Jehova uppehöll mig i ett ökenfängelse
BERÄTTAT AV ISAIAH MNWE
Det hade inte varit någon rättegång, och jag hade inte begått något brott. Ändå blev jag dömd till straffarbete i en straffkoloni mitt i den brännande heta Saharaöknen i Afrika. Och till råga på allt visste inte någon av mina vänner var jag fanns. Detta inträffade för över åtta år sedan, på sommaren år 1984. Låt mig få förklara hur jag hamnade i den hemska belägenheten.
ÅR 1958, när jag inte var mer än 12 år, blev min äldre bror ett Jehovas vittne. Men min far och mor fortsatte att tillbe stamgudarna i staten Abia i Nigeria, där vi bodde.
År 1968 anslöt jag mig till Biafras armé. Medan jag befann mig på slagfältet tänkte jag på Jehovas vittnens neutrala ståndpunkt, och jag bad till Gud om hjälp. Jag lovade att jag skulle bli ett av hans vittnen, om han lät mig överleva kriget.
Efter kriget handlade jag snabbt för att uppfylla mitt löfte. Jag blev döpt i juli 1970 och började omedelbart i heltidstjänsten som pionjär. Med tiden blev jag förordnad som äldste i den kristna församlingen, och snart fick jag en inbjudan från avdelningskontoret i Nigeria att börja som missionär i ett närbeläget land, där Jehovas vittnens arbete inte hade blivit lagligt erkänt. Jag tackade ja till detta, och i januari 1975 for jag i väg med mitt pass i handen.
Arresterad
År 1978 fick jag i uppdrag att besöka vittnena utöver landet, och eftersom det inte fanns så många vittnen i landet, fick jag resa mycket för att besöka de städer där det fanns någon församling och de platser där det fanns intresserade personer. Jag blev ofta förhörd vid polisens vägspärrar. Vid två tillfällen blev jag kvarhållen fyra dagar i häkte och förhörd om vår verksamhet.
Sedan, en söndag i juni 1984, när vi gjorde oss i ordning för tjänsten på fältet, meddelade en välvillig myndighetsperson oss att polisen försökte arrestera Jehovas vittnen. En vecka senare blev Djagli Koffivi, som är från Togo, och jag arresterade. Vi fördes till polishögkvarteret och blev befallda att lämna ut namnen på alla Jehovas vittnen i staden. ”Om ni inte ger oss namnen”, sade de, ”kommer vi inte att släppa er.”
”Det är ert jobb som poliser”, svarade jag, ”att hitta de personer ni söker. Jag är inte er agent.” Vi disputerade i omkring 30 minuter, och polisen hotade att ge oss stryk, men vi gav dem ändå inte namnen på våra kristna bröder. De beslöt då att konfiskera min stora samling med biblisk litteratur.
Medan vi hålls kvar i häkte
Djagli och jag återvände till polisstationen med böckerna och lastade av dem där. När vi gjorde det, gled ett papper ut från min bibel med stor stil. Det var programmet för en områdessammankomst, där namnen på alla de kristna äldste i landet stod. Jag plockade snabbt upp det och stoppade ner det i fickan. Men en av poliserna såg mig och befallde att jag skulle ge honom papperet. Det kändes naturligtvis fruktansvärt att behöva göra det.
Polisen lade papperet på bordet i det rum dit Djagli och jag förde böckerna. När jag kom in med nästa lass, gick jag fram till bordet och tog papperet och stoppade ner det i fickan. Därefter sade jag att jag behövde gå på toaletten, och en polis eskorterade mig dit. När jag hade gått in dit och stängt dörren, rev jag sönder papperet och spolade ner det i toaletten.
När poliserna fick reda på vad som hade hänt, blev de ursinniga. Men de vågade inte säga något om det till sina överordnade, eftersom dessa skulle ha anklagat dem för slarv för att de hade gett mig tillfälle att förstöra papperet. Efter att ha hållit oss i häkte i 17 dagar sade en poliskommissarie till oss att vi skulle samla ihop våra tillhörigheter, eftersom vi skulle flyttas till ett annat ställe. Vi stoppade ner lite kläder i en plastkasse, och längst ner lade jag en liten bibel, som en besökare hade smugglat in till oss.
Vi kunde meddela vittnena att vi skulle förflyttas men att vi inte visste vart. Tidigt följande morgon, den 4 juli 1984, väckte poliskommissarien oss. Han kroppsvisiterade oss och sade till oss att ta upp kläderna ur kassen och lägga dem över armen. Men när jag kom ner till den sista skjortan, sade han att jag kunde lägga tillbaka kläderna i kassen igen, och därför upptäckte han inte Bibeln.
