Den spanska bibelns kamp för att överleva

EN OKTOBERDAG 1559 var omkring 200.000 katoliker församlade i staden Valladolid i norra Spanien. Attraktionen var en autodafé, där ”två offer brändes levande och tio blev strypta”. De var ”kättare”.

Den unge populäre kungen, Filip II, presiderade själv vid detta tillfälle. När en av de dödsdömda tiggde och bad om nåd, svarade kungen: ”Om min egen son var en sådan usling som du, skulle jag själv bära fram risknippena och tända på bålet.” Vad hade då den stackars mannen gjort? Hans enda brott var att han hade läst Bibeln.

Vid samma tid hade den romersk-katolska inkvisitionen bråda dagar i staden Sevilla i Andalusien. En grupp munkar i klostret San Isidro del Campo hade i hemlighet mottagit en sändning biblar på spanska. Skulle någon förråda dem? Somliga som insåg att de svävade i livsfara lämnade landet. Men 40 av dem som stannade kvar var mindre lyckligt lottade och blev brända på bål, bland andra den man som hade smugglat in biblarna i landet. Femtonhundratalets Spanien var en farlig plats för bibelläsare — det var få som undslapp den katolska inkvisitionens klor.

Bland de få som kom undan fanns en före detta munk, Casiodoro de Reina (o. 1520—1594). Han flydde till London, men inte ens där var han säker. Inkvisitionen hade satt ett pris på hans huvud, och det spanska sändebudet vid det engelska hovet smidde ränker för att till varje pris lura honom tillbaka till spanskkontrollerat område. Efter en kort tid tvingades han lämna England på grund av falska anklagelser om äktenskapsbrott och homosexualitet.

Med knappa ekonomiska resurser och en växande familj att försörja fann han först en tillflyktsort i Frankfurt. Längre fram kom hans sökande efter en religiös fristad att föra honom till Frankrike, Holland och slutligen Schweiz. Trots detta arbetade han mycket flitigt under hela den här tiden. ”Jag släppte aldrig pennan ... förutom då jag var sjuk eller var på resa”, förklarade han. Han ägnade många år åt att översätta Bibeln till spanska. Tryckningen av 2.600 exemplar av Reinas översättning påbörjades slutligen år 1568 i Schweiz och fullbordades år 1569. Ett framträdande drag i Reinas bibel var att han använde Iehoua (Jehová) i stället för Señor (Herren) när han översatte tetragrammaton, de fyra hebreiska bokstäverna i Guds egennamn.

Den spanska bibeln genom tiderna

Vid en tidpunkt då det, tack vare tryckpressens tillkomst, fanns gott om biblar i det övriga Europa började sådana, paradoxalt nog, bli allt sällsyntare i Spanien. Det hade emellertid inte alltid varit så. I hundratals år var Bibeln Spaniens mest spridda bok. Handskrivna exemplar av Bibeln fanns att tillgå på latin samt, i ett par hundra år, också på gotiska. En historiker säger beträffande situationen under medeltiden: ”Bibeln — som inspirationskälla och auktoritet och som måttstock för tron och uppförandet — var mer känd och uppskattad i Spanien än i Tyskland och England.” Bibliska berättelser, psalmer, bibelkommentarer, sedelärande berättelser och liknande verk blev den tidens bästsäljare.

Rutinerade och noggranna avskrivare lade ner stor möda på att frambringa bibelhandskrifter av utsökt kvalitet. Trots att det tog 20 duktiga skrivare ett helt år att åstadkomma en enda förstklassig avskrift, var många latinska biblar och tusentals handskrifter med förklaringar till den latinska bibeln i omlopp i 1400-talets Spanien.

När spanska språket började utvecklas, väcktes också ett intresse för att få tillgång till Bibeln på folkets språk. Redan på 1100-talet översattes Bibeln till romanska, det språk som folk i allmänhet talade i Spanien på den tiden.

Ett kortvarigt uppvaknande

Men detta andliga uppvaknande skulle inte bli långvarigt. När valdenserna, lollarderna och husiterna började använda den Heliga skrift för att försvara sina trosuppfattningar, blev reaktionen snabb och våldsam. De katolska myndigheterna betraktade all läsning av Bibeln med stor misstänksamhet, och de nya översättningarna till folkspråken fördömdes öppet.

