Den oförglömliga syndafloden
FÖR omkring 4.300 år sedan drabbades jorden av en gigantisk översvämningskatastrof. I ett enda svep utplånade den nästan alla levande varelser. Den var av en sådan storleksordning att den gjorde ett outplånligt intryck på mänskligheten, och berättelser om den har vidarebefordrats från generation till generation.
Omkring 850 år efter floden avfattade hebréen Mose en skriftlig redogörelse för denna världsomfattande översvämningskatastrof. Den har blivit bevarad i Första Moseboken i Bibeln, och vi kan läsa den målande skildringen i kapitel 6—8.
Bibelns redogörelse för syndafloden
Berättelsen i Första Moseboken, som uppenbarligen är en ögonvittnesskildring, lyder: ”I det sexhundrade året av Noas liv, i andra månaden, på sjuttonde dagen i månaden, på den dagen bröts det ofantliga vattendjupets alla källor upp, och himlarnas dammluckor öppnades. Och vattenfloden pågick i fyrtio dagar över jorden, och vattenmassorna fortfor att förökas och började bära arken, och den flöt högt ovanför jorden. Och vattenmassorna tog överhanden på jorden så mycket att alla de höga bergen som var under hela himlen kom att övertäckas.” — 1 Moseboken 7:11, 17, 19, NW.
Beträffande syndaflodens följder för livet på jorden sägs det i Bibeln: ”Så utandades allt kött som rörde sig på jorden, bland de flygande varelserna och bland husdjuren och bland de vilda djuren och bland alla de myllrande varelser som myllrade på jorden, och hela människosläktet.” Men Noa och sju andra personer överlevde, tillsammans med ett fåtal exemplar av varje slag av fyrfotadjur, kräldjur och flygande varelser. (1 Moseboken 7:21, 23, NW) Alla dessa varelser hade bevarats vid liv i en stor, flytande ark som var cirka 133 meter lång, 22 meter bred och 13 meter hög. Eftersom de enda krav som behövde ställas på arken var att den skulle vara vattentät och flyta, hade den inte någon rundad botten, spetsig för, framdrivningsmekanism eller styranordning. Noas ark var helt enkelt en rektangulär, lådliknande farkost.
Fem månader efter det att floden börjat stannade arken på berget Ararat, som ligger i vad som nu är östra Turkiet. Sju månader senare gick Noa och hans familj ut ur arken på torr mark och började leva ett normalt liv igen. (1 Moseboken 8:14—19) Efter en tid hade människorna förökat sig tillräckligt mycket för att kunna bygga staden Babel och dess beryktade torn på floden Eufrats strand. Därifrån spred de sig så småningom till alla delar av jorden, sedan Gud förbistrat människosläktets språk. (1 Moseboken 11:1—9) Men vad hände då med arken?
Sökandet efter arken
Alltsedan 1800-talet har talrika försök gjorts att finna arken på Ararats berg. Detta bergmassiv har två mäktiga toppar, den ena 5.165 meter hög och den andra 3.914 meter. Den högsta av dessa toppar är ständigt täckt av snö. På grund av de klimatförändringar som följde efter floden måste arken snart ha blivit begravd i snö. En del forskare är övertygade om att arken fortfarande finns där, infrusen i en glaciär. De hävdar att det har funnits perioder då isen smält undan så mycket att delar av arken blivit synliga under någon tid.
I boken In Search of Noah’s Ark (Sökandet efter Noas ark) citeras en armenisk man, George Hagopian, som sägs ha bestigit Ararats berg och sett arken år 1902 och på nytt år 1904. Vid första besöket påstår han sig rentav ha klättrat upp på arken: ”Jag reste mig upp och tittade ut över fartyget. Det var långt. Höjden var omkring tolv meter.” Beträffande sina observationer vid andra besöket sade han: ”Jag såg egentligen inte några båglinjer. Den påminde inte om någon annan båt jag sett. Den såg mer ut som en flatbottnad pråm.”
Under åren 1952—1969 gjorde Fernand Navarra fyra försök att finna bevis för arkens existens. Under sin tredje Araratexpedition tog han sig ner till bottnen av en glaciärspricka, och där hittade han ett stort stycke svart trä som var infruset i isen. ”Det måste ha varit mycket långt”, sade han, ”och det kanske fortfarande satt ihop med andra delar av fartygets skrov. Jag kunde bara hugga i fibrernas längdriktning tills jag fick loss ett stycke på omkring en och en halv meter.”
Professor Richard Bliss, en av de många experter som undersökte trästycket, sade: ”Navarras träfragment är en bärande bjälke och är impregnerad med bituminöst beck. Den har hopfogats med tappförband. Och den är definitivt tillyxad och kanthuggen för hand.” Trästyckets ålder uppskattades till omkring fyra eller fem tusen år.
Även om många försök har gjorts att finna arken i Ararats bergmassiv, är det bästa beviset för att en sådan farkost användes som ett hjälpmedel att överleva en global vattenflod den skildring som finns nertecknad i Första Moseboken. Något som ytterligare bekräftar denna redogörelse är alla de flodlegender som finns bland primitiva folk överallt i världen. I nästa artikel skall vi undersöka några av dessa legender.
[Bild på sidorna 4, 5]
Arken hade en lastkapacitet motsvarande 10 godståg med cirka 25 vagnar i varje!