Inkvisitionen i Mexico — Hur gick den till?

FÖRESTÄLL dig att du står inför en religiös domstol som vill tvinga dig att tro på det som den religionen lär. Du vet inte vem som anklagar dig eller vad du anklagas för. I stället för att få veta det tvingas du själv att komma med ett skäl till arresteringen, att förklara vad du tror anklagelsen gäller och att tala om vem anklagaren är.

Men var försiktig med hur du svarar — annars skulle du kunna bekänna något som du inte anklagas för och ytterligare förvärra situationen! Du skulle också kunna blanda in personer som inte har något med anklagelsen mot dig att göra.

Om du inte bekänner, kan dina plågoandar tortera dig genom att tvinga ner stora mängder vatten genom din strupe eller binda fast dina armar och ben vid en bänk och dra åt allt hårdare tills smärtan blir outhärdlig. Din egendom har redan konfiskerats av domstolen, och du kommer med största sannolikhet aldrig att få tillbaka den. Allting sker i hemlighet. Om du befinns skyldig, kan du dömas till landsförvisning eller till och med bli bränd levande på bål.

I vårt århundrade kan det vara svårt att fatta att sådana grymheter kan begås i religionens namn. Men liknande scener utspelade sig i Mexico för några hundra år sedan.

Försök att ”omvända” den infödda befolkningen

När det område som nu kallas Mexico på 1500-talet erövrades av spanjorerna, innebar detta också en erövring av religiöst slag. Den infödda befolkningens ”omvändelse” innebar emellertid inte mycket annat än att en del riter och traditioner byttes ut mot andra, eftersom få katolska präster var intresserade av att undervisa människor i Bibeln. De brydde sig inte om att lära sig de inföddas språk eller att lära dem latin, det språk som den religiösa litteraturen var skriven på.

Somliga ansåg att indianerna borde få ordentlig religionsundervisning, men andra var av samma uppfattning som munken Domingo de Betanzos som, enligt vad Richard E. Greenleaf skriver i sin bok Zumárraga and the Mexican Inquisition, ”ansåg att indianerna skulle förvägras undervisning i latin, eftersom de annars skulle inse hur okunniga prästerna var”.

Inkvisitionsprocesser mot de infödda

Om infödda mexikaner inte omfattade den nya religionen, betraktades de som avgudadyrkare och fick stränga straff. En man dömdes till exempel till hundra piskrapp för att han tillbett sina hedniska avgudabilder, som han hade grävt ner i marken under en helgonbild för att låtsas att han tog del i ”kristen” tillbedjan.

Ett annat exempel var Don Carlos Ometochtzin, stamhövding i Texcoco och sonson till aztekhövdingen Netzahualcóyotl, vilken kritiserade kyrkan mycket skarpt. Enligt Greenleaf hade ”Don Carlos i hög grad förtörnat kyrkan, eftersom han hade predikat bland de infödda om munkarnas utsvävande liv”.

När munken Juan de Zumárraga, som var inkvisitor på den tiden, fick reda på detta, befallde han att Don Carlos skulle arresteras. Don Carlos anklagades för att vara en ”propagerande kättare” och brändes på bål den 30 november 1539. Många andra infödda mexikaner anklagades för häxeri och dömdes till stränga straff.

Inkvisitionsprocesser mot utlänningar

Mexikaner av utländsk härkomst som vägrade att godta den katolska tron anklagades för att vara kättare, lutheraner eller judevänliga. Ett sådant exempel var den portugisiska familjen Carvajal. Nästan samtliga familjemedlemmar anklagades för att utöva den judiska religionen och torterades av inkvisitionen. Följande dom, som avkunnades mot en medlem av denna familj, ger en antydan om de skräckscener som utspelades: ”[Jag dömer härmed] nämnda Doña Mariana de Carvajal till att ... garrotteras [avrättas med strypjärn] till dess döden inträder och att sedan brännas upp i flammande eld, till dess hon förvandlas till aska och inte ens minnet av henne återstår.” Detta var också vad som skedde.

Om en utländsk medborgare hotade prästerskapets makt, drogs denne inför rätta. En man vid namn Don Guillén Lombardo de Guzman beskylldes för att vilja befria Mexico. Den anklagelse som inkvisitionsdomstolen riktade mot honom vid rättegången var emellertid att han var astrolog och en kättersk efterföljare till Calvin. Under den tid han satt fängslad förlorade han förståndet. Till sist, den 6 november 1659, blev han bränd levande på bål.

Boken Inquisición y Crímenes av Don Artemio de Valle-Arizpe beskriver hur det gick till: ”De band de skyldiga och fäste dem vid pålen med en järnkrage runt halsen. ... De heliga trosbålen flammade upp i en virvel av rött och svart. Don Guillén ... sjönk plötsligt ihop och blev strypt av kragen som han hade runt halsen, varefter hans kropp förintades i de flammande lågornas skräckinjagande sken. Han lämnade detta livet efter att i sjutton år ha fört en plågsam och tynande tillvaro i inkvisitionens dystra fängelser. Så småningom falnade eldarna; de purpurröda, virvlande flammorna förbleknade, och när de hade slocknat helt, återstod endast en lysande hög med aska, som glödde i natten.”

”Den heliga tjänsten” inrättas

Som redan nämnts straffades många infödda och inflyttade mexikaner, och somliga förlorade livet för att de kritiserade eller inte ville godta den nya religionen. Detta ledde till en inkvisition som skapades av munkarna, och senare av biskoparna. Den förste storinkvisitorn i Mexico, Don Pedro Moya de Contreras, anlände emellertid från Spanien år 1571 för att officiellt inrätta Den heliga tjänstens inkvisitionstribunal i Mexico. Denna domstol upphörde att fungera år 1820. Efter år 1539 följde således omkring 300 år av förföljelse, tortyr och död för alla som inte anammade den katolska tron.

När en person anklagades för kätteri, torterades han tills han bekände. Domstolen förväntade att han skulle avsvärja sig sina anti-katolska sedvänjor och godta kyrkans lära. Den anklagade frikändes endast om han kunde bevisa sin oskuld, om han inte kunde överbevisas eller om han bekände sitt brott och ångrade sig. I det sistnämnda fallet fick han underteckna en bekännelse, i vilken han förklarade att han kände avsky för sitt brott och lovade att gottgöra det, och denna lästes sedan upp offentligt. Hur utgången än blev förlorade han sin egendom och fick betala dryga böter. Om han befanns skyldig, överlämnades han till de världsliga myndigheterna för bestraffning. Detta innebar i regel att han brändes på bål, antingen levande eller strax efter sin avrättning.

När domarna skulle verkställas, anordnades en stor, offentlig autodafé. En kungörelse gick ut för att informera alla i staden om när och var de skulle samlas. När dagen var inne, fördes de dömda ut ur inkvisitionsdomstolens fängelser. De var iförda en sambenito (en lång, ärmlös kappa) och hade ett ljus mellan sina händer, ett rep om halsen och en coroza (strutformad hatt) på huvudet. Sedan deras brott mot den katolska tron hade lästs upp, utmättes de fastställda straffen.

Många blev på detta sätt dömda och bestraffade i religionens namn. Prästerskapets grymhet och intolerans framstod tydligt för de skaror som såg offren brännas till döds på bål.

Helt i strid med kristna principer

Kristus Jesus gav sina lärjungar i uppdrag att omvända människor till den sanna kristendomen. Han befallde dem: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” — Matteus 28:19, 20.

Jesus gav emellertid aldrig någon antydan om att människor skulle omvändas med våld. Tvärtom sade han: ”Varhelst man inte tar emot er eller hör på era ord, där skall ni gå ut ur det huset eller den staden och skaka dammet av era fötter.” (Matteus 10:14) Det överlämnades åt den allsmäktige Guden, Jehova, att fälla den slutliga domen över sådana människor, utan något fysiskt ingripande från de kristna.

Inkvisitionen var följaktligen helt i strid med kristna principer, var i världen den än förekom.

Det klimat av religiös tolerans som nu råder i Mexico ger alla människor frihet att själva välja hur de vill tillbe Gud. Men de århundraden då den så kallade heliga inkvisitionen pågick är fortfarande ett mörkt blad i den mexikanska katolska kyrkans historia.