Uthållighet leder till framåtskridande
BERÄTTAT AV JOSÉ MAGLOVSKY
När polismannen grep mig i armen, såg jag mig om efter min far. Utan att jag visste om det hade han emellertid redan förts till polisstationen. När jag kom dit ryckte polismännen till sig alla våra publikationer, däribland våra biblar, och travade upp dem på golvet. När min far såg detta, sade han i frågande ton: ”Ni lägger till och med biblarna på golvet?” Polischefen bad om ursäkt och plockade sedan upp biblarna och lade dem på bordet.
HUR kom det sig att vi hade hamnat på polisstationen? Vad hade vi gjort? Levde vi i en ateistisk polisstat, så att till och med Bibeln togs ifrån oss? För att svara på dessa frågor måste vi gå tillbaka till år 1925, då jag ännu inte var född.
Det året hade min far, Estefano Maglovsky, och min mor, Juliana, lämnat det dåvarande Jugoslavien, flyttat till Brasilien och bosatt sig i São Paulo. Även om far var protestant och mor katolik, var religion aldrig någon splittrande faktor mellan dem. I själva verket hände tio år senare något som förde dem samman i religiöst avseende. Fars svåger gav honom en broschyr i fyrfärgstryck på ungerska som handlade om de dödas tillstånd. Han hade själv fått broschyren som gåva och ville att far skulle läsa den och berätta för honom vad han tyckte om innehållet, i synnerhet avsnittet som handlade om ”helvetet”. Far läste broschyren hela natten om och om igen, och nästa dag när hans svåger kom för att höra vad han tyckte om den sade far bestämt: ”Det här är sanningen!”
En ringa början
Eftersom publikationen kom från Jehovas vittnen, började de båda söka efter vittnena för att lära sig mer om deras tro och läror. När de slutligen fick kontakt med dem, började flera medlemmar av vår familj ha bibliska samtal med vittnena. Samma år, 1935, sattes ett regelrätt bibelstudium i gång på ungerska, och i medeltal åtta personer var närvarande vid studierna. Alltsedan dess har vi haft regelbundna bibelstudier i vårt hem.
Efter att ha studerat Bibeln i två år blev far döpt år 1937. Han blev ett entusiastiskt vittne för Jehova och tog del i att vittna från hus till hus och blev också förordnad till tjänare och studieledare. Han hjälpte till när den första församlingen i São Paulo bildades i stadsdelen Vila Mariana. Församlingen flyttades senare till stadens centrum och blev känd som Centrumförsamlingen. Tio år senare bildades en andra församling, i Ypirangaområdet, och far blev förordnad till församlingstjänare där. År 1954 bildades en tredje församling, i stadsdelen Moinho Velho, där han också tjänade som församlingstjänare.
Så snart som denna grupp var väl befäst, började han hjälpa en närbelägen grupp i São Bernardo do Campo. Tack vare att Jehova välsignade de ansträngningar som dessa små grupper av vittnen gjorde under årens lopp blev det en enastående tillväxt, så att det år 1994 i och omkring São Paulo fanns över 70.000 förkunnare i 760 församlingar. Sorgligt nog levde inte far så länge att han fick se denna tillväxt. Han dog år 1958 i en ålder av 57 år.
Jag bemödar mig om att följa fars exempel
En utmärkande egenskap hos far, och även hos andra mogna kristna, var gästfrihet. (Se 3 Johannes, vers 1, 5—8.) Som ett resultat av detta hade vi privilegiet att som gäster i vårt hem ha Antonio Andrade och hans hustru och son, vilka hade kommit till Brasilien från Förenta staterna med broder och syster Yuille år 1936. Andra gäster i vårt hem var två bröder som utexaminerats från Vakttornets Bibelskola Gilead, Harry Black och Dillard Leathco, vilka år 1945 var de första missionärerna som sändes till Brasilien. Senare följdes de av många andra. Dessa bröder och systrar var en ständig källa till uppmuntran för alla i vår familj. Eftersom jag värderade detta högt och förstod att det var till nytta för min familj, har jag bemödat mig om att följa min fars exempel när det gäller den kristna egenskapen gästfrihet.
