Rättegången mot och avrättningen av en ”kättare”
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I ITALIEN
PÅ ENA sidan i den dystra rättssalen finns den upphöjda och imponerande plats där domarna sitter. Över ordförandens stol i mitten finns en mörk baldakin och ett stort träkors som dominerar rättssalen. Framför ordförandens plats är förhörsbåset.
Så här beskrevs ofta den grymma katolska inkvisitionens domstolar. Den skrämmande anklagelse som riktades mot den stackars åtalade var ”kätteri”, ett ord som för tanken till bilder av tortyr och avrättning genom att brännas på bål. Inkvisitionen (från det latinska verbet inquiro, ”undersöka”) var en särskild kyrklig domstol som upprättades för att utplåna kätteri, dvs. åsikter eller läror som inte var i överensstämmelse med den ortodoxa romersk-katolska läran.
Katolska källor uppger att inkvisitionen upprättades i etapper. Påven Lucius III instiftade inkvisitionen vid synoden i Verona år 1184, och dess organisation och rutiner förfinades — om ett sådant ord kan användas för att beskriva den skräckinjagande institutionen — av andra påvar. På 1200-talet upprättade påven Gregorius IX inkvisitionsdomstolar i olika delar av Europa.
Den ökända spanska inkvisitionen upprättades år 1478 genom en påvlig bulla utfärdad av påven Sixtus IV på begäran av de härskande monarkerna i Spanien, Ferdinand och Isabella. Inkvisitionen infördes för att bekämpa marranerna, judar som låtsades konvertera till katolicismen för att undslippa förföljelse, och moriskerna, anhängare av islam som av samma orsak konverterade till katolicismen, samt spanska kättare. Dominikanermunken Tomás de Torquemada, den förste storinkvisitorn i Spanien, blev på grund av sin fanatiska nitälskan symbolen för de värsta dragen av inkvisitionen.
År 1542 upprättade påven Paul III den romersk-katolska inkvisitionen, vilken hade domsrätt över hela den katolska världen. Han förordnade en central domstol med sex kardinaler, vilken kallades församlingen av heliga romerska och universella inkvisitionen, en kyrklig krets som blev ”ett styre av terror som fyllde hela Rom med fruktan”. (Dizionario Enciclopedico Italiano) Avrättandet av kättare terroriserade de länder där den katolska hierarkin utövade herravälde.
Rättegången och autodafén
Historien bekräftar att inkvisitorerna torterade dem som anklagades för kätteri i avsikt att tvinga fram en bekännelse. I ett försök att minimera inkvisitionens skuld har katolska kommentatorer skrivit att det vid den tiden var vanligt med tortyr också vid världsliga domstolar. Men rättfärdigar det sådana handlingar av präster som påstod sig vara representanter för Kristus? Borde de inte ha visat samma medkänsla som Kristus visade sina fiender? För att få en objektiv syn på detta kan vi begrunda en enkel fråga: Skulle Kristus Jesus ha använt tortyr mot dem som hade en annorlunda uppfattning om det han lärde? Jesus sade: ”Fortsätt att älska era fiender, att göra gott mot dem som hatar er.” — Lukas 6:27.
Inkvisitionen garanterade inte den anklagade någon rättvisa. I praktiken hade inkvisitorn obegränsad maktbefogenhet. ”Misstankar, anklagelser och till och med hörsägen var tillräckligt för att inkvisitorn skulle kräva att en person inställde sig hos honom.” (Enciclopedia Cattolica) Italo Mereu, en rättshistoriker, hävdar att det var den katolska hierarkin som utformade och anammade inkvisitionens rättssystem, och därmed övergav de det forntida rättssystemet som grundats av romarna. Romersk lag krävde att en som framförde anklagelser skulle bevisa sitt påstående. Om det fanns minsta tveksamhet, var det bättre att frikänna än att löpa risken att döma någon som var oskyldig. Den katolska hierarkin ersatte den här grundläggande principen med tanken att misstanke förutsätter skuld och att det var den anklagade som skulle bevisa sin oskuld. Namnen på angivarna hölls hemliga, och försvarsadvokaten, när det fanns någon, riskerade vanära och att förlora sin tjänst om han framgångsrikt försvarade den förmodade kättaren. Det här fick till följd, erkänner Enciclopedia Cattolica, att ”den anklagade i själva verket var försvarslös. Det enda som advokaten kunde göra var att råda den skyldige att erkänna!”