Ett ökenfängelse
Polisen körde ut oss till flygplatsen, där vi gick ombord på ett militärplan. Några timmar senare kom vi fram till en stad med omkring 2.000 invånare och med ett fängelse i närheten. Det var omkring 65 mil till närmaste stad. Vi fördes från flygplanet till fängelset och överlämnades där till fängelsets uppsyningsman. Ingen av våra familjemedlemmar eller vänner visste vart vi hade förts.
Den stad dit vi hade förts är en oas i Sahara. Där finns buskar, några träd och byggnader med väggar av torkad lera. Genom att bara gräva ner till ett djup på en eller en och en halv meter kan man få vatten. Men en 31-årig ortsbo berättade att han inte hade sett regn mer än en gång i hela sitt liv! Och det var oerhört varmt i den trakten. En fånge sade att termometern i fångförläggningen en gång hade visat på 60 grader Celsius! Det blåste hela tiden kraftigt, och blåsten förde med sig sand, som sved i skinnet och gjorde ont i ögonen.
Det torde stå klart för alla som hamnade på det stället att man hade hamnat på landets värsta straffanstalt. Fängelset var omgivet av höga murar, som gav ett visst skydd mot blåsten och solen. Men det behövdes inga murar för att förhindra flykt, eftersom det inte fanns någonstans att fly. Utanför oasen fanns det inte ett träd, ingenting över huvud taget som kunde skänka skugga åt någon som ville fly.
Innan vi kom in kroppsvisiterades vi av fängelsets uppsyningsman, och han sade till oss att vi skulle ta upp allt ur vår plastkasse. Jag började ta upp våra skjortor en efter en. När det enda som återstod var den skjorta som dolde Bibeln, höll jag fram kassen för att visa honom skjortan inuti och sade: ”Detta är allt som de tillät oss att ta med.” Han var nöjd och sade till oss att vi skulle gå in på fängelsgården. Bibeln var den enda publikation vi hade.
Livet i fängelset
Där fanns sammanlagt 34 fångar. De var de mest ökända och farliga brottslingarna i landet. Många var mördare som ansågs förhärdade. Vi sov alla i två stora celler, som bara skildes åt av ett öppet dass. Dasset bestod av en obetäckt tunna, som användes som toalett, och trots att fångarna varje morgon tömde tunnan, verkade det som om alla öknens flugor kom dit för att njuta av svalkan och lorten i den.
Den enda mat vi fick var durra, som maldes och kokades till gröt av en av fångarna. Gröten portionerades ut på tallrikar, som sedan ställdes ut på vars och ens sovmatta. Men gröttallriken täcktes inte över, och när vi kom tillbaka från arbetet var därför varje portion översållad med hundratals flugor. När vi tog upp våra tallrikar surrade flugorna högljutt i väg. Under de två första dagarna åt vi ingenting. Men på tredje dagen började vi slutligen äta durragröten, sedan vi hade sjasat undan flugorna och avlägsnat det torra skinnet som hade bildats på gröten. Vi bad Jehova skydda vår hälsa.
Vi arbetade under bar himmel i solen med att riva ner den gamla fängelsegårdens murar och bygga upp nya murar. Det var ett oerhört hårt arbete. Vi arbetade oavbrutet från klockan sex på morgonen till klockan tolv på dagen, då vi fick lite mat, och därefter arbetade vi igen till klockan sex på kvällen. Vi hade inga lediga dagar. Vi plågades inte bara av hettan, utan på vintern plågades vi också av kylan. Och vi plågades också av de grymma fångvaktarna.
Att bevara sig andligen stark
Djagli och jag läste Bibeln i hemlighet och samtalade om det vi hade läst. Vi kunde inte läsa öppet, eftersom man då skulle ha tagit Bibeln ifrån oss och straffat oss. En fånge som jag började studera Bibeln med hade en fotogenlampa, som han delade med mig. Jag vaknade ofta klockan ett eller två på natten och läste till omkring klockan fem på morgonen. Därigenom kunde jag läsa igenom hela Bibeln.
Vi predikade också för de andra fångarna, och en av dem berättade för fängelsedirektören om oss. Helt oväntat gav han fången ett exemplar av tidskriften Vakna!, som han hade, och fången i sin tur gav det till oss. Jag läste det gång på gång. Vår läsning och vårt predikande hjälpte oss att hålla oss andligen starka.
