Den spanska inkvisitionen — Hur kunde den få ske?

Från Vakna!:s korrespondent i Spanien

DEN 5 juni 1635 fick Alonso de Alarcón besked om att man hade utfärdat en häktningsorder mot honom. Hans protester om att han var oskyldig ignorerades. Han sattes i isoleringscell. Tre gånger blev han ”erbjuden” att bekänna sina brott, men han deklarerade att han var oskyldig.

Den 10 april 1636 torterades han på sträckbänken, till dess att han förlorade medvetandet. Den 12 oktober dömdes han till 100 piskrapp och blev bannlyst i sex år.

”Till större ära för Gud”

Alonso var vävare i Toledo i Spanien (på bilden här ovan), far till tre döttrar och förlamad i ena sidan. Hans egen läkare hade upplyst förhörsledarna om att tortyr kunde användas utan risk — åtminstone på den sida som inte var förlamad. Alonso blev ett offer för den spanska inkvisitionen.

Hans brott? Han anklagades för att ha ätit kött på en fredag (detta antydde att han hade judiska sympatier) och för hädelse mot jungfru Maria (det uppgavs att han hade påstått att en av hans döttrar var en sannare jungfru än Maria). Hans anklagare var den lokala prästen.

Teologer undersökte fallet och avgav det utlåtandet att anklagelserna mot honom var ett tydligt bevis på kätteri. Man hävdade att hela proceduren var ad majorem Dei gloriam (till större ära för Gud), även om Alonso och de omkring 100.000 övriga personer som rannsakades av inkvisitionen inte såg saken i det ljuset.

Det är inte förvånansvärt att den spanska inkvisitionen har blivit en beteckning för religiöst förtryck och fanatism. Även ordet ”inkvisition”, som från början endast betydde ”undersökning”, har nu bibetydelsen tortyr, orättvisa och en skoningslös ringaktning för mänskliga rättigheter. Hur kom en sådan förtryckande företeelse till stånd? Vilka var dess mål? Kan den rättfärdigas som ett ”nödvändigt ont”?

Inkvisitionen — vägen till enhet?

På 1200-talet organiserade kyrkan inkvisitionen i Frankrike, Tyskland, Italien och Spanien. Dess främsta syfte var att utplåna oliktänkande religiösa grupper, som prästerskapet betraktade som farliga för kyrkan. Sedan dessa grupper upphört att finnas, avtog det inflytande som den av kyrkan stödda inkvisitionen hade utövat, men inkvisitionen var en föregångare som skulle få hemska följder för många spanjorer omkring två hundra år senare.

På 1400-talet besegrade de katolska monarkerna Isabella och Ferdinand de sista motståndarna bland de muslimska morerna, som hade haft en stor del av Spanien i besittning i åtta hundra år. Dessa monarker sökte finna olika vägar att skapa nationell enhet. Religionen ansågs vara ett lämpligt redskap att uppnå detta mål.

I september 1480 dök inkvisitionen på nytt upp i Spanien, men dess makt utövades nu av staten. Syftet med inkvisitionen var att åstadkomma ett ”renande av nationen och enhet i tron”. De katolska härskarna i Spanien övertalade påven Sixtus IV att utfärda en påvebulla som gav dem myndighet att utnämna inkvisitorer i syfte att utreda och bestraffa kätteri. Därefter finansierade staten inkvisitionen och fastställde formerna för dess verksamhet. Ett korståg som syftade till att påtvinga nationen en sträng religiös likformighet hade börjat. Denna inrättning låg huvudsakligen i händerna på dominikanmunkar och franciskanmunkar men övervakades av monarkin.

Detta var ett konvenansäktenskap mellan kyrkan och staten. Kyrkan önskade undanröja det hot den tyckte sig vara utsatt för från de tusentals spanska judar och morer som under tvång hade omvänts till katolicismen men som misstänktes hålla fast vid sina tidigare trosuppfattningar. Senare använde kyrkan samma inrättning för att utplåna protestantiska grupper, som dök upp under det följande århundradet.

Inkvisitionen visade sig också vara ett mäktigt vapen för staten. Den undertryckte oliktänkande, skapade avsevärda inkomster genom de konfiskationer som dess offer utsattes för och ledde till maktkoncentration för monarkin. I drygt tre hundra år utövade denna förfärliga inrättning sin vilja över det spanska folket.

Torquemada — den mest ökände inkvisitorn

År 1483, tre år efter det att inkvisitionen på nytt hade dykt upp i Spanien, blev Tomás de Torquemada, en dominikanmunk som ironiskt nog själv var av judisk härkomst, utnämnd till storinkvisitor. Han överträffade alla andra i fråga om grymhet mot kättare. Han prisades av påven Sixtus IV för att han ”inriktade [sin] nitälskan mot sådana angelägenheter som bidrar till lovprisning av Gud”.

Senare försökte emellertid påven Alexander VI, som oroades av Torquemadas framfart, att försvaga hans makt genom att utnämna två andra storinkvisitorer. Detta hjälpte föga. Torquemada fortsatte att utöva oinskränkt myndighet, och under sin ämbetstid brände han minst 2.000 människor på bål — ”ett avskyvärt brännoffer i intoleransens namn”, enligt The Encyclopædia Britannica. Tusentals människor flydde utomlands, medan oräkneliga andra kastades i fängelse och fick utstå tortyr samt fick sin egendom konfiskerad. Torquemada var uppenbarligen övertygad om att hans verksamhet var ett sätt att tjäna Kristus. Och kyrkans läror rättfärdigade utan tvivel hans handlingar.a

Bibeln upplyser emellertid om att religiös nitälskan kan vara missriktad. Under det första århundradet beskrev Paulus de judar som förföljde kristna som sådana som hade ”nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap”. (Romarna 10:2) Jesus förutsade att missriktad nitälskan till och med skulle driva sådana personer att döda oskyldiga människor i den föreställningen att de hade ”utfört en helig tjänst åt Gud”. — Johannes 16:2.

Torquemadas tillvägagångssätt illustrerar på ett tydligt sätt de tragiska följderna av en nitälskan som är förhärdad genom trångsynthet i stället för att vara styrd av kärlek och exakt kunskap. Hans metoder var inte det kristna tillvägagångssättet att uppnå trons enhet.

Inkvisitionen och bibeln

Till följd av inkvisitorerna var det i flera hundra år nästan omöjligt för spanjorer att läsa bibeln på sitt gemensamma språk. Att enbart äga en bibel på modersmålet fördömdes som kätteri av inkvisitorerna. År 1557 förbjöd inkvisitionen officiellt bibeln på alla språk som talades som modersmål i Spanien. Oräkneliga biblar brändes.

Det dröjde ända till år 1791, innan en katolsk bibel på spanska slutligen trycktes i Spanien, grundad på den latinska Vulgata. Spanska kyrkans första fullständiga översättning från originalspråken, Nacar-Colungabibeln, kom inte ut förrän år 1944.

Omfattningen av inkvisitionens makt i detta avseende kan man också bilda sig en uppfattning om av det förhållandet att till och med handskrivna romanska (äldre spanska) biblar i kungens personliga bibliotek i El Escorial granskades av storinkvisitorn. Varningen ”förbjuden” står ännu att läsa på försättsbladet till några av dessa verk.

Kanske är det så att förbudet mot bibeln i så många hundra år i Spanien har varit en faktor som bidragit till intresset hos det spanska folket för den Heliga skrift i dag. Många äger nu en bibel och har en uppriktig önskan att få veta vad den verkligen lär.

Inkvisitionens verkliga ansikte

Ett oundvikligt resultat av inkvisitionen var uppammandet av girighet och misstänksamhet. Påven Sixtus IV klagade över att inkvisitorerna visade större begär efter guld än nitälskan för religionen. Varje rik person löpte faran att bli angiven, och även om han kanske blev ”försonad med kyrkan” under inkvisitionsprocessen, brukade hans ägodelar i vilket fall som helst bli konfiskerade.

Andra blev dömda postumt, och deras arvingar gjordes utfattiga, ibland med stöd av anonyma angivare, som brukade erhålla en viss procent av de förverkade rikedomarna. Det omfattande bruket av spioner och angivare frambringade en atmosfär av fruktan och misstänksamhet. Ofta tillgrep man tortyr för att få fram namnen på ”medlöpare”, vilket medförde att många oskyldiga människor häktades på basis av de bräckligaste bevis.

Starka antisemitiska misstankar ledde till andra övergrepp. Elvira del Campo från Toledo anklagades till exempel år 1568 därför att hon hade klätt sig i rena kläder på en lördag och för att hon hade nekat till att äta fläsk, två ting som betraktades som bevis för att hon i hemlighet utövade judaismen. När hon skoningslöst torterades på sträckbänken, vädjade hon: ”Nådiga herrar, varför talar ni inte om för mig vad ni vill att jag skall säga?” När hon torterades en andra gång, blev hon tvingad att erkänna att det inte var en känslig mage som gjorde att hon inte tyckte om fläsk, utan snarare hennes judiska böjelser.

Man vann inte hjärtat och sinnet

Det hördes emellertid modiga röster av protest till och med under höjdpunkten av inkvisitionens maktställning. Elio Antonio de Nebrija, en av de främsta bland sin tids lärda män, angavs till inkvisitionen för sin önskan att förbättra texten i den latinska Vulgatabibeln. Han protesterade: ”Måste jag tvingas förklara att jag inte vet vad jag vet? Vilket slaveri eller vilken makt är så despotisk som detta?” Luis Vives, en annan lärd man, vars hela familj utplånades av inkvisitionen, skrev: ”Vi lever i svåra tider då vi varken kan tala eller hålla tyst utan fara.”

I början av 1800-talet framförde Antonio Puigblanch, en spansk författare och politiker som ivrade för att man borde avskaffa inkvisitionen, följande kritik: ”[Eftersom] inkvisitionen är en kyrklig domstol, är dess stränghet oförenlig med den anda av mildhet som borde känneteckna evangeliets tjänare.” Ännu i dag försöker många uppriktiga katoliker förlika sig med kyrkans roll i inkvisitionen.

En passande fråga är därför: Vann man verkligen människors hjärtan och sinnen genom dessa metoder? En historiker konstaterar: ”Även om inkvisitionen verkligen framtvingade enhet när det gällde dogmerna och yttre följsamhet, var den inte i stånd att ingjuta äkta respekt för religionen.”

Julián, en ung man som studerade till präst, blev till exempel upprörd, när han först läste om den roll kyrkan hade spelat i fråga om inkvisitionen. Hans lärare hävdade att eftersom Gud hade uppfunnit helvetet för att plåga de onda för evigt, skulle kyrkan göra bruk av tortyr, när det bedömdes nödvändigt. Men detta svar bidrog inte på minsta sätt till att stilla hans tvivel, och han lämnade seminariet. Även Julio, en ung spansk jurist, som redan hyste tvivel beträffande katolicismen, blev övertygad om att kyrkan inte kunde vara sant kristen sedan han hade läst utförligt om inkvisitionen.

Bruket av hot, fängelse, tortyr och till och med döden för att uppnå politiska och religiösa mål har visat sig motverka sitt eget syfte. Spanska kyrkan, som är fläckad av sin historia av förtryck, får fortfarande skörda följderna av att ha sått våld, hat och misstänksamhet.

Helgar ändamålet medlen?

Uppfattningen att man skall försöka nå ”religiös enhet till varje pris” är en farlig uppfattning. Religiös nitälskan kan lätt övergå i fanatism. Denna tragedi kan undvikas genom att man troget håller sig till bibelns principer. De kristna under det första århundradet bevisar att det är så.

Om de metoder som användes av de första kristna i syfte att bevara enhet i lärofrågor förklarar The New Encyclopædia Britannica: ”Under kristendomens tre första århundraden var bestraffningarna av kättare uteslutande andliga, vanligen uteslutning.” Detta var i överensstämmelse med de skriftenliga anvisningarna: ”Undvik en kättersk människa efter en första och andra tillrättavisning.” — Titus 3:10, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning.

Kristen krigföring — för att vinna människors sinnen

Bibeln beskriver predikandet av de goda nyheterna som en andlig krigföring. Målet är att ta ”varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde”. För att kunna uppnå bestående enhet måste man använda vapen, men inte sådana som är avsedda för tortyr. Det är i stället fråga om att låta andliga vapen, ”mäktiga genom Gud”, vara medlen och att alltid använda dem med ”mildhet och djup respekt”. — 2 Korintierna 10:3—5; 1 Petrus 3:15.

Till vår lycka kan vi se fram emot den tid när religiös förföljelse inte mer kommer att finnas. Om en tid som snart skall komma lyder Guds löfte: ”Ingenstans ... skall man då göra vad ont och fördärvligt är.” Verklig religiös enhet kommer att uppnås, och hela ”landet skall vara fullt av Herrens [Jehovas] kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet”. — Jesaja 11:9; Uppenbarelseboken 21:1—4.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 24]

Kista i vilken ett bundet offer fick ligga flera dagar i följd

[Bildkälla]

Exposición de Antiguos Instrumentos de Tortura, Toledo, Spanien

Sträckbänk i form av en stege för att sträcka offrets lemmar

[Bildkälla]

Exposición de Antiguos Instrumentos de Tortura, Toledo, Spanien

[Bilder på sidan 25]

Pendeln — offret hängdes upp i handlederna som var bakbundna på ryggen

[Bildkälla]

Exposición de Antiguos Instrumentos de Tortura, Toledo, Spanien

Fängelsehåla för förvaring av fångar sådana som Alonso de Alarcón

[Bildkälla]

Exposición de Antiguos Instrumentos de Tortura, Toledo, Spanien

[Bild på sidan 26]

Det heliga brödraskapets fängelse, där offren inhystes i Toledo