Bör spädbarn bli döpta?

Det lilla barnet ser knappast ut som en syndare. Men ett avtvående av synd är egentligen vad denna gamla rit går ut på. Faddern avsäger tre gånger Satan och hans gärningar. En präst tar därefter ett litet kärl och gjuter försiktigt vatten på barnets panna tre gånger och säger: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.”

I NÄRA två årtusenden har barndop för rättats med en ceremoni som denna. Föräldrar kan tycka att det är en mycket gripande erfarenhet. Men har denna sedvänja sitt ursprung i Guds ord? Katolska teologer medger att den inte har det. — Se New Catholic Encyclopedia, band 2, sidan 69.

Läs själv bibelboken Apostlagärningarna, så ser du snart att dopet bland de första kristna var för sådana som kunde ”höra” och ”lyssna” och ”mottaga” ordet och ”göra bot”. (Apostlagärningarna 2:14, 22, 38, 41, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) Detta är knappast något ett spädbarn skulle kunna göra! Det är sant att bibeln visar att hela hushåll, till exempel Kornelius’ familj, döptes.a Men även i dessa fall var dopet för sådana som ”hörde ordet” — inte för spädbarn. — Apostlagärningarna 10:44—47.

En tradition från Gud eller från människor?

Ur stånd att peka på bibliska exempel säger Vatikanen: ”Bruket att döpa spädbarn betraktas som en tradition med urgamla anor.” Men instiftades denna tradition av Jesus Kristus? Nej, för bruket att döpa barn slog inte igenom förrän någon tid efter apostlarnas död. Och i slutet av andra århundradet skrev kyrkofadern Tertullianus: ”Låt [barnen] få bli kristna när de har blivit i stånd att lära känna Kristus.”

Aposteln Paulus sade emellertid varnande att det så småningom skulle komma en tidsperiod, då människor ”icke fördraga den sunda läran”. (2 Timoteus 4:3, Benelius) När apostlarna hade dött och inte längre kunde tjäna som ”återhållande” band, började oskriftenliga sedvänjor tränga in i de kristnas tillbedjan. (2 Tessalonikerna 2:6) En av dessa var barndopet. Men barndop blev inte regel förrän på 400-talet. Då rasade en våldsam debatt som kom att förändra kristenheten för all framtid.

Den började när en brittisk munk vid namn Pelagius gjorde en resa till Rom. Bestört över det moraliska förfall han där såg bland de så kallade kristna föresatte sig denne munk att försöka sporra människor att göra ”större moraliska ansträngningar”. Människan kan inte skylla sina svagheter på ”arvsynden”, sade Pelagius. ”Allt gott och allt ont ... är sådant vi gör, inte sådant vi föds med.” Pelagius’ läror blev snart det allmänna samtalsämnet i kristenheten.

Men detta varade inte länge. Kyrkans ledare betraktade detta förkastande av ”arvsynden” som kätteri. Och Pelagius kom omedvetet att spela dem i händerna genom att gynna något som då hade blivit en populär sedvänja — barndop. En biskop vid namn Augustinus såg i detta en skriande brist på konsekvens. Om spädbarn måste bli döpta, resonerade Augustinus, hur blir det då med dem som är odöpta? Den skenbart logiska slutsatsen var att sådana skulle få lida i helveteselden, eftersom de var odöpta. När detta till synes hade fastslagits, satte Augustinus in dödsstöten mot Pelagius’ lära: Då ju odöpta barn drabbades av fördömelse, vad skulle orsaken till detta kunna vara om inte ”arvsynden”?

Pelagius’ lära rasade samman. Vid ett kyrkomöte i Kartago förklarades senare Pelagius’ läror vara kätterska. ”Arvsynden” blev en lika viktig del av den katolska läran som bikten. Detta fick till följd att kyrkan nu började förespråka massomvändelser — ofta framtvingade — för att frälsa människor från ”helveteselden”. Från att ha varit en populär sedvänja blev barndopet nu ett officiellt medel till frälsning, ett som protestantismen skulle komma att ärva.

I helvetets utkanter

Augustinus’ lära gav upphov åt en del pinsamt svåra frågor: Hur skulle en kärlekens Gud kunna låta oskyldiga spädbarn plågas i helvetet? Skulle odöpta barn få samma straff som förhärdade syndare? Det har inte varit lätt för teologerna att besvara dessa frågor. Den katolske prästen Vincent Wilkin säger: ”Somliga har låtit odöpta spädbarn utsättas för helveteseldens fulla raseri, andra har trott att de inte uppslukas av lågorna utan endast upphettas till en temperatur som vållar dem betydande obehag; andra har menat att de obehag de får utstå är de minsta möjliga i helvetet. ... Somliga placerar dem i ett jordiskt paradis.”b

Den mest populära av alla teorier har emellertid visat sig vara den som lär att odöpta spädbarns själar förpassas till limbo. Detta ord betyder bokstavligen ”kant” (som till exempel nederkanten eller fållen på ett plagg) och beskriver en plats som man menar ligger i helvetets utkanter. För teologer är limbo ett mycket bekvämt och praktiskt begrepp. Det mildrar åtminstone den fruktansvärda tanken på lidande spädbarn.

