Mesastenen — förstörd men inte förlorad
DEN moabitiska Mesastenen sprängdes uppsåtligen i bitar inom ett år efter att den hittats år 1868. Den var nästan 3.000 år gammal och bestod av ett stycke polerad svart basalt med en vackert rundad överdel. Den var 112 centimeter hög, 71 centimeter bred och 36 centimeter tjock. En tid efter det att den förstörts återfann man två större och arton mindre fragment, men en tredjedel av stenen var oåterkalleligen förlorad.
Hur kom det sig att en sådan fantastisk artefakt nästan gick förlorad för alltid? Och hur värdefull är den för bibelforskare?
Intriger och misstroende
F. A. Klein var den förste och siste europé som såg stenen hel. Den låg bland ruinerna i staden Dibon öster om Döda havet. Han gjorde några snabba skisser av delar av den 35 rader långa inskriptionen innanför den upphöjda kanten och rapporterade fyndet till sin preussiske överordnade vid återkomsten till Jerusalem. Skriften identifierades genast som fenicisk, och man insåg även dess betydelse. Kungliga museet i Berlin lade upp pengar för att köpa stenen, men inom kort kämpade andra intressenter om den. Shejkerna på platsen upptäckte stenens värde, så de gömde den och höjde priset till en orimligt hög nivå.
En fransk arkeolog lyckades få en avklappning (ett slags pappersavtryck) av skriften, men eftersom den måste tas bort innan färgen hade torkat, var avtrycket knappt läsbart. Under tiden kom order från Damaskus att beduinerna skulle överlämna sin sten till myndigheterna. I stället för att lyda beslöt sig beduinerna för att förstöra den. De tände därför eld runt det värdefulla fornfyndet och överöste det flera gånger med vatten. När stenen sprack spred man snabbt ut bitarna bland familjerna på orten som förvarade dem i sina sädesmagasin, skenbarligen för att försäkra sig om välsignelse för sina skördar. Det var också bäst för de enskilda beduinerna att själva förhandla om försäljningen av de spridda fragmenten.
Biblisk historia väcks till liv
Med hjälp av gipsavgjutningar och pappersavtryck som fick komplettera de bitar som köptes in kunde inskriptionen på stenen till sist rekonstrueras. När den fullständiga texten uppenbarades blev forskarna förbluffade. Den gamla stenen beskrevs då som ”den mest fantastiska monolit [föremål framställt av ett enda stenblock] som någonsin har upptäckts”.
Kung Mesa av Moab reste stenen för sin gud Kemos till minne av att Mesa hade lyckats bryta Israels dominans, som enligt kungen själv hade varat i 40 år och som Kemos hade tillåtit eftersom han var ”vred på sitt land”. Denna moabitiska revolt anses vanligen ha att göra med händelserna i Andra Kungabokens tredje kapitel. På minnesstenen skryter Mesa om att han är mycket religiös, att han bygger städer och en landsväg och att han besegrar Israel. I detta ger han all ära åt sin gud Kemos. Mesas nederlag och offrandet av hans egen son — som omtalas i bibeln — är som man kan förvänta utelämnade i denna självförhärligande inskription.
Många platser som Mesa anger som platser han har intagit nämns i bibeln, bland andra Medeba, Atarot, Nebo och Jahas. Stenen stöder därför exaktheten i bibelns skildringar. Men vad som är mycket intressant är att Mesa använder tetragrammaton, JHVH, namnet på Israels Gud, på den artonde raden i skildringen. Där skryter Mesa: ”Jag tog därifrån [från Nebo] Jahves [kärl], och jag släpade dem inför Kemos.” Det här är troligen första gången Guds namn används utanför bibeln.
År 1873 återställdes Mesastenen, kompletterad med gipsavgjutningar av det som fattades, och ställdes ut i Louvren i Paris, där den har stått sedan dess. En avbildning av den finns att beskåda på British Museum i London.
[Bilder på sidan 31]
(Ovan) Moabs land
[Bildkälla]
Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.
(Vänster) Den rekonstruerade Mesastenen
[Bildkälla]
Musée du Louvre, Paris
(Höger) Tetragrammaton som det återges på stenen
[Bildkälla]
The Bible in the British Museum