Inblick i nyheterna

Blodtransfusioner — skyddade från AIDS?

”Jag tycker inte att rädsla för AIDS bör påverka ett beslut om operation eller något annat skäl till att ta emot blod”, hävdar en talesman för Centralen för sjukdomskontroll i Atlanta. En 60 år gammal patient som, i samband med en operation, blev smittad med AIDS-virus efter att ha fått blod som gått igenom AIDS-testet instämmer nog inte i detta.

The New York Times berättar att patienten fick blodet från en person som gav sitt blod ”så kort tid efter en homosexuell kontakt att han ännu inte hade utvecklat de antikroppar som utlöser AIDS-testet”. Omkring tre månader senare gav donatorn blod igen. Den här gången ”fanns det spår av AIDS-antikroppar, och blodet godkändes inte”, berättar Times.

De medicinska experterna var säkra på att landets tillgångar på blod framgångsrikt skulle renas från smittat blod med hjälp av detta nyligen utvecklade AIDS-test. Att man trots detta inte lyckats identifiera smittat blod som ännu inte utvecklat de antikroppar som krävs för att få fram korrekta testresultat visar att personer som tar emot blodtransfusioner utsätter sig för en verklig risk. Mer än 21.000 AIDS-fall har rapporterats i Förenta staterna sedan 1977, av vilka nästan 2 procent kan hänföras till transfusioner med smittat blod.

De som följer Guds lag är befriade från de eventuella följderna av smitta genom blodtransfusion. Varför? Därför att de ”fortsätter att avhålla ... [sig] från blod och från ting som blivit kvävda”, där blodet inte har fått rinna av. De avhåller sig av religiösa skäl, men de åtnjuter samtidigt andra fördelar. Den första kristna församlingens styrande krets tillade nämligen: ”Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” — Apostlagärningarna 15:28, 29.

Katoliker försvarar evolutionen

Under en allmän audiens som hölls i Vatikanen i april 1986 meddelade påven Johannes Paulus II: ”När det gäller våra lärosatser har vi inga invändningar mot att förklara människokroppens ursprung med hjälp av evolutionens hypotes.” Varför inte? Eftersom sådana katolska ”lärosatser” framhåller att människan har en odödlig själ skild från kroppen. Kyrkan vill påstå att själen, och inte kroppen, skapades direkt av Gud.

Men enligt Första Moseboken 2:7 (NW) heter det att ”människan blev en levande själ”, när Gud skapade henne av stoft och blåste livets andedräkt i hennes näsborrar. Människan fick inte en själ, utan blev en själ, en levande person. (Jämför 1 Korintierna 15:45.) I Hesekiel 18:4 (NW) får vi veta: ”Den själ som syndar — den själv kommer att dö.” Detta visar på att själen är människan själv, inte någon andlig del av henne som fortsätter att leva efter kroppens död.

Ytligt sett kan det verka som om det inte är något fel i att omfatta en evolutionistisk syn på människokroppens ursprung. Men genom att göra detta har katolska kyrkan förkastat Första Mosebokens skildring av skapelsen, en redogörelse som Jesus Kristus själv godtog som sanning. (Matteus 19:4—6) Vems ståndpunkt bör en kristen godta?

Oskriftenlig kompromiss

Påven Johannes Paulus II:s besök i Roms synagoga den 13 april 1986 har beskrivits som ”en historisk händelse” ämnad att öppna vägen för en ny era. Varför? Eftersom det var första gången en påve avlade ett officiellt besök i en judisk gudstjänstlokal. Enligt La Repubblica, en dagstidning i Rom, försöker katolska kyrkan med hjälp av denna gest att ”rätta till historiens misstag”. Kyrkan har nämligen inte ”alltid levt upp till den kristna kärlekens skyldigheter gentemot sina judiska bröder”.

Påvens besök avsåg att framhäva det ”allmänna andliga arv” som både katoliker och judar har del i. Emellertid kvarstår det som Johannes Paulus har betecknat som ”den fundamentala skillnaden” mellan dessa två religioner, nämligen det faktum att judarna inte godtar Jesus som Messias. Vad är påvens lösning på detta problem? I sitt tal nämnde han behovet av att visa ”respekt för varandras djupa övertygelser” och behovet av att undvika ytterligare påtryckningar för att påtvinga varandra sina trosuppfattningar. Sådana uttalanden, påpekar La Repubblica, styrker ”påvens avståndstagande från varje form av proselytvärvning” i samband med judar.

Aposteln Petrus upplyste de judiska prästerna och de äldre männen i Jerusalem: ”[Det] finns ... ingen frälsning i någon annan” än Jesus Kristus. Dessutom svarade Petrus och Johannes, när de befalldes att sluta upp med att predika på grundval av Jesu namn: ”Vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” (Apostlagärningarna 4:8, 12, 18—20) Borde inte Kristi efterföljare göra detsamma i dag?