Vi kommer i förbindelse med våra vänner
Vi tilläts inte att skriva eller sända i väg några brev. Men en välvillig person sade att han ville hjälpa mig. Så den 20 augusti, omkring sex veckor efter det att vi hade kommit till fängelset, skrev jag i hemlighet två brev, ett till den nigerianska ambassaden och ett annat till vänner som är vittnen. Jag grävde ner dem i sanden och markerade stället med en stor sten. Senare kom min vän och grävde upp dem.
Veckorna gick och jag hörde ingenting. Så småningom förlorade jag hoppet om att breven hade kommit fram, men det hade de faktiskt, och våra medvittnen hade tagit upp kampen för att se till att vi blev frigivna. Det nigerianska utrikesdepartementet intresserade sig också för saken och frågade regeringen i det land där jag var fängslad varför den hade satt mig i ett sådant fängelse.
På morgonen den 15 november 1984 fördes vi så i väg för att utföra en del renhållningsarbete. Fångvaktarna förde mig till en skoltoalett som hade använts i veckor, trots att det var stopp i avloppet. Den var full av exkrementer, och fångvaktarna sade att jag skulle tömma den. Det enda redskap jag hade var händerna. Medan jag funderade över hur jag skulle ta itu med denna vidriga uppgift, kom fängelsedirektören och sade att distriktschefen för det området ville träffa mig.
När jag kom till distriktschefen, sade han att han nyligen hade talat med landets president, som hade fått höra om min belägenhet. Presidenten hade sagt att om jag bara talade om namnen på Jehovas vittnen i landet, så skulle jag omedelbart släppas och kunde åka med nästa plan. Jag sade återigen att om de önskade få fatt på Jehovas vittnen, så var det polisens uppgift att finna dem. Distriktschefen sade till mig att jag skulle tänka över deras erbjudande mycket noga. Han ville ge mig fyra eller fem dagar att tänka över saken. Sedan lät han mig gå, och fångvaktarna eskorterade mig tillbaka till fängelset — och lyckligtvis inte tillbaka till den där toaletten!
Efter fem dagar kallade distriktschefen på mig och frågade vilket beslut jag hade fattat. Jag sade att det enda skälet till att jag var i deras fängelse var att jag hade vittnat om den sanne Guden och att jag inte hade gjort något orätt. Jag förklarade att jag hade ett giltigt pass och uppehållstillstånd. Alla mina papper var i ordning, och närhelst jag hade rest till någon stad, hade jag alltid kollat med polisen där att allt var i sin ordning. Och eftersom jag inte hade begått något brott frågade jag: ”Varför straffas jag? Om jag inte är önskvärd i landet, varför har jag då inte blivit utvisad? Varför dömdes jag till det här stället?”
Jag talade i omkring 15 minuter. När jag hade slutat, ombads jag att skriva ner det jag just hade sagt, och man sade till mig att min skrivelse skulle överlämnas till presidenten. Man gav mig papper, och jag skrev fyra sidor.
Äntligen frigiven!
Sedan hörde jag inget mer om saken förrän i januari 1985, omkring sju månader efter det att jag hade fängslats. Då kom fängelsedirektören och frågade mig om jag hade skrivit ett brev till den nigerianska ambassaden. ”Ja”, svarade jag.
”Varför gjorde du det? Varför talade du inte om det för mig?” frågade han.
Jag sade till honom att han inte hade med saken att göra. Men jag försäkrade honom att jag inte hade skrivit något som var emot honom, eftersom han inte hade medverkat till att jag hade satts i fängelse. ”Inte ens min mor vet var jag är”, sade jag. Sedan ville han veta hur jag hade skickat brevet, men det vägrade jag att tala om för honom.
Dagen därpå gjorde fångvaktarna i ordning en Land-Rover och sade till Djagli och mig att vi skulle förflyttas. Vi fördes ut, kläddes av och kroppsvisiterades. Jag hade redan gett min bibel till den fånge som jag hade studerat med, eftersom jag visste att fångvaktarna skulle beslagta den om de fann den hos mig. Den mannen sade till oss att han skulle bli ett Jehovas vittne när han släpptes. Det är vår bön att han blir det.
Kort därefter blev jag utvisad till Nigeria, och i februari 1985 återupptog jag tjänsten som resande tillsyningsman i det landet. Sedan år 1990 har jag tjänat som områdestillsyningsman i Nigeria. Djagli tjänar nu som ett troget vittne i Côte d’Ivoire.
Denna erfarenhet har lärt mig att Jehova Gud kan uppehålla oss även under den svåraste press. Vi såg gång på gång i fängelset hur hans hand beskyddade oss. Vår frigivning inskärpte i mig att Jehova inte bara vet var hans tjänare finns och vad de får lida, utan att han också vet att befria dem ur prövningen. — 2 Petrus 2:9.