Jag besteg det mest storslagna berget av alla
JAG föddes och växte upp i en liten stad i Östeuropas bergsbygder. Mina föräldrar var katoliker, men de tvingade mig inte att gå i kyrkan, och inte heller bad vi tillsammans eller talade om religion i vårt hem. Som många andra ungdomar ägnade jag därför det mesta av min tid och energi åt idrott, skolutbildning och resor.
I vår stad fanns en mycket aktiv alpinistgrupp, som leddes av en vänlig och rutinerad man som hade stor erfarenhet av bergsbestigning. Tack vare honom blev jag så småningom en mycket skicklig alpinist. Jag var 18 år när jag började, och jag blev snart förälskad i de storslagna vyerna från höga bergstoppar, den nervkittlande upplevelsen att möta och klara av farliga situationer och vänskapen med andra som utstod samma faror.
Jag minns särskilt en händelse, som inträffade när jag hade varit med i gruppen i fem år. Jag klättrade i ett berg med ganska lätt terräng, och min uppmärksamhet slappnade för ett ögonblick just när jag nådde toppen. När jag närmade mig krönet av ett stort klippblock, började det lossna. Allt jag kunde göra var att hoppa åt sidan och ropa en varning till min kamrat. Ett fallande klippstycke slet av repet som band oss samman, och jag tappade fotfästet och föll. Lyckligtvis hejdades fallet av en gräsbevuxen klippavsats bara fyra meter längre ner. Det är inte alltid det slutar så lyckligt i denna sport!
Vid 24 års ålder avslutade jag mina studier vid universitetet och blev ledare för den lilla gruppen alpinister i min hemstad. Efter någon tid lyckades vi få ihop tillräckligt mycket pengar för att köpa en minibuss, så att vi kunde transportera oss själva och vår utrustning till mer avlägsna berg. Men bilen var i mycket dålig kondition, och jag arbetade både natt och dag i tre månader för att få den i ordning. När den var färdig, försökte vi alla få tag i riskfyllda jobb med hög lön, till exempel byggnadsarbeten på höga höjder, och på så sätt lyckades vi till sist skrapa ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna göra en resa till Iran. År 1974 besteg vi där den 5.670 meter höga vulkanen Demavend. Den första etappen var ganska lätt, men under den sista biten upp till toppen fick vi kämpa med djup snö, andnöd på grund av den höga höjden och osunda vulkaniska ångor.
Vi hade planerat att bestiga berget Ararat på hemvägen men var tvungna att skrinlägga de planerna på grund av det spända politiska läget. År 1975 åkte vi skidor i de österrikiska alperna, och samtidigt arrangerade vi en landsomfattande fototävling som vi kallade ”Människor och berg”. Denna tävling anordnas fortfarande varje år. Vi tyckte alla att vi levde ett meningsfullt och tillfredsställande liv.
En känsla av desillusion
I 30-årsåldern började jag emellertid tröttna på bergsbestigning och undrade: ”Är detta verkligen allt vad livet har att ge?” Somliga gav mig rådet att gifta mig, men jag hade vänner som var gifta, och de verkade inte vara särskilt lyckliga. Även par som hade svetsats samman av farofyllda och spännande upplevelser i samband med bergsbestigningar tycktes förlora sin lycka i vardagslivets enahanda verklighet. Jag visste inte varför deras äktenskap inte var lyckliga, men hur gärna jag än skulle ha velat gifta mig, ville jag inte bli lika olycklig som de.
Jag lade också märke till en attitydförändring hos de unga människor som ägnade sig åt bergsbestigning. Tidigare hade det alltid rått en anda av disciplin, samarbete och vänskap i alpinistlägren. Nu var många unga och oerfarna pojkar odisciplinerade och ovilliga att göra gradvisa framsteg. De ville visa sig duktiga och företa klättringar som var alldeles för svåra och farliga för dem. Jag kände mig mer och mer desillusionerad och hade långa och ingående samtal med min vän Bonjo. Till sist föreslog han att jag skulle tala med en annan alpinist, Henry.
Henry lånade mig en bok, Sanningen som leder till evigt liv, och när jag läste den, blev jag förvånad över att se att den tog upp just de frågor som jag hade undrat över i mitt hjärta. Det visade sig att Henry studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, så jag frågade om jag fick vara med vid studierna. Han samtyckte till det, och i två år ägnade jag mig åt ett intensivt studium av bibeln och all biblisk litteratur som jag kunde få tag i.
