tillät Ricks samvete honom att äta denna måltid.
Det fanns också problem av ett annat slag, sådana som vi knappast hade trott skulle kunna uppstå, men som illustrerar de egensinniga böjelserna hos de unga. (1 Moseboken 8:21; Ordspråksboken 22:15) När Rhonda gick i tredje klass tycktes hon helt inriktad på att få en färdigsydd kappa, inköpt i affär. Hon hittade därför på en historia om att hennes lärare hade sagt att hon måste ha en sådan till första maj! Hon övertygade oss nästan.
Sedan hade vi problemet med stöld. När Wayne och Kenan gick i andra respektive första klass, tog de karameller ur lärarens kateder. När vi fick veta detta, resonerade vi med dem och försökte locka fram ur deras hjärtan vad det var som hade drivit dem att göra denna onda handling. Vi fick dem att gottgöra saken på så sätt att de köpte karameller och gav dessa till läraren och talade om för henne vad de hade gjort. Vi försökte avlägsna onda motiv i våra barns hjärtan, så snart vi lade märke till sådana, och vi försökte ersätta dem med goda och rena motiv genom att resonera med dem.
Ständig tillsyn krävs
Mycket tidigt insåg vi att uppgiften att fostra en familj i Jehovas tjänst är en levnadsbana som kräver ständig tillsyn. Vi fann att barnen måste hållas sysselsatta för att få sinne för ordning och planering. De måste veta när de skall gå upp på morgonen, när det är tid för en sovstund, när det är tid att äta och så vidare. Allt detta måste inskärpas medan de fortfarande är spädbarn och följas upp och utvidgas allteftersom de blir äldre.
Vi började lära våra barn lydnad från tidiga barnaår. När vi bad dem göra någonting, även om det var en så enkel sak som till exempel ”Knäpp era händer” eller ”Sätt er”, förväntade vi att omedelbart bli åtlydda och blev det också. Vi förvissade oss om att varje tillsägelse blev utförd. Omdömesgill övervakning och vägledning från tidiga barnaår till vuxen ålder reducerar problemen drastiskt längre fram. En metod som vi använde när de var spädbarn var att stoppa om dem som lindebarn, när det var tid för dem att sova. Detta hjälpte dem att känna sig trygga och att somna nästan ögonblickligen.
Vi lärde också barnen att arbeta redan när de var mycket unga. Under min hustrus vaksamma ögon lärde de sig att plocka upp saker efter sig, att diska och att vika ihop kläder. Senare lärde de sig att stoppa strumpor, att sy i knappar, att baka bröd, att plantera och rensa i trädgården och att hjälpa till med konservering och djupfrysning av dess produkter. Både pojkarna och flickorna lärde sig alla dessa saker. De lärde sig också att utföra mindre reparationsarbeten på huset, att måla och att hålla gårdsplanen snygg. Vi lärde dem att vara grundliga i vad de än företog sig och att utföra ett gott arbete, och vi såg till att de gjorde det. Det tog tid, men det lönade sig verkligen senare.
Vi insåg också behovet av rekreationsaktiviteter. Till sådana hörde emellertid sällan att se på TV. Vår familj fattade i själva verket ett samfällt beslut att INTE ha någon TV. Vår rekreation bestod för det mesta i att göra saker och ting tillsammans — att ägna oss åt lekar, att ge oss ut på utflykter, att söka glädje i församlingsaktiviteter och att åka till sammankomster. I samband med våra resor till sammankomsterna planerade vi ofta in semesterfärder till intressanta platser.
Vi lade alltid största vikten vid andliga aktiviteter. I början var vi tvungna att färdas 90 kilometer i vardera riktningen till Rikets sal, och vintrarna i North Dakota kan vara stränga. Men genom att vidta rimliga förberedelser och tack vare att vi var välsignade med relativt god hälsa missade vi sällan ett möte. Kretssammankomster var verkliga höjdpunkter i vårt liv och innebar ibland en resa på 400 kilometer för att kunna delta i ett tre dagar långt program på den tiden.
Tjänsten på fältet var ett regelbundet inslag vid varje veckoslut, oberoende av om det var 30 grader kallt. Somliga kanske tycker att det är att gå till ytterlighet att låta barn följa med ut i sådant väder, men detta bidrog till att inpränta hos barnen att ingenting bör stå i vägen för vår tjänst för Jehova.