Men som alla människogjorda teorier har läran om limbo sina problem. Varför nämns den inte i Skriften? Kan ett barn komma ut ur limbo? Och varför skulle oskyldiga spädbarn över huvud taget behöva komma dit? Det är lätt att förstå att kyrkan är snar att säga att limbo ”inte är en officiell katolsk lära”.c — New Catholic Encyclopedia.

Debattens vågor går åter höga

I många hundra år har katolikerna i stort sett anslutit sig till Augustinus’ ståndpunkt och ”räddat” sina barn från limbo genom att låta döpa dem. Sedan 1950-talet har emellertid debatten om barndop på ett dramatiskt sätt återupplivats. Katolska teologer har börjat ge uttryck åt allvarliga tvivel beträffande det skriftenliga i denna sedvänja. Andra erkänner att de inte kan acceptera Augustinus’ föreställningar om helveteselden och inte heller limbo.

Till en början vägrade emellertid de konservativa kyrkliga ledarna att ge vika. År 1951 höll påven Pius XII ett tal till en grupp barnmorskor. Han bekräftade uppfattningen att ”ett nådens tillstånd i dödsögonblicket är absolut nödvändigt för frälsning” och uppmuntrade barnmorskorna att själva utföra dopceremonin, om det föreföll sannolikt att ett nyfött barn skulle dö. ”Försumma därför inte att utföra denna barmhärtighetsgärning”, uppmanade han dem. Likaså utfärdade Vatikanen år 1958 en allvarlig förmaning om att ”spädbarn bör döpas så snart som möjligt”.

Efter det berömda andra Vatikankonsiliet blev det emellertid nya kontroverser. I ett försök att tillfredsställa både de konservativa och de liberala lägren gjorde kyrkan ett överraskande drag. Dop är absolut nödvändigt för frälsning, sade konsiliet. Men egendomligt nog var frälsning också möjlig för dem ”som utan egen förskyllan inte känner Kristi evangelium”.d

Som en uppföljning av detta reviderade kyrkan därefter sina anvisningar för barndop. Bland annat fick prästen nu rätt att vägra att döpa ett barn om föräldrarna inte lovade att uppfostra det i den katolska tron. Hade kyrkan till sist övergett Augustinus’ läror? Somliga ansåg det och började ifrågasätta behovet av barndop.

Vatikanen utfärdade då ”Anvisningar för barndop”, där det sades: ”Kyrkan ... känner ingen annan väg än dop för att tillförsäkra barnen inträde i den eviga saligheten.” Biskoparna fick order om att ”återföra till det traditionella bruket dem som ... har avvikit från det”. Men hur förhåller det sig med de barn som dör odöpta? ”Kyrkan kan endast överantvarda dem åt Guds barmhärtighet.”

Barndop och ditt barn

Många uppriktiga katoliker är utan tvivel verkligt förbryllade över allt detta. Men somliga kanske anser, den katolska läran till trots, att dopet åtminstone ger ett barn en god start i religiöst avseende. Men är det så? En katolsk mor sade: ”Jag har två små barn, som båda blev döpta som spädbarn, och jag kan inte se en tillstymmelse till kristna egenskaper hos dem; tvärtom, faktiskt.”

Att döpa ett litet barn hjälper inte barnet att utveckla tro. I själva verket är detta i strid mot Jesu befallning: ”Gå därför och gör lärjungar [dvs. personer som lär sig] ..., döp dem.” (Matteus 28:19) Dopet är meningslöst om en person inte är tillräckligt gammal för att vara en lärjunge. Det är sant att barndopet som tradition har ”urgamla anor”, men fördömde inte Jesus dem som gjorde ”Guds ord ogiltigt” på grund av sin ”tradition”? — Matteus 15:6.

Bibeln uppmuntrar därför föräldrar att undervisa sina barn om andliga ting ”från [deras] ... späda barndom”. (2 Timoteus 3:14—17) Jehovas vittnen tar således bibelns uppmaning att uppfostra barnen ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning” på allvar. (Efesierna 6:4) Ofta sker detta genom ett regelbundet program för bibelstudium i familjen. Sådana föräldrar lär sina barn att närvara vid och delta i kristna möten. (Hebréerna 10:24, 25) De uppmuntrar de unga att avge ”offentlig bekännelse” av sin tro. (Romarna 10:10) Med tiden kan deras barn känna sig manade att själva överlämna sig åt Jehova Gud och symbolisera detta genom vattendop. Detta är det skriftenliga tillvägagångssättet och är mycket mer meningsfullt och tillfredsställande än att bevittna en formalistisk ceremoni utförd på ett spädbarn som ingenting förstår.

Om ett barn till en kristen skulle dö innan det blir döpt, behöver föräldrarna inte frukta att det plågas i ett brinnande helvete eller befinner sig i limbo. Bibeln lär att de döda är omedvetna. (Predikaren 9:5, 10) Föräldrar kan således finna tröst i Jesu löfte att ”den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut” med utsikt till liv i ett återupprättat paradis. (Johannes 5:28, 29; Lukas 23:43) Detta på bibeln grundade hopp är till långt större tröst än föränderliga — och förvirrande — mänskliga traditioner.

[Fotnoter]

[Tabell på sidan 7]

Viktiga händelser i barndopets historia

Tidpunkt (v.t.) Händelse

o. 193 ․ Tertullianus propagerar för vuxendop