Bibelstudium
Allteftersom min kunskap ökade, kände jag allt större glädje. Jag hade bara ytlig kännedom om den romersk-katolska religionen, men jag blev förvånad över att finna att bibelns kristendom inte hade sin grund i ceremonier, traditioner och oreflekterade känsloyttringar. Den inbegrep i stället höga moraliska principer som påverkade varje område i en kristens liv. Jag blev också förbluffad över att finna att bibeln är mycket logisk och inte står i strid med väldokumenterade vetenskapliga teorier.
Det vittne som ledde studiestunderna med Henry och mig försökte inte tvinga oss att ändra vår inställning eller vårt levnadssätt. Allt han gjorde var att klart och tydligt redogöra för vad bibeln säger. De två första åren fortsatte jag därför att ägna mig åt bergsbestigning. Men allteftersom min kunskap ökade, började jag inse att mitt intresse för alpinism var som en passion för mig. Missödet med det fallande klippstycket påminde mig också om vad Jesus sade, när Satan uppmanade honom att kasta sig ner från templets bröstvärn: ”Du skall inte sätta Jehova, din Gud, på prov.” (Matteus 4:5—7) Jag insåg att jag genom denna verksamhet visade ringaktning för det liv som Jehova hade gett mig.
Jag överlämnade därför ansvaret för vår grupp till en annan erfaren bergsbestigare och fann att det inte var så svårt att överge bergsbestigningen för kristendomen. När jag gav bort eller sålde all min utrustning — skidor, stegjärn, karbinhakar, hammare, bultar och isyxa — kan jag uppriktigt säga, med aposteln Paulus’ ord, att jag nu betraktade allt detta som blott och bart ”en hop avskräde”. (Filipperna 3:8) Att sedan få ta del i det storslagna arbetet att offentligt prisa Guds namn fyllde mig med djup tillfredsställelse. År 1977 symboliserade både Henry och jag vårt överlämnande åt Jehova genom vattendop.
Jag vittnar för andra
Gruppen av alpinister i vår stad bestod vid den tiden av omkring 15 medlemmar, och Henry och jag vittnade efter hand för alla dessa. Det var en stor glädje när min bror, som också var medlem av gruppen, och hans hustru började studera bibeln och blev döpta år 1981. Någon tid senare började även Bonjo studera, liksom också en annan bergsbestigare, den femte i samma klubb. Nu behövde vi inte längre bestiga höga berg. Vårt största nöje var att besöka människor, bosatta i dalen, som visade uppskattning av bibelns sanning. Denna förändring kändes också som en stor lättnad för min mor, som hade varit mycket orolig över mina och min brors alpina aktiviteter. Så småningom förenade sig också hon med oss i den rena tillbedjan av Jehova.
Nu var jag inte längre så ivrig att bli gift. Tack vare kunskapen i Guds ord kände jag till de principer som skulle hjälpa mig att göra ett äktenskap lyckligt, men nu var jag nöjd med att vara ensam och kunna tjäna Jehova utan några distraherande faktorer. Som kung Salomo sade: ”En förståndig hustru är en gåva från Herren [Jehova].” (Ordspråksboken 18:22; 19:14) Jag beslöt därför att tålmodigt vänta på att Jehova skulle ge mig denna gåva och att under tiden leva på ett sådant sätt att jag skulle bli en värdig äkta man när detta inträffade. Den dagen kom år 1982, då Jehova välsignade mig med en underbar hustru.
Min hustru och jag bor fortfarande uppe i bergen, och jag tycker fortfarande mycket om dem. Men nu är vi mest intresserade av att hjälpa människor att bestiga ett annat berg. Vad är det för berg? Det som profeten Jesaja talar om i sin profetia: ”Och det skall ske i dagarnas slutskede att Jehovas hus’ berg kommer att bli fast grundat ovan bergens topp, och det kommer sannerligen att vara upplyft ovan kullarna; och till det skall alla nationerna strömma. Och många folk kommer sannerligen att gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han kommer att undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’ Ty från Sion kommer lag att utgå och Jehovas ord från Jerusalem.” (Jesaja 2:2, 3, NW) Det har verkligen varit en stor glädje att kunna bestiga detta berg — det mest storslagna av alla berg! — Från en av våra läsare.