Att sätta Rikets intressen först
År 1961 ställdes vi inför ett stort beslut, när den lantgård som vi arrenderade skulle säljas. Skulle jag köpa gården, eller skulle jag söka ett annat arbete? Livet på gården var bra för barnen, och när pojkarna växte upp, kunde den ge dem försörjning. För att emellertid göra saken rättvisa var det så att lantbruket skulle komma att ta det mesta av vår tid, och vi kom fram till att den kunde bli en snara för oss. Min far hade tidigare skänkt mig ett litet markområde, som egentligen inte var tillräckligt stort att bedriva jordbruk på. Jag sålde detta och köpte en grävmaskin med tillhörande utrustning och började med grävningsarbete.
Vi flyttade till det närliggande samhället Butte i North Dakota med en befolkning på omkring 200. Jag grävde ut för källarvåningar och installerade avloppsledningar på lantgårdar, och jag lärde mig att mura upp cementblock och att utföra rörläggning. För att dryga ut den ganska magra inkomsten körde jag också skolbussen. Men vi kunde alltid känna att Jehova hade omsorg om oss och bistod oss, eftersom vår familj satte andliga intressen först. Trots att vår familj var stor och ganska fattig och vi var tvungna att brottas med hårt väder ibland, lyckades vi alltid vara med vid församlingens möten och vid sammankomster och också regelbundet ta del i tjänsten på fältet.
Med tiden kunde vi köpa ett gammalt hus och med frikostigt bistånd av Carols far bygga om det till ett mycket attraktivt om än anspråkslöst hem. En församling bildades i vårt område, och vi hade privilegiet att få hjälpa till med att bygga en liten Rikets sal. Tack vare detta behövde vi nu bara åka 25 kilometer i stället för 90 för att kunna komma till mötena. Eftersom församlingen var liten, hade vi programpunkter vid mötena varje vecka, vilket höll oss sysselsatta med att förbereda dessa.
Det var på så många sätt som vi kände att Jehova vakade över oss. Ett exempel på detta: I mars 1965 blev jag inbjuden att delta i Skolan i Rikets tjänst i South Lansing i New York, som på den tiden omfattade en månadslång instruktionskurs för kristna äldste. Men den bil vi hade var gammal och inte tillräckligt pålitlig för min familj att åka i till möten och till en kretssammankomst medan jag var borta. Därför åkte vi till den största staden i närheten för att se oss om efter en bil. Vi hade hållit på och letat större delen av dagen, när jag gick in till ännu en bilhandlare omkring 45 minuter innan jag var tvungen att återvända hem för att köra skolbussen.
Försäljaren tog mig till ett mörkt underjordiskt garage och visade mig en bil som jag trodde skulle tjäna våra syften. En provtur visade att den gick bra, men försäljaren sade att priset var 300 dollar, mycket mer än jag kunde betala. Just när jag skulle ge mig i väg, sade försäljaren att jag skulle vänta, medan han frågade chefen om vilket lägsta pris han kunde ta. Chefen försökte vinna tid, funderade och sade motvilligt 150 dollar. Vi gjorde upp affären och körde hem bilen.
Senare samma vår fick vi ont om pengar. Jag hade precis återvänt från Skolan i Rikets tjänst. Det var för tidigt att sätta i gång med utomhusarbeten, eftersom tjälen ännu var kvar i marken. Jag hade ett arbete som skulle utföras tvärs över gatan, vilket bestod i att gräva för vatten och avlopp, göra i ordning ett badrum och dra rörledningar. Det skulle dröja en månad eller mer innan jag kunde göra detta, men till min förvåning ringde min granne upp mig en dag. Han sade att han ville förskottera mig 500 dollar för arbetet!
År 1967 fick jag ett erbjudande om ett arbete i ett samhälle 160 kilometer därifrån. Jag bestämde mig för att ta det. Ett skäl var att min grävmaskinsfirma förde mig längre och längre hemifrån, och den hade också nått det stadium där jag skulle bli tvungen att utvidga och bli mer upptagen med firman på bekostnad av andliga aktiviteter. Därför sålde vi vårt hus och flyttade till New Rockford i North Dakota, där jag blev försäljare av gödningsmedel för en lantmannaaffär. Även om detta nya arbete inte gav mig den frihet man har som egen företagare, bestämde jag mig för att ta det, eftersom barnen nu var äldre och stabila på den kristna vägen.
