Fred — Får vi någonsin uppleva det?

TROTS alla nyhetsrubriker är sanningen den att mänskligheten ännu har långt kvar till verklig fred — något som de flesta av oss säkert inser. Tillbakadragandet av utländska trupper från Afghanistan skapade inte fred i detta land. Och det pågår fortfarande stridigheter av ett eller annat slag i Filippinerna, Sudan, Israel, Nordirland, Libanon och Sri Lanka, för att bara nämna några få krigshärjade länder.

Eftersom de flesta förnuftiga människor föredrar fred framför krig, kan man undra: Varför är freden så gäckande? Politikerna har försökt i många hundra år och på många olika sätt att få till stånd fredliga förhållanden, men deras ansträngningar har alltid misslyckats. Varför det? Låt oss betrakta några exempel och se om vi kan få svar på den frågan.

Fred genom religion och rättsväsen

Somliga betraktar romarriket som ett framgångsrikt försök att skapa fred. En kombination av sådana faktorer som ett starkt rättsväsen, en flexibel administration, skräckinjagande legioner och ett välutvecklat vägnät gjorde att detta styre under några hundra år kunde vidmakthålla ett tillstånd av internationell stabilitet som brukar kallas Pax Romana (romersk fred) i stora delar av Europa, Afrika och västra Asien. Till slut dukade emellertid romarriket under för inre dekadans och invasioner utifrån, och den romerska freden kollapsade.

Detta illustrerar ett sorgligt faktum beträffande mänskliga strävanden och projekt. Även om de kan se lovande ut i början, urartar de i regel så småningom. Gud själv säger att ”benägenheten hos människans hjärta är usel alltifrån hennes ungdom”, och denna dåliga benägenhet tar vanligtvis överhanden i det långa loppet. (1 Moseboken 8:21, NW) Dessutom säger profeten Jeremia: ”Hjärtat är mera förrädiskt än något annat och är desperat. Vem kan känna det?” (Jeremia 17:9, NW) Människor är oberäkneliga. En persons goda föresatser kan omintetgöras av andras avundsjuka eller själviska ambitioner. En härskare med höga principer kan själv bli korrupt. Hur skall då människor någonsin kunna skipa fred?

Historien berättar om anmärkningsvärda fredsansträngningar som gjordes på den indiska subkontinenten på 200-talet f.v.t. En mäktig härskare vid namn Aśoka skapade sig där ett mäktigt rike genom krig och blodsutgjutelse. Därefter kom han enligt hävderna att omfatta buddismens principer. Han tog då avstånd från allt krig och uppförde monument runt om i landet med inskrifter som skulle hjälpa hans undersåtar att leva ett bättre liv. Hela hans rike tycks sedan ha präglats av fred och välstånd.

Är Aśokas metoder ett sätt att skapa bestående fred? Tyvärr inte. När kejsaren dog, dog freden med honom, och hans rike vittrade sönder. Detta exempel visar att även en välmenande och duglig härskares ansträngningar så småningom kullkastas, eftersom han måste dö. Bibelboken Predikaren tar upp detta problem. Skribenten uttrycker det så här: ”Jag ... hatade allt mitt hårda arbete, varmed jag arbetade hårt under solen och som jag skulle lämna efter mig åt den man som skulle komma att vara efter mig. Och vem finns där som vet, om han skall bevisa sig vara vis eller dåraktig? Likväl skall han få uppsikt över all min möda, varmed jag mödade mig och varmed jag ådagalade vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.” — Predikaren 2:18, 19, NW.

Ja, människans döende tillstånd är ett oöverstigligt hinder i hennes bemödanden att skapa bestående fred. Psalmisten ger oss därför ett vist råd: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte heller till jordemänniskans son, som ingen räddning tillhör. Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” — Psalm 146:3, 4, NW.

Ytterligare fredssträvanden

Det finns också andra mänskliga projekt som belyser varför människan misslyckas i sin strävan att åstadkomma fred. I Europa uppstod på 900-talet en rörelse som kallades ”gudsfred”. Den hade egentligen till syfte att skydda kyrkans egendom men utvecklades till en sorts nonaggressionspakt, som i mitten av 1100-talet hade spritt sig till stora delar av Europa.

Ett annat exempel är begreppet ”maktbalans”. Enligt dess principer söker en grupp nationer — exempelvis Europa — förhindra krig genom att vidmakthålla en viss jämvikt i det militära styrkeförhållandet staterna emellan. Om en stark nation hotar en svagare, träder en annan stark nation tillfälligt in som bundsförvant till den svaga för att avskräcka den presumtive angriparen. Denna princip styrde relationerna i Europa från slutet av Napoleonkrigen till första världskrigets utbrott år 1914.

Efter det kriget upprättades Nationernas förbund som ett forum där nationerna skulle kunna resonera om sina meningsskiljaktigheter i stället för att slåss om dem. Nationernas förbund upphörde att fungera när andra världskriget bröt ut, men efter kriget återupplivades dess anda i Förenta nationerna, som fortfarande existerar.

Dessa projekt har emellertid inte kunnat skapa verklig eller varaktig fred. Medan gudsfredsrörelsen rådde i Europa, kämpade européer mot muslimer i blodtörstiga korståg. Och medan politikerna försökte bevara freden i Europa genom maktbalans, utkämpade de krig och byggde upp imperier i länder utanför Europa. Nationernas förbund kunde inte förhindra andra världskriget, och Förenta nationerna har inte kunnat förhindra fruktansvärda massakrer i Kampuchea eller konflikter i sådana länder som Korea, Nigeria, Vietnam och Zaire.

Ja, hittills har politikernas välmenta fredssträvanden ömkligen misslyckats. Världens härskare kan helt enkelt inte skapa bestående fred, klavbundna som de är av sin egen och andras mänskliga svaghet och dödlighet. Men även om dessa förhållanden inte skulle sätta käppar i hjulet, skulle politikerna ändå inte kunna skapa fred. Varför inte? På grund av ett annat hinder som är helt överväldigande.

En osynlig kraft som förhindrar fred

Bibeln talar om detta hinder när den säger: ”Hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Den onde är Satan, djävulen, en övermänsklig andevarelse som är långt mäktigare än vi. Denne Satan har redan från begynnelsen varit inblandad i uppror, lögn och mord. (1 Moseboken 3:1—6; Johannes 8:44) Hans mäktiga, försåtliga inflytande på världsförhållandena bekräftas av andra inspirerade skribenter. Aposteln Paulus kallade honom ”denna tingens ordnings gud”, ”härskaren över luftens myndighet”. (2 Korintierna 4:4; Efesierna 2:2) Jesus kallade honom vid flera tillfällen ”den här världens härskare”. — Johannes 12:31; 14:30; 16:11.

Eftersom hela världen är i Satans våld, finns det ingen som helst möjlighet för mänskliga politiker att införa varaktig fred. Innebär det att vi aldrig kommer att få uppleva fredliga förhållanden? Kan någon föra mänskligheten till fred?

[Infälld text på sidan 5]

Hur vis och principfast en härskare än må vara, måste han till sist dö, och ofta efterträds han av sådana som är mindre dugliga och principfasta

[Infälld text på sidan 6]

Det största hindret för fred är Satan, djävulen

[Bildkälla på sidan 5]

U.S. National Archives photo