Jehova välsignade min beslutsamhet
BERÄTTAT AV RICHARD WUTTKE
”Du kommer att dö inom tre månader!” ”Vad menar du?” ”Läkaren som du gick till i Assis talade om det för mig”, svarade min bror William.
MEN jag ville leva, inte dö. För första gången bad jag till Gud om hjälp. Även om läkaren inte talade om vad som var mitt problem, kan jag nu, 46 år senare, säga att han lyckligtvis ställde fel diagnos. Men det skrämde mig och fick mig att börja tänka på vad jag ville med livet och det nödvändiga i att tjäna vår Skapare.
En familj i flyttning
När jag föddes den 11 november 1921, bodde mina föräldrar i Grosen, en liten stad i östra Tyskland. De var födda i Ryssland av tyska invandrare, men när bolsjevikerna införde kommunism genom revolutionen år 1917, deporterades de tillsammans med andra av tysk härkomst och förlorade alla sina ägodelar. Efter en lång resa med godståg kom mina föräldrar och deras små barn fram till tyska gränsen. De vägrades emellertid inresa och var tvungna att återvända till Ryssland, men de fick inte komma tillbaka, så de tvingades resa tillbaka till Tyskland igen. Efter flera prövosamma månader fick de till slut komma in i landet.
Min far dog när jag var tio år. Två år senare, 1933, kom Hitler till makten, och jag tvingades gå med i den nazistiska ungdomsrörelsen. Tyskar som var födda i andra länder hade problem under Hitlers regim, och många tecken tydde på att Tyskland planerade ännu ett krig. Därför bestämde vi oss för att flytta till Brasilien, något som andra som redan flyttat dit uppmuntrade oss att göra. Vi kom till Santos i Brasilien i maj 1936.
Efter att ha arbetat några månader på en kaffeplantage köpte vi en liten lantgård i ett bördigt område i närheten av Maracaí i staten São Paulo. Medan vi byggde vårt hus fick vi bo hos en luthersk präst. Han uppmuntrade oss att komma till kyrkan, men när han, och senare hans efterträdare, drog in politik i sina predikningar, fick kyrkan vara för vår del.
Vår första kontakt med bibelns sanning
Det var vid den här tiden som min bror gav mig läkarens förfärliga diagnos. Så jag åkte till São Paulo för att få ännu ett utlåtande. Medan jag var där, fick den familj som jag bodde hos besök av en av sina vänner, Otto Erbert. Han var ett Jehovas vittne och började vittna för oss. Men eftersom familjen inte satte värde på det han sade, gick den ene efter den andre ut ur rummet och lämnade mig kvar med deras gäst.
Otto talade med mig i två timmar om helveteselden, själens odödlighet, den sanne Guden, Jehova, hans rike och hoppet om att få leva för evigt i paradiset på jorden. Vilken strålande framtid han målade upp! Det var helt olikt det jag hade fått lära mig i den lutherska kyrkan! Till slut frågade Otto: ”Tror du på kristenhetens osanna läror eller på bibeln?”
”På bibeln”, svarade jag.
”Studera den då”, uppmanade han och tillade: ”Om du vill veta mer, kan du komma och hälsa på mig.” Eftersom jag tyckte om det jag fick höra, särskilt det som gällde att få leva för evigt på jorden, åkte jag hem till honom dagen därpå. När vi hade talats vid en andra gång, var jag övertygad om att jag funnit sanningen som gör fri. (Johannes 8:32) Innan jag gick gav han mig broschyren Hälsa och liv och erbjöd mig ett bibelstudium på tyska.
Min högsta önskan uppfylls
Under tiden fick jag lämplig medicinsk behandling och kunde sedan återvända hem. Otto Erbert och jag åkte på semester. Min mor var glad över att jag studerade bibeln, den bok som alltid låg på vårt bord men aldrig blev läst. Sedan Otto återvänt till São Paulo, studerade jag med min familj så gott jag kunde nästan varje kväll. Jag blev överlycklig när min mor, min bror Robert och min syster Olga tog emot sanningen. Vårt hem hade alltid varit en plats där mycket människor samlades, men när vi vittnat i ungefär två månader var det nära nog tomt. En av dem som brukade hälsa på oss sade: ”Om ni fortsätter med det där, kommer ni att hamna på dårhus!”