Det katolska kyrkomötet i Toulouse i Frankrike, som sammanträdde år 1229, förklarade: ”Vi meddelar härmed att det inte är tillåtet för lekmän att i sin ägo ha vare sig Gamla eller Nya testamentets böcker på folkets språk. Om fromma personer så önskar, kan de få ha en psalmbok eller en bönbok, ... men de får under inga omständigheter inneha de ovan nämnda böckerna översatta till romanska.” Fyra år senare utfärdade Jakob I av Aragonien (som var kung över en stor del av Iberiska halvön) ett dekret, som innebar att alla som ägde en bibel på folkets språk hade åtta dagar på sig att överlämna den till områdets biskop för bränning. Den som underlät att göra detta skulle, vare sig han var präst eller lekman, kunna anklagas för kätteri.

Trots dessa förbud — som inte alltid efterlevdes — kunde somliga spanjorer ända fram till senare delen av medeltiden ståta med att ha en romansk bibel i sin ägo. Detta kom emellertid till ett abrupt slut år 1478, då den spanska inkvisitionen upprättades på tillskyndan av drottning Isabella och kung Ferdinand. År 1492 brändes 20 ovärderliga handskrivna exemplar av Bibeln enbart i staden Salamanca. De enda romanska bibelhandskrifter som inte förstördes var sådana som förvarades i personliga bibliotek tillhörande kungen själv eller ett fåtal inflytelserika adelsmän som var höjda över alla misstankar.

Den enda officiella katolska bibel som gavs ut i Spanien under de följande två hundra åren — förutom den latinska Vulgataöversättningen — var Complutens-polyglotten, den första polyglottbibeln, dvs. flerspråkiga bibeln, utgiven under ledning av kardinal Jiménez de Cisneros. Det var ett rent vetenskapligt verk och definitivt inte avsett för gemene man. Endast 600 exemplar framställdes av denna bibel, och mycket få kunde förstå den, eftersom den var avfattad på hebreiska, arameiska, grekiska och latin — inte på spanska. Dessutom var priset orimligt högt. Den kostade tre gulddukater (vilket motsvarade sex månadslöner för en vanlig arbetare).

Den spanska bibeln går under jorden

I början av 1500-talet framträdde en spansk ”Tyndale”, nämligen Francisco de Enzinas, son till en rik spansk godsägare. Han började översätta de kristna grekiska skrifterna till spanska medan han ännu var en ung student. Han lät senare trycka sin översättning i Nederländerna, och år 1544 försökte han frimodigt utverka kejsarens tillstånd att sprida denna bibel i Spanien. Den spanske kejsaren Karl I befann sig just då i Bryssel, och Enzinas drog nytta av detta tillfälle för att försöka få kejsaren att ge sitt bifall till projektet.

Ett märkligt samtal lär ha utspunnit sig mellan de två männen: ”Vad är det för slags bok?” frågade kejsaren. Enzinas svarade: ”Det är den del av den Heliga skrift som kallas Nya testamentet.” ”Vem är bokens författare?” frågade kejsaren vidare. ”Den heliga anden”, blev svaret.

Kejsaren gav sitt bifall till publicerandet, men på ett villkor: att hans biktfader, en spansk munk, också gav sitt godkännande. Dessvärre fick Enzinas inte något sådant godkännande — i stället fängslades han en kort tid senare av den spanska inkvisitionen. Efter två år lyckades han emellertid fly.

Några år senare trycktes en reviderad upplaga av hans översättning i Venedig, och det var denna upplaga av Bibeln som Julián Hernández i hemlighet hade smugglat in i Sevilla. Men han blev tillfångatagen, och efter två års fängelsevistelse och tortyr avrättades han tillsammans med några andra som studerade Bibeln.a

Vid Tridentinska mötet (1545—1563) upprepade katolska kyrkan sitt fördömande av bibelöversättningar på folkets språk. Man publicerade en förteckning över förbjudna böcker, och den inbegrep alla bibelöversättningar som hade gjorts utan kyrkans godkännande. Detta innebar i praktiken att alla spanskspråkiga biblar var förbjudna och att blotta innehavet av en sådan kunde betyda döden.