Trots att jag bara var nio år när far lärde känna sanningen år 1935, började jag som den äldste sonen tillsammans med honom ta del i teokratisk verksamhet. Vi följde alla med honom till mötena som hölls i den Rikets sal som låg i Jehovas vittnens högkvarter i São Paulo, vid Eça de Queiroz 141. Tack vare den undervisning och övning som far gav mig utvecklade jag en brinnande önskan att tjäna Jehova. År 1940 överlämnade jag mig åt Jehova och symboliserade detta genom vattendop i den numera förorenade floden Tietê som flyter genom centrala São Paulo.
Jag lärde mig snart vad det betyder att vara en regelbunden förkunnare av de goda nyheterna, att i andra plantera och vattna sanningens budskap och att leda bibelstudier med dem. När jag nu ser de tusentals överlämnade vittnena åt Jehova i Brasilien, känner jag djup glädje då jag vet att Jehova har använt mig till att hjälpa många av dem att få kunskap om sanningen och fördjupa deras uppskattning av den.
Bland dem som jag hjälpte var Joaquim Melo, som jag träffade i tjänsten från dörr till dörr. Jag talade med tre män som lyssnade utan större intresse, när jag upptäckte att en ung pojke följde efter oss och lyssnade uppmärksamt. När jag såg hans intresse vände jag min uppmärksamhet mot honom, och efter att grundligt ha vittnat för honom inbjöd jag honom till församlingsbokstudiet. Han kom inte till studiet, men däremot till skolan i teokratisk tjänst, och han var därefter regelbundet närvarande vid mötena. Han gjorde goda framsteg och blev döpt, och tillsammans med sin hustru var han verksam i resetjänsten i flera år.
Sedan har vi Arnaldo Orsi, som jag träffade på min arbetsplats. Jag vittnade regelbundet för en arbetskamrat, men när jag märkte att en ung skäggprydd man alltid tjuvlyssnade på oss, började jag tala med honom direkt. Han kom från en familj av hängivna katoliker och ställde många frågor angående sådant som rökning, att titta på pornografiska filmer och att utöva kampsporten judo. Jag visade honom vad Bibeln hade att säga om detta, och nästa dag blev jag glatt överraskad när han kallade på mig för att jag skulle se på när han bröt sönder sin pipa och cigarrettändaren jämte sitt krucifix, förstörde sina pornografiska filmer och rakade av sig sitt skägg. En förändrad man på några minuter! Han slutade upp att utöva judo och bad mig att dagligen studera Bibeln med honom. Trots motstånd från sin hustru och sin far gjorde han goda framsteg andligen tack vare den hjälp han fick från bröder som bodde i hans närhet. En kort tid därefter blev han döpt, och han tjänar i dag som församlingsäldste. Även hans hustru och barn tog emot sanningen.
Att ta del i tjänsten för Guds kungarike
När jag var omkring 14 år började jag arbeta på en reklambyrå, där jag lärde mig hur man målar reklamskyltar. Detta visade sig vara till nytta, eftersom jag under flera års tid var den ende brodern i São Paulo som kunde måla plakat och banderoller på vilka man annonserade Jehovas vittnens offentliga tal och sammankomster. I nästan 30 år hade jag privilegiet att tjäna som föreståndare för textningsavdelningen vid sammankomsterna. Jag sparade alltid min semester så att jag kunde arbeta under sammankomsterna, och jag till och med sov på sammankomstplatser för att skyltarna skulle vara färdigmålade i tid.
Jag fick också tillfälle att arbeta med Sällskapets högtalarbil, som då var en verklig attraktion. Vi placerade vår bibliska litteratur i ett stånd, och medan ett inspelat budskap spelades upp från högtalarbilen talade vi med de människor som kom ut ur sina hem för att se vad som stod på. Ett annat redskap som vi gjorde bruk av för att kungöra de goda nyheterna om Guds kungarike var resegrammofonen, och jag har fortfarande kvar de grammofonskivor som vi spelade upp för att presentera Sällskapets litteratur. Som en följd av detta lämnades mycket litteratur.
På den tiden anordnade katolska kyrkan långa processioner på gatorna i São Paulo. Ofta gick män i spetsen för processionen för att bana väg. En söndag erbjöd far och jag tidskrifterna Vakttornet och Vakna! på gatan, när en lång procession närmade sig. Sin vana trogen hade far hatt på sig. En av de män som gick i spetsen för processionen ropade: ”Ta av dig hatten! Ser du inte att det kommer en procession?” När far inte tog av sig hatten, kom det fler män som knuffade undan oss mot ett skyltfönster och skapade tumult. Detta drog till sig en polismans uppmärksamhet, och han kom för att se vad som stod på. En av männen fattade honom i armen och ville tala med honom. ”Ta bort handen från min uniform!” sade polismannen till mannen och slog honom på handen. Sedan frågade han vad som var på gång. Mannen förklarade att far inte ville ta av sig hatten för processionen och tillade: ”Jag är romersk katolik.” Det oväntade svaret var: ”Säger du romersk? Åk tillbaka till Rom då! Det här är Brasilien.” Därefter vände han sig mot oss och frågade: ”Vilka var här först?” När far svarade att det var vi, skickade polismannen i väg männen och sade till oss att fortsätta vårt arbete. Han stod bredvid oss tills hela processionen hade dragit förbi — och fars hatt stannade kvar på huvudet.
Sådana incidenter var sällsynta, men när de inträffade var det uppmuntrande att veta att det fanns människor som trodde på rättvisa för minoriteter och som inte fjäskade för katolska kyrkan.
Vid ett annat tillfälle träffade jag en tonåring som visade intresse och bad mig återkomma veckan därpå. När jag besökte honom på nytt tog han hjärtligt emot mig och bad mig stiga in. Så överraskad jag blev när jag upptäckte att jag var omringad av ett gäng ungdomar som gjorde narr av mig och försökte provocera mig! Situationen blev värre, och jag kände på mig att de snart skulle angripa mig. Jag talade om för honom som hade bjudit in mig att om något hände mig skulle han ensam hållas ansvarig och att min familj visste var jag var. Jag bad dem att låta mig gå, och de samtyckte. Innan jag gick sade jag emellertid att om någon av dem önskade tala med mig i enrum skulle jag vara anträffbar. Senare fick jag veta att de tillhörde en grupp fanatiker, vänner till en präst på orten som hade uppmuntrat dem att anordna det här mötet. Jag var lycklig att jag inte längre var i klorna på dem.
I början var tillväxten i Brasilien naturligtvis långsam, nästan omärklig. Vi befann oss i begynnelsestadiet av ”planterandet” med föga tid till vårt förfogande för att ”odla” och därefter ”skörda” frukten av vårt arbete. Vi påminde oss ständigt aposteln Paulus’ ord: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud fick det ständigt att växa; så varken den som planterar eller den som vattnar är någonting, men Gud däremot, som får det att växa.” (1 Korinthierna 3:6, 7) När de två första Gileadutexaminerade missionärerna anlände år 1945, kände vi att tiden för den länge väntade tillväxten var inne.
Dristighet när vi möter motstånd
Tillväxten skulle emellertid inte komma utan motstånd, i synnerhet efter andra världskrigets utbrott i Europa. Att några myndighetspersoner och människor i allmänhet inte förstod vår neutrala ståndpunkt ledde till direkt förföljelse. Vid ett tillfälle år 1940, medan vi gjorde gatutjänst med plakat i centrala São Paulo, kom en polisman emot mig bakifrån, slet till sig plakaten och grep mig i armen för att föra mig till polisstationen. Jag såg mig omkring efter min far, men kunde inte se honom någonstans. Utan att jag visste om det hade han och flera andra bröder och systrar, bland dem broder Yuille som hade ansvaret för arbetet i Brasilien, redan blivit förda till polisstationen. Som det nämndes i det inledande stycket träffade jag far där igen.
Eftersom jag var minderårig kunde jag inte hållas kvar i häktet, utan fördes snart hem av en polisman, som överlämnade mig åt min mor. Samma kväll släpptes också systrarna fria. Senare beslöt polisen att frige alla bröderna, omkring tio stycken, utom broder Yuille. Men bröderna insisterade: ”Antingen går vi alla eller ingen.” Polismännen var obevekliga, så alla tillbringade natten tillsammans i ett kallt rum på ett cementgolv. Nästa dag frigavs alla utan några villkor. Åtskilliga bröder anhölls därför att de vittnade med plakat. På skyltarna annonserades ett offentligt föredrag och även en broschyr betitlad Fascism eller frihet. Några myndighetspersoner antog att detta betydde att vi var för fascism, vilket naturligtvis ledde till missförstånd.
Den allmänna värnplikten orsakade också problem för de unga bröderna. År 1948 var jag den förste som fängslades i Brasilien på grund av värnpliktsfrågan. Myndigheterna visste helt enkelt inte vad de skulle göra med mig. Jag fördes till kasernerna i Caçapava och fick arbeta med att så och odla grönsaker i trädgården och städa rummet som officerarna använde för fäktning. Jag fick många tillfällen att vittna för männen och lämna litteratur till dem. Befälhavaren var den förste som tog emot ett exemplar av boken Barnen som Sällskapet hade gett ut. Jag fick också i uppdrag att undervisa cirka 30 till 40 soldater i religion, soldater som inte kunde ta del i fysisk träning, utan måste hålla sig inomhus. Slutligen, efter att ha varit fängslad i cirka tio månader, ställdes jag inför rätta och släpptes fri. Jag känner tacksamhet mot Jehova som gav mig styrka att möta de hot och förolämpningar och det hån som jag fick ta emot från några av männen.
En trogen och lojal kamrat
Den 2 juni 1951 gifte jag mig med Barbara, och sedan dess har hon varit en lojal och trogen kamrat i arbetet att undervisa våra barn och uppfostra dem i ”Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Av våra fem barn är det fyra som tjänar Jehova i olika tjänsteprivilegier. Vårt hopp är att de tillsammans med oss kommer att fortsätta att vara uthålliga i sanningen och bidra till tillväxten inom organisationen och ha andel i det arbete som återstår. De familjemedlemmar som är med på fotografiet är alla överlämnade tjänare åt Jehova utom den yngsta i sin fars famn. Fyra tjänar som äldste, och två av dem tjänar också som reguljära pionjärer, och detta belyser sanningen i Ordspråken 17:6: ”Gamla mäns krona är sonsönerna, och söners skönhet är deras fäder.”
Nu är jag 68 år, och min hälsa är inte den bästa. År 1991 genomgick jag en trippelbypassoperation och senare angioplastik. Jag är emellertid lycklig att jag kan fortsätta att tjäna som presiderande tillsyningsman i församlingen São Bernardo do Campo och därmed följa i min fars fotspår, hans som var bland de första som satte i gång arbetet här. Vår generation är verkligen unik. Vi har möjligheten och privilegiet att ta del i ett arbete som aldrig mer återkommer, nämligen att kungöra Jehovas upprättade messianska kungarike. Vi får därför aldrig glömma Paulus’ ord till Timoteus: ”Men du, ... utför en evangelieförkunnares verk, fullgör helt din tjänst.” — 2 Timoteus 4:5.
[Bild på sidan 23]
Mina föräldrar, Estefano och Juliana Maglovsky
[Bild på sidan 26]
José och Barbara tillsammans med medlemmar av deras familj av överlämnade tjänare åt Jehova