Barndop — Varför somliga präster säger nej

ALAN och Sonia ville helt enkelt att deras barn skulle bli döpt. Det kom därför som en chock för dem när deras anglikanske präst inte bara vägrade att utföra ceremonin, utan också tillade följande råd: ”Gör det själva.” Vad var då anledningen? Varken Alan eller Sonia var regelbundna kyrkobesökare. — The Christian Century, 3—10 juni 1981.

På senare tid har en hel del par på detta sätt fått avslag — ett tydligt tecken på att somliga kyrkor nu håller på att ändra sin syn på barndop. Ett exempel är den romersk-katolska kyrkan. Efter andra Vatikankonsiliet reviderade kyrkan sin ritual för barndop. Kyrkan döper visserligen fortfarande spädbarn, men nu måste föräldrarna först avge en försäkran om att de kommer att uppfostra barnet i den katolska tron. Vatikanens dekret löd: ”Om denna försäkran inte är allvarligt menad, kan det finnas skäl att uppskjuta sakramentet; och om den är obefintlig, bör sakramentet över huvud taget inte ges.” — L’Osservatore Romano, ”Anvisningar för barndop”, 1 december 1980.

Detta skiljer sig verkligen från hur det var tidigare, då, enligt den katolske prästen Joseph M. Champlin, ”nitiska missionärer döpte hedniska spädbarn som låg övergivna utmed vägarna” och präster ”förmanade föräldrar att inte vänta med ett barns dop mer än en månad med risk att annars göra sig skyldiga till dödssynd”.

Vad ligger bakom denna förändrade hållning? För det första har kyrkans ledare nu kommit att inse att dop inte gör en person kristen. Den minskade kyrksamheten och den allmänna bristen på hängivenhet bland döpta katoliker har blivit en verklig oroskälla. ”Varför skulle kyrkan förvärra problemet genom att döpa barn som med praktiskt taget hundraprocentig säkerhet kommer att bli overksamma kyrkomedlemmar som vuxna?” frågas det i en artikel i U.S. Catholic.

Den nya, hårda linjen när det gäller dop har emellertid också uppdagat allvarliga splittringar bland teologer. Som den katolske skribenten Joseph Martos konstaterar finns det många prästmän som helt enkelt inte tror att barndop är en ”magisk rit med osynliga verkningar på själen”. De anser att en sådan uppfattning är medeltida och förlegad.

Det är därför inte så underligt att många uppriktiga katoliker känner sig förvirrade. Har inte kyrkan alltid lärt att odöpta spädbarn skulle hamna i ett brinnande helvete eller i skärselden? Om detta är sant, resonerar somliga, varför skulle då dop förvägras dem under några som helst omständigheter? Detta är viktiga frågor. Som framhålls av den katolske prästen Vincent Wilkin är de som har dött odöpta ”ett i sanning stort och oräkneligt antal som man med lätthet föreställer sig måste utgöra huvuddelen av mänskligheten”.

Låt oss därför helt kort begrunda frågan om barndop — ur historisk och biblisk synvinkel.