”När vi nu har denna tjänst ... , ger vi inte upp”

BERÄTTAT AV RONALD TAYLOR

Sommaren 1963 hände något som gjorde att jag fick kämpa för mitt liv. När jag gick i vattnet längs stranden, råkade jag trampa i ett förrädiskt hål, och plötsligt hade jag hamnat i djupt vatten. Eftersom jag inte kunde simma, höll jag på att drunkna bara några meter från land. Jag hade redan kommit under ytan tre gånger och svalt stora mängder havsvatten, när en vän upptäckte vad som höll på att hända och drog upp mig på stranden. Jag överlevde tack vare att jag omedelbart fick konstgjord andning.

DET här var inte första gången jag insåg vikten av att aldrig ge upp — inte ens när allt hopp tycks vara ute. Redan tidigt i livet hade jag varit tvungen att kämpa för mitt andliga liv.

Det var under andra världskrigets mörka dagar som jag kom i kontakt med den kristna sanningen. Jag var ett av de tusentals barn som evakuerades från London för att undgå de fruktansvärda bombraiderna. Eftersom jag var bara 12 år, kom kriget inte att betyda så mycket för mig. Det var mer som ett äventyr.

Ett äldre par i Weston-super-Mare i sydvästra England tog hand om mig. Strax efter det att jag hade flyttat hem till paret började några pionjärförkunnare besöka oss. Det var familjen Hargreaves, och alla fyra i familjen — Reg, Mabs, Pamela och Valeri — var pionjärer med särskilt uppdrag. Mina fosterföräldrar tog emot sanningen, och sedan jag hade studerat boken Guds Harpa, bestämde jag mig också för att tjäna Jehova. Bara sex veckor efter det att jag hade gjort mitt val blev jag inbjuden att ta del i predikoarbetet.

Jag minns fortfarande den första dagen i tjänsten på fältet. Utan någon vidare förberedelse fick jag några broschyrer och blev tillsagd: ”Du kan arbeta på den där sidan av gatan.” Och det var vad jag gjorde min första dag i predikotjänsten. På den tiden predikade vi ofta genom att spela grammofonskivor med kraftfulla predikningar. De lyckligaste stunderna var när jag kunde bära grammofonen från hus till hus och spela upp föredrag. Jag såg det som ett verkligt privilegium att få bli använd på det sättet.

Jag vittnade ganska mycket i skolan, och jag kommer ihåg att jag lämnade en bokkombination som behandlade bibliska ämnen till rektorn. När jag var 13 år blev jag döpt vid en närbelägen sammankomst som hölls i Bath. En annan sammankomst under krigstiden som jag aldrig skall glömma var den som hölls år 1941 i De Montfort Hall i Leicester. Jag gick upp på podiet för att ta emot mitt exemplar av boken Barnen, som innehöll ett personligt budskap från broder Rutherford som då var Sällskapet Vakttornets president. Det gripande tal som hölls till alla ungdomar som var närvarande stärkte min önskan att tjäna Jehova för evigt.

De två åren som jag växte upp i sanningen hos mina fosterföräldrar var således lyckliga år. Men när jag var 14 år var jag tvungen att återvända till London och börja förvärvsarbeta. Även om jag återförenades med min familj, måste jag nu stå på egna ben i andligt avseende, eftersom ingen där hemma delade min tro. Jehova gav mig snart den hjälp jag behövde. Bara tre veckor efter det att jag kommit till London kom en broder hem till oss för att be om min fars tillåtelse att ta mig med till Rikets sal. Brodern var John Barr, som nu är medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Han blev som en andlig ”far” för mig under de kritiska tonåren. — Matteus 19:29.

Jag tillhörde Paddingtonförsamlingen som hade sina möten i Craven Terrace intill Betelhemmet i London. Eftersom jag var föräldralös i andligt avseende, fick en äldre smord broder, ”pappa” Humphreys, i uppgift att ägna särskild uppmärksamhet åt mig. Det var verkligen en stor välsignelse att få umgås med alla de smorda bröderna och systrarna som tjänade i den församlingen. De av oss som hade det jordiska hoppet — de så kallade Jonadab-vännerna — var i minoritet. Jag var faktiskt den ende som tillhörde Jonadab-klassen i den församlingsbokstudiegrupp som jag tillhörde. Jag umgicks inte så mycket med jämnåriga, men jag lärde mig många nyttiga ting genom mitt dyrbara umgänge med mogna bröder. Den viktigaste lärdomen var kanske att aldrig lämna Jehovas tjänst.

På den tiden brukade vi använda hela veckoslutet till predikoverksamhet. Jag fick i uppgift att sköta ”högtalarbilen”, som i själva verket var en trehjulig cykel som var försedd med ljudutrustning och ett bilbatteri. Varje lördag gav jag mig i väg på trehjulingen till olika gathörn där vi satte på lite musik och sedan spelade ett av broder Rutherfords tal