Rättegången kulminerade i en autodafé, ett portugisiskt uttryck som betyder ”troshandling”. Vad var det för något? Gravyrer från den tiden visar att de olyckliga åtalade som anklagades för kätteri blev offer för ett hemskt skådespel. Det italienska uppslagsverket Dizionario Ecclesiastico definierar autodafén som en ”offentlig handling av försoning utförd av dömda och ångerfulla kättare” efter det att deras dom hade blivit uppläst.
Domen och avrättningen av kättare sköts upp, så att flera dömda kunde samlas i ett fruktansvärt skådespel två gånger om året eller oftare. En lång procession av kättare visades upp för åskådarna, vilka deltog med en blandning av skräck och sadistisk tjusning. De dömda fick kliva upp på en tribun i mitten av ett stort torg, och sedan läste man med hög röst upp domsluten. De som avsvor sig sin tro, dvs. förnekade kätterska läror, fick anstånd med ödet att bannlysas och dömdes till olika straff, däribland livstids fängelse. De som inte avsvor sig sin tro men i sista stund gjorde en bekännelse inför en präst överlämnades till de världsliga myndigheterna för att bli strypta, hängda eller halshuggna och därefter brända på bål. De obotfärdiga brändes levande på bål. Verkställandet skedde någon tid senare i samband med ett annat offentligt skådespel.
Den romerska inkvisitionens verksamhet omgavs av största sekretess. Ännu i dag har forskare inte tillåtelse att granska dess arkiv. Tålmodigt forskande har emellertid lett till att ett antal dokument från domstolsrättegångar har kommit fram i ljuset. Vad avslöjar de?
En rättegång mot en prelat
Pietro Carnesecchi, som föddes i Florens i början av 1500-talet, gjorde snabba framsteg i sin kyrkliga karriär vid påven Clemens VII:s hov, och denne utnämnde honom till sin personlige sekreterare. Carnesecchis karriär tog emellertid hastigt slut när påven dog. Han blev senare bekant med adelsmän och präster som i likhet med honom själv godtog en del läror som förkunnades av den protestantiska reformationen. Detta ledde till att han tre gånger ställdes inför rätta. Dömd till döden blev han halshuggen, och hans kropp brändes.
Carnesecchis inspärrning i fängelse beskrevs av kommentatorer som att vara levande död. För att bryta ner hans motstånd torterade man honom och satte honom på svältkost. Den 21 september 1567 anordnades hans högtidliga autodafé i närvaro av nästan samtliga kardinaler i Rom. Carnesecchis dom lästes upp för honom på tribunen framför folkmassan. Den avslutades med en sedvanlig formulering och en bön till medlemmarna av den världsliga domstolen, till vilken kättare skulle överlämnas, att ”inte döma honom till döden eller tortera honom överdrivet mycket”. Var inte detta höjden av hyckleri? Inkvisitorerna ville utrota kättarna, men samtidigt gav de sken av att be de världsliga myndigheterna att visa barmhärtighet för att därigenom rädda ansiktet och flytta över bördan av blodskuld. Efter det att Carnesecchis dom hade lästs upp tvingades han ta på sig en sanbenito — en gul dräkt eller mantel av säckväv med påmålade röda kors för botgöraren eller en svart dräkt med eldsflammor och djävlar för den obotfärdige. Domen verkställdes tio dagar senare.
Varför blev den här mannen, som varit sekreterare åt påven, anklagad för kätteri? Protokollen från hans rättegång, vilka upptäcktes i slutet av 1800-talet, avslöjar att han befanns skyldig till 34 överträdelser, vilket motsvarar det antal lärosatser han bestred. Bland dem var lärorna om skärselden, att präster och nunnor skulle leva i celibat, transsubstantiationen, konfirmationen, bikten, förbudet mot vissa födoämnen, avlatsbrev och böner till ”helgonen”. Den åttonde anklagelsen är särskilt intressant. (Se rutan på sidan 21.) Genom att döma dem till döden som godtog enbart ”Guds ord som kommer till uttryck i den Heliga skrift” som grunden för tron visade inkvisitionen tydligt att katolska kyrkan inte betraktar Bibeln som den enda inspirerade källan. Det är därför inte förvånande att många av kyrkans läror inte är baserade på Bibeln, utan på kyrkotradition.
Avrättningen av en ung student
Den korta och gripande levnadsskildring som gäller Pomponio Algieri, som föddes nära Neapel år 1531, är inte välkänd, men den har kommit fram ur historiens dimmor tack vare ett antal forskares ihärdiga historiska undersökningar. Genom kontakter med lärare och studenter från olika delar av Europa under studierna vid universitetet i Padua blev Algieri bekant med så kallade kättare och den protestantiska reformationens läror. Hans intresse för Bibeln växte.
Han började tro att endast Bibeln är inspirerad, och som ett resultat av det förkastade han ett antal katolska lärosatser — däribland bikten, konfirmationen, skärselden, transsubstantiationen, förböner riktade till ”helgon” och läran att påven är Kristi ställföreträdare.
Algieri greps och ställdes inför inkvisitionen i Padua. Han sade till inkvisitorerna: ”Jag går villigt tillbaka till fängelset, kanske rentav till min död, om det är Guds vilja. Genom sin glans kommer Gud att upplysa andra så mycket mera. Jag skall villigt bära varje plåga, eftersom Kristus, den fullkomlige tröstaren av de bedrövade själarna, han som är min illuminering och mitt sanna ljus, har förmåga att förjaga allt mörker.” Inkvisitionen utverkade att han blev utlämnad och dömde honom till döden.
Algieri var 25 år när han dog. Den dag han dödades i Rom vägrade han att bikta sig och ta nattvarden. Sättet på vilket han dödades var till och med grymmare än vanligt. Han brändes inte på bål. En stor kittel fylld med lättantändliga ämnen — olja, beck och harts — var uppställd på tribunen fullt synlig för folkmassan. Den unge mannen sänktes bunden ner i den stora kitteln, och innehållet i den antändes. Han brändes långsamt ihjäl.
En annan orsak till stor skuld
Carnesecchi, Algieri och andra som dödades av inkvisitionen hade en ofullständig förståelse av Bibeln. Kunskapen skulle komma att bli ”överflödande” under ”ändens tid” för denna tingens ordning. Men de var villiga att dö för det mått av den ”sanna kunskap” som de hade lyckats förvärva från Guds ord. — Daniel 12:4.
Även protestanterna, däribland några av deras reformatorer, eliminerade oliktänkande genom att bränna dem på bål eller få katoliker dödade med hjälp av de världsliga myndigheterna. Fastän Calvin föredrog halshuggning av kättare, lät han Miguel Servet brännas levande som en antitrinitarisk kättare.
Det faktum att det bland både katoliker och protestanter var vanligt med förföljelse och avrättning av kättare rättfärdigar på intet sätt dessa handlingar. Men religiösa hierarkier bär på ytterligare stort ansvar — genom att hävda att de har stöd i Bibeln för dödandet och dessutom agera som om Gud hade beordrat sådana handlingar. Hopar inte detta smälek över Guds namn? Ett antal forskare intygar att Augustinus, den kände katolske ”kyrkofadern”, var den förste som understödde principen om ”religiöst” tvång, dvs. användandet av våld för att bekämpa kätteri. I ett försök att använda Bibeln för att rättfärdiga denna praxis hänvisade han till orden i Jesu liknelse i Lukas 14:16–24: ”Nödga dem att komma in.” Det är tydligt att dessa ord, som Augustinus förvrängde, vittnade om frikostig gästfrihet, inte grymt tvång.
Det är värt att lägga märke till att även då inkvisitionen var i full verksamhet fanns det förespråkare för religiös tolerans som argumenterade emot förföljelsen av kättare genom att hänvisa till liknelsen om vetet och ogräset. (Matteus 13:24–30, 36–43) En av dem var Desiderius Erasmus från Rotterdam, som sade att Gud, ägaren till åkern, önskade att kättare — ogräset — skulle tolereras. Martin Luther, å andra sidan, uppmanade till våld mot oliktänkande bönder, och närmare 100.000 dödades.
Vad bör vi förmås att göra när vi inser det stora ansvaret hos kristenhetens trossamfund som understödde förföljelsen av så kallade kättare? Vi bör helt visst önska söka efter den sanna kunskapen i Guds ord. Jesus sade att det som kännetecknar en sann kristen skulle vara hans kärlek till Gud och till nästan — en kärlek som helt klart inte skulle lämna något rum för våld. — Matteus 22:37–40; Johannes 13:34, 35; 17:3.
[Ruta på sidan 21]
Något av det som Carnesecchi befanns vara skyldig till
8. ”[Du har hävdat] att man inte bör sätta tro till något annat än Guds ord som kommer till uttryck i den Heliga skrift.”
12. ”[Du har trott] att sakramental bikt inte är de jure Divino [enligt Guds lag], att den inte var instiftad av Kristus eller styrkt av Bibeln och att det inte är nödvändigt med någon annan bikt än till Gud.”
15. ”Du har framkastat tvivel angående skärselden.”
16. ”Du har betraktat Mackabéerböckerna, vilka behandlar böner för de döda, som apokryfiska.”
[Bildkälla på sidan 18]
The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck