Är världsläget verkligen så ljust?

”Berlinmuren kan få fler hål allteftersom förbindelserna mellan Öst och Väst blir fler och fler. Men det kommer att ta år, ja till och med generationer, innan den faller. De två tyska staterna kommer aldrig att bli ett igen.” Så skrev en ansedd amerikansk nyhetstidning i mars 1989.

Mindre än 250 dagar — inte år, för att inte tala om generationer — senare började muren falla sönder. Inom några veckor hade tusentals av dess delar reducerats till skrivbordsprydnader världen över.

DEN svårt rostangripna järnridån hade till slut rämnat och väckt förhoppningar om att världsvid fred och säkerhet äntligen var nära. Inte ens kriget vid Persiska viken kunde fördunkla hoppet om att den långvariga rivaliteten mellan Öst och Väst var över och att en ny världsordning stod för dörren.

En ny dimension tillförs

Ända sedan andra världskriget har man kunnat märka en rörelse mot ett enat Europa. År 1951 grundade några västeuropeiska länder den europeiska kol- och stålunionen. Denna följdes år 1957 av den europeiska gemensamma marknaden. År 1987 satte de tolv medlemmarna av denna internationella sammanslutning (som nu innefattar 342 miljoner människor) upp som mål att med utgången av år 1992 ha uppnått fullständig ekonomisk enhet. Även fullständig politisk enhet förefaller nu möjlig. Vilken uppfriskande förändring jämfört med den tidigare blodbestänkta europeiska historien!

I ljuset av de nyligen inträffade politiska omvälvningarna har emellertid år 1992 fått ännu större betydelse. Spekulationerna tilltar om att även de forna kommunistländerna i Östeuropa till slut kan komma att inkluderas i ett enat Europa.

Understödda av Gud?

Vissa religiösa grupper har i förakt för principen om kristen neutralitet låtit det undertryckande av religionerna som i årtionden förekommit i Östeuropa driva dem till politisk aktivism. Den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung fäller följande kommentar angående detta: ”De kristnas bidrag till förändringarna i Öst är oomtvistat” och tillägger att ”deras andel i detta inte får underskattas”. Tidningen förklarar vidare: ”I exempelvis Polen ställde sig religionerna på den polska nationens sida, och kyrkan blev en hårdnackad motståndare till det styrande partiet; i DDR (f. d. Östtyskland) blev kyrkan en tillflyktsort för oliktänkande som fick använda kyrkobyggnaderna för organisatoriska ändamål; i Tjeckoslovakien möttes kristna och demokrater i fängelserna, kom att uppskatta varandra och gjorde slutligen gemensam sak.” Till och med i Rumänien, där ”kyrkorna befanns vara Ceauşescuregimens trogna vasaller”, var det hotet om att prästen Laszlo Tökes skulle anhållas som utlöste revolutionen.

Vatikanen var också inblandad. Tidskriften Time skrev i december 1989: ”Även om det var Gorbatjovs beslut om icke-inblandning som var den omedelbara orsaken till den kedjereaktion av frigörelse som har svept fram över Östeuropa de senaste månaderna, måste man tillskriva Johannes Paulus mycket av hedern på lång sikt. ... Under hela 1980-talet framhöll han envetet i sina tal sin vision av ett från Atlanten till Ural enat Europa, besjälat av kristen tro.” Så till exempel uttryckte påven under ett besök i Tjeckoslovakien i april 1990 en förhoppning om att hans besök skulle öppna nya dörrar mellan Öst och Väst. Han tillkännagav att han planerade att hålla en synod med europeiska biskopar som skulle dra upp riktlinjer för uppfyllandet av hans vision av ”ett Europa som är förenat på grundval av sina kristna rötter”.

Skulle inte ett enat Tyskland inom ramen för ett enat Europa kunna bli en förebild för ett fullständigt enat Europa — och sedan till och med för en enad värld? Antyder inte religionernas engagemang i denna fråga att detta är det som bibeln har utlovat? Nu när präster i både Öst och Väst arbetar för fred och säkerhet inom politiken, bör vi då inte kunna förvänta oss att detta snart blir verklighet? Låt oss se.

[Karta/Bild på sidan 4]

Den protestantiska Nikolauskyrkan i Leipzig — en symbol för den politiska omvälvningen i Tyskland

EG:s medlemsländer