Ett socialt evangelium — hur det påverkar människor
MED bara fem kornbröd och två små fiskar mättade Jesus Kristus på ett mirakulöst sätt över 5.000 män, kvinnor och barn vid påsktiden (mars/april) år 32 v.t. (Matteus 14:14—21; Johannes 6:1—13) Människorna insåg vilka oerhörda möjligheter Jesus var i besittning av och ville därför göra honom till kung. De föreställde sig kanske att han skulle befria dem från det romerska oket och förbättra deras lott i livet. Men hur reagerade Jesus?
I stället för att ge efter för folkets krav drog sig Jesus ”åter undan till berget alldeles ensam”. (Johannes 6:15) Men folkskaran gav inte upp så lätt. De kom tillbaka till honom följande dag. Men Jesus förstod baktanken med detta och sade till dem: ”Ni söker efter mig, inte därför att ni såg tecken, utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.” Därefter tillade han: ”Arbeta inte för den mat som fördärvas, utan för den mat som består till evigt liv.” — Johannes 6:25—27.
Vad kan vi lära av denna redogörelse? Den visar bland annat tydligt att det är relativt lätt att attrahera människor med materiella fördelar. Men att bygga upp verklig uppskattning av andliga ting — ting av bestående värde — är en helt annan sak. I våra dagar är benägenheten att betrakta saker och ting ur en rent materialistisk synvinkel ännu större.
Den sociala hjälpverksamhetens starka dragningskraft
För människor i utvecklingsländerna representerar de industrialiserade västerländska nationerna alla möjligheter och materiella fördelar som man någonsin skulle kunna önska sig — möjligheter som det egna landet inte kan ge dem. Man avundas deras välstånd och söker efterlikna deras livsstil. Möjligheten till högre utbildning framhålls för praktiskt taget varje elev som en inkörsport till framgång och lycka. Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå varför de främmande kyrkornas sociala projekt har haft en sådan dragningskraft i dessa länder. Men vad har resultatet blivit?
I Orienten, till exempel, har människors villighet att göra nästan vad som helst som krävs av dem för att få del av kyrkornas utdelning eller allmosor gett upphov till den föraktfulla benämningen ”riskristna”. Det sorgliga är att när sådant bistånd eller stöd upphör, så upphör naturligtvis också människornas intresse. Många av dessa riskristna försvinner helt enkelt ur bilden. Bland invånarna i Kanton finns det således ett populärt talesätt som i översättning lyder ungefär så här: ”Gud älskade världen, men världen älskade torrmjölk.”
Även om de flesta kyrkosamfund nu inte längre bedriver någon hjälpverksamhet, utom möjligen i samband med katastrofer, har det som skedde i det förflutna satt sina spår. För många orientaler är kyrkosamfunden synonyma med välgörenhetsinrättningar, och den enda anledningen att gå i kyrkan är att få, inte att ge. De ser inget behov av att göra personliga uppoffringar för kyrkan. Denna attityd återspeglas till exempel i deras ovillighet att lämna bidrag för biblisk litteratur, därför att något som framställs av en religiös organisation enligt deras mening bör vara gratis.
Att kyrkan utnyttjas som ett medel att nå vissa mål är något som främst kommer till synes inom utbildningens område. En västerländsk utbildning betraktas i många utvecklingsländer som en säker väg till berömmelse och framgång. Vid den tidpunkt då Indien vann oavhängighet från Storbritannien hade, enligt en källa, 85 procent av nationens parlamentsmedlemmar genomgått ”kristna skolor”. Och i Fjärran Östern är ett av de främsta målen i livet, enligt konfucianismens ideal, att få en god utbildning. Det är därför helt naturligt att många vänder sig till de kyrkliga skolorna, som i allmänhet begagnar sig av västerländska metoder och normer, i avsikt att avancera i livet. I hopp om att deras barn skall komma in vid någon av de kyrkliga skolorna, och kanske få studera utomlands längre fram, går många orientaliska föräldrar, som i vanliga fall bekänner sig till de traditionella religionerna, ändå villigt och glatt i kyrkan och uppmanar sina barn att göra detsamma.