Men min önskan att tjäna Jehova fortsatte att växa. Jag fick tag i mer litteratur, som jag brukade läsa till långt in på nätterna. Men all litteratur var på tyska, och jag insåg att om jag skulle kunna undervisa andra måste jag lära mig portugisiska. Därför flyttade jag år 1945 till São Paulo för att studera portugisiska. Jag bodde hos Otto Erbert, som senare gifte sig med min syster Olga.
Tillsammans med 50 andra började jag vara med vid mötena i São Paulos enda Rikets sal. Av denna enda församling har nu blivit mer än 510 församlingar med mer än 50.000 förkunnare i och omkring São Paulo. Den 6 januari 1946 blev jag döpt som symbol av att jag överlämnat mig åt att göra Guds vilja. Det året var jag med vid den teokratiska sammankomsten ”Glada nationer” i São Paulo, min första stora sammankomst. Hur spännande var det inte att se 1.700 närvarande på söndagen! Vid sammankomsten träffade jag Otto Estelmann som uppmuntrade mig och sade: ”Richard, du som är ung och frisk — bli pionjär.”
Jag hade funderat på heltidstjänsten tidigare, men nu gjorde jag det på allvar. Tillsammans med två andra bestämde jag mig för att börja vid en viss tidpunkt sex månader senare. När den tidpunkten kom frågade jag dem: ”Är ni redo att börja?” Ingen av dem var det. Men jag sade dem att jag skulle börja i alla fall. ”Du kommer att få problem”, sade de varnande. Men jag höll fast vid mitt beslut. Den 24 maj 1947 mottog jag mitt förordnande som reguljär pionjär.
Nya dörrar till tjänst öppnas
Mitt väldiga distrikt inbegrep São Paulos affärs- och bostadsområden. Jag placerade flera hundra böcker och broschyrer varje månad. En förmiddag kom jag in i ett stort rum där ett flertal män arbetade. Jag gick fram till den förste och erbjöd honom boken ”Sanningen skall göra eder fria”.
”Hur många böcker har du i väskan?” frågade han.
”Ett tjugotal”, svarade jag. Han skaffade allesammans och gav en till var och en av männen. Det visade sig vara stadshuset!
Men det som gladde mig mest var att få leda bibelstudier i hem. Tack vare Jehova blev 38 av dem som jag studerade med döpta inom fyra år. Flera av dem trädde in i heltidstjänsten. En av dem var Afonso Grigalhunas, som tjänade som hjälppionjär i mer än tio år, fram till sin död 1988 — och det med benprotes. Så har vi familjen Ciuffa. Sonen Francisco tjänade i flera år som resande tillsyningsman, och hans syster Ângela är fortfarande pionjär.
År 1951 inbjöds jag att ta del i resetjänsten. Mitt förordnande täckte stora delar av staterna Rio Grande do Sul och Santa Catarina. Tusentals personer med europeiskt påbrå bodde där i södra Brasilien. Eftersom det inte fanns så många församlingar vid den tiden, besökte vi mestadels isolerade personer och grupper. Det fanns gott om floder men inte så många broar, och därför fick jag vada över de mindre floderna med min resväska på ryggen och skrivmaskinen och portföljen i händerna. Vägarna, som saknade beläggning, var fulla av hål. Som skydd mot dammet bar jag en ljus skyddsrock, och eftersom det fick några att tro att jag var deras nye präst försökte de kyssa min hand.
Jag försvarar Rikets intressen
Jag försökte se problemen i rätt perspektiv enligt principen: Om andra kan bo så långt från städerna, gå på de här stigarna och ta sig över de här floderna, varför skulle då inte jag kunna göra detsamma, i synnerhet då jag ju har ett så viktigt budskap att komma med?