Några år efter publicerandet av Reinas översättning reviderades den av Cipriano de Valera, en annan före detta munk som hade lyckats undkomma den spanska inkvisitionens vrede. Denna reviderade version trycktes i Amsterdam år 1602, och en del exemplar smugglades in i Spanien. Den så kallade Reina-Valerabibeln, antingen i sin ursprungliga eller reviderade version, är fortfarande den mest använda översättningen bland spansktalande protestanter.

Dammluckorna öppnas

År 1782 bestämde inkvisitionsdomstolen till slut att en spansk bibelöversättning skulle få publiceras, under förutsättning att den var försedd med historiska och läromässiga kommentarer. Den katolske biskopen av Segovia, Felipe Scio de San Miguel, utgav år 1790 en bibelöversättning på spanska grundad på den latinska Vulgata. Tyvärr var denna utgåva mycket dyr — 1.300 realer, ett oöverkomligt pris på den tiden — och den språkliga utformningen var dessutom så svårbegriplig att en spansk historiker betecknade den som ”mycket misslyckad”.

Några år senare uppdrog den spanske kungen Ferdinand VII åt biskopen av Astorga, Félix Torres Amat, att göra en förbättrad spansk översättning, också den baserad på den latinska Vulgata. Den översättningen utkom år 1823 och fick större spridning än Scios översättning. Den byggde emellertid inte på den hebreiska och grekiska grundtexten och var därför behäftad med de brister som vanligtvis följer med en översättning som är gjord från en annan översättning.

Trots dessa framsteg var kyrkan och de styrande i landet fortfarande inte övertygade om att Bibeln borde läsas av vanligt folk. När George Borrow, en representant för British and Foreign Bible Society (Brittiska och utländska bibelsällskapet), på 1830-talet bad om tillstånd att trycka biblar i Spanien, fick han följande svar av regeringsledamoten Mendizábal: ”Min gode herre, det är inte biblar vi behöver, utan snarare kanoner och krut att slå ner upprorsmakarna med och framför allt pengar, så att vi kan avlöna krigsfolket.” Borrow satte i gång med att översätta Lukasevangeliet till det språk som de spanska zigenarna talade, och år 1837 sattes han i fängelse som tack för sina ansträngningar!

Till slut kunde flodvågen inte hållas tillbaka längre. År 1944 publicerade den spanska kyrkan sin första bibel som var översatt direkt från grundspråken — omkring 375 år efter Casiodoro de Reinas översättning. Den hade utarbetats av de katolska teologerna Nácar och Colunga. Denna bibelutgåva följdes år 1947 av en översättning utförd av Bover och Cantera. Sedan dess har det kommit en jämn ström av spanska bibelöversättningar.

Seger till sist

Även om den spanska bibeln fick kämpa för att överleva i hundratals år, vann den till sist slaget. Det självuppoffrande arbete som utfördes av Reina och andra modiga översättare var inte förgäves. Hur många av de människor som köper en bibel i våra dagar stannar upp och tänker på den tid då det var förbjudet att ha en bibel i sin ägo?

I dag är Bibeln en verklig bästsäljare i Spanien och andra spansktalande länder, och det finns många översättningar att välja bland. Några av dessa är Versión Moderna (1893), som genomgående återger Guds namn med Jehová; den s. k. Paulinska utgåvan (1964), som använder namnet Yavé i de hebreiska skrifterna; Nueva Biblia Española (Nya spanska bibeln, 1975), som tyvärr inte alls använder Guds egennamn, och Traducción del Nuevo Mundo (Nya Världens översättning, 1967), utgiven av Sällskapet Vakttornet, som använder namnet Jehová.

Jehovas vittnen besöker varje vecka miljontals spansktalande människors hem för att hjälpa dem att inse värdet av den Heliga skrift — en bok som är värd att dö för, en bok som är värd att leva efter. Den spanska bibelns kamp för att överleva är faktiskt ytterligare ett bevis för att ”vår Guds ord förblir evinnerligen”. — Jesaja 40:8.

[Fotnot]

[Bild på sidan 10]

Complutens-polyglotten har kommit ut i nytryck och kan nu lätt konsulteras av den som så önskar. (Se sidan 8)

[Bildkälla]

Med benäget tillstånd av Biblioteca Nacional, Madrid