Vad är frukten av denna verksamhet?
I jämförelse med kyrkorna i hemlandet är missionärsfältets kyrkor vanligtvis välbesökta. Många människor får således stifta bekantskap med kyrkans läror och får en viss uppfattning om kristendomen. Men har detta hjälpt dem att förstå bibeln och dess budskap? Har det verkligen gjort dem till kristna, det vill säga Jesu Kristi efterföljare?
Ett belysande exempel är Kuo Tung, den unge man som nämndes tidigare. Då han tillfrågades om han nu, sedan han besökt kyrkan någon tid, trodde på Gud, svarade han: ”Nej, man har aldrig diskuterat några bevis för Guds existens.” Han medgav faktiskt att han inte var säker på att någon av hans vänner trodde på en personlig Gud, trots att de hade besökt kyrkan tillsammans med honom. De gick dit blott och bart för att få möjlighet att lära sig engelska, sade han.
En annan ung man kom hem på ferier från sin universitetsutbildning i Förenta staterna. När ett av Jehovas vittnen besökte honom, frågade han om vittnena höll sina möten på engelska. Varför? ”Så att jag kan uppehålla min engelska”, sade han. När den unge mannen fick veta att mötena hölls på lokalbefolkningens språk för att alla skulle kunna dra nytta av dem i andligt avseende, sade han att han ville gå till ett ställe där man höll engelska möten två gånger i veckan.
Även de som har blivit kyrkomedlemmar och låtit döpa sig har i stort sett inte ändrat sitt synsätt. Många av dem håller fortfarande fast vid sina tidigare trosuppfattningar eller sedvänjor, ofta med sin kyrkas godkännande, om inte rentav dess välsignelse. I Kina får till exempel medlemmar av romersk-katolska kyrkan fortsätta med sin förfädersdyrkan, trots att detta är förbjudet på andra platser. Tavlor med böner om välsignelser från dörrens gud förekommer ofta runt dörröppningarna i ”kristna” hem. Och på Okinawa sätter man upp djurbilder av lokala gudar i takhörnen för att skydda familjen.
Hur är det då med dem som har dragit nytta av kyrkosamfundens sociala verksamhet? I deras nyförvärvade ekonomiska och materiella trygghet är det inte ovanligt att få höra dem säga att lösningen på dagens problem är att förlita sig på sig själv. Följden har blivit att många av dem antingen helt tagit avstånd från varje slag av kyrkligt engagemang eller, i bästa fall, valt att hålla sig på respektfullt avstånd.
Missionärerna i de olika kyrkosamfunden har haft många fina tillfällen att undervisa människor om bibelns läror. Men i stället för att lära dem att följa Jesu uppmaning att ”först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er”, har de lagt tonvikten vid ”dessa andra ting”. (Matteus 6:33) Genom sina sociala projekt har de gjort mycket för att hjälpa människor i fysiskt, medicinskt och pedagogiskt avseende, sådant som i första hand har med den timliga välfärden att göra. Om människor inte bibringas ett andligt synsätt, blir sådana projekt ofta bara en sporre till att sträva efter fler timliga eller världsliga fördelar.
Kyrkornas avsikt var att predika evangelium. Men resultatet har i många fall blivit ett främjande av den västerländska, materialistiska livsstilen. Det är sant att de har vunnit många proselyter. Men som vi har sett har många av dessa visat sig vara mer världsligt och materialistiskt inriktade än någonsin. Jesus sade om de religiösa ledarna på sin tid: ”Ni färdas över havet och torra landet för att göra en enda proselyt, och när han blir det, gör ni honom till föremål för gehenna i dubbelt så hög grad som ni själva.” (Matteus 23:15) I detta avseende har kristenhetens ansträngningar att predika evangelium med hjälp av social verksamhet slagit slint. Den har kommit sorgligt till korta i fråga om det storslagna uppdrag som gavs av Jesus Kristus: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matteus 28:19, 20.