I de mindre städerna uppstod det många gånger problem av ett annat slag. En gång gjorde vi anordningar för ett möte i en skola som låg vid en park. På andra sidan parken låg en liten bar och en katolsk kyrka. När läraren som skulle låsa upp skolan inte dök upp, bestämde jag mig för att hålla talet i parken. Jag hade inte mer än hunnit börja tala förrän ett halvt dussin män kom ut från baren och började ropa och gestikulera. Senare fick vi veta att prästen betalat dem för att göra det.
Jag höjde rösten och riktade mig till dem. De tystnade, och en av dem sade: ”Han talar ju om Gud. Hur kunde då prästen säga att han är av djävulen?” När prästen märkte att männen inte upplöste mötet, klev han in i sin jeep och körde runt parken och ropade: ”Inga katoliker bör vara med vid det här mötet!” Ingen rörde sig och mötet kunde fortsätta lugnt och stilla.
I Mirante do Paranapanema i São Paulo gick jag till polischefen för att klargöra av vilket slag vårt verk är och bad om tillstånd att få använda en samlingslokal för ett offentligt föredrag. Han ordnade med att vi skulle få använda en klubblokal. Vi talade om för honom att vi också tänkte göra löpsedlar för att annonsera föredraget. ”I vilken stadsdel tänker ni sprida dem?” frågade han. När vi talat om det, bad han att få några löpsedlar att sprida i en annan stadsdel. När han kom till talet på söndagen, hade han med sig två polismän för att kunna, som han sade, ”upprätthålla ordningen”.
”Vill du att jag skall introducera ditt tal?” frågade han.
”Gärna det”, svarade jag, ”men låt mig då förklara hur vi gör när vi introducerar våra talare.” Sedan han introducerat mig satte han sig på podiet för att lyssna. Med två polismän vid dörren och med polischefen sittande på podiet hade vi inga problem där, utan åhörarna uppförde sig väl, tro mig!
I mars 1956 blev jag förordnad som områdestillsyningsman och betjänade sammankomster över hela Brasilien. Det var långa sträckor att färdas. Vid ett tillfälle tog det tre dagar för mig att färdas från den ena sammankomsten till den andra. I landets norra delar färdades jag emellanåt med herrgårdsvagnar som inte hade några glasrutor och följaktligen var väl ventilerade, vilket var bra, eftersom passagerarna kunde vara höns och grisar!
Gilead befäster min beslutsamhet
Vilken spännande upplevelse det var att 1958 få genomgå Vakttornets Bibelskola Gilead! Vår klass utexaminerades under konventet på Yankee Stadium och Polo Grounds den sommaren, där 253.922 personer från 123 olika länder var närvarande vid det offentliga föredraget. Vilken syn! Sedan återvände jag till Brasilien, mer besluten än någonsin att fortsätta att kungöra Guds rike.
År 1962 gifte jag mig med Ruth Honemann, som redan hade varit missionär i Brasilien i mer än sex år. Efter vårt giftermål har jag fått ytterligare tjänsteprivilegier, sådana som att leda kurser i Skolan i Rikets tjänst och i Skolan i pionjärtjänst, ta ledningen i förberedelsen för nationella och internationella konvent och vara med vid byggandet av den första sammankomsthallen i São Paulo.
För närvarande åtnjuter vi det största privilegiet under hela vår levnadsbana, nämligen som medlemmar av Betelfamiljen i Brasilien. När jag ser tillbaka på mer än 40 år av heltidstjänst, varav 35 år som resande tillsyningsman, kan jag säga att de har varit fyllda med glädjande och givande verksamhet. (Ordspråksboken 10:22) Tack vare Jehovas organisation har jag lärt mig så mycket, bland annat behovet av empati, att inte vara chef, utan en vän, och att aldrig vara för upptagen för att uppmärksamma andras behov. Slutligen skulle jag vilja säga, i synnerhet till ungdomarna, det som broder Estelmann för många år sedan sade till mig: ”Du som är ung och frisk — bli pionjär!”
[Bild på sidan 29]
Vårt nuvarande hem, Betel i Brasilien