En lycklig familj i heltidstjänsten
Eftersom barnen avstod från stipendier efter avgångsexamen, ansåg deras lärare och andra i samhället att deras studiebegåvning förslösades. Men trots påtryckningar att fortsätta sin världsliga utbildning började de alla i heltidstjänsten som pionjärer efter avslutad skolgång.
Brenda började som pionjär år 1970 och följdes av Rick år 1972. Han kom sedan till Betel samma år i december. Året därpå började både Rhonda och min hustru som pionjärer. År 1974 slöt sig JoDene och jag till dem i pionjärarbetet, och våren därpå utökade Wayne antalet pionjärer i familjen till sex. År 1976 började Wayne tjäna vid Watchtower Farms, men Kenan slutade skolan och såg till att antalet pionjärer i familjen fortfarande var sex.
När jag bestämde mig för att bli pionjär, gick inte min arbetsgivare med på min begäran om deltidsarbete, och därför slutade jag mitt arbete för lantmannaaffären. Jag blev därefter anställd som tankbilschaufför, men när min arbetsgivare försökte få mig att ta del i oärliga affärsmetoder, slutade jag där också. Vid det här laget var jag emellertid pionjär tillsammans med Carol och barnen, mitt livs stora önskan, och därför kunde ingenting nu hindra mig.
Inom en vecka efter det att jag slutat mitt arbete blev jag uppringd av en annan arbetsgivare, som frågade mig om jag kunde arbeta två dagar i veckan under vintern med att utföra tillsyn av värmepannor. Förvånande? Nej, verkligen inte, för har vi inte fått löfte om att vi skall få vad vi behöver, om vi sätter Rikets intressen först? (Matteus 6:33) Vid det här laget hade alla barnen deltidsarbete, och deras bidrag till hushållsutgifterna gjorde det möjligt för oss att vara pionjärer tillsammans som familj.
Därefter blev Carol och jag tillsammans med Kenan i juni 1977 inbjudna att tjäna vid Watchtower Farms. Det kändes i hjärtat för min hustru att som mor lämna bakom sig vårt hem och tre älskade döttrar. Men hennes resonemang var att det var Jehovas ledning och i sanning ett ovärderligt privilegium. Flickorna såg också saken på samma sätt och uppmanade oss att åka. Sommaren därpå återvände vi på semester, sålde vårt hus och andra materiella ägodelar och hjälpte våra döttrar att flytta till deras första distrikt som pionjärer med särskilt uppdrag 160 kilometer därifrån.
Medan flickorna tjänade som pionjärer med särskilt uppdrag i Grand Island i New York, blev de kallade till Watchtower Farms i augusti 1981 för att samarbeta med oss tills de skulle genomgå Gileadskolans sjuttioandra klass, som skulle börja i oktober. I mars följande år utexaminerades de, och snart var alla tre på väg till ett missionärsuppdrag i Colombia i Sydamerika.
Rhonda och JoDene befinner sig fortfarande i Colombia, men Brenda gifte sig med en klasskamrat från Gileadskolan i mars 1983 och förenade sig med honom i Mellanöstern. Därefter gifte sig Rhonda i mars 1984 med en Gileadelev, som förenade sig med henne i Colombia. Alla pojkarna har också gift sig med underbara pionjärflickor, som nu tjänar tillsammans med dem antingen vid Betel i Brooklyn eller vid Watchtower Farms. Vår pionjärfamilj har därför vuxit till 13, min hustru och jag inräknade.
Vi är alla sannerligen lyckliga över att vara i heltidstjänsten för vår Gud, Jehova, och som familj vet vi att för att få fortsätta att åtnjuta dessa tjänsteprivilegier måste vi uppföra oss på ett sätt som är värdigt de goda nyheterna. (Filipperna 1:27) Vi är tacksamma för de fina råd som Jehova har gett oss genom sin synliga organisation, eftersom det har resulterat i att vi, genom att tillämpa dessa råd i vårt liv, som familj nu upplever glädje över vår storslagna skatt i form av tjänst.
[Bild på sidan 23]
JoDene, Brenda och Rhonda lärde sig bibliska berättelser i tidig ålder
[Bild på sidan 24]
Wayne, Rick och Kenan — nu alla i Beteltjänst
[Bild på sidan 26]
En del av familjen Rittenbach i dag — alla i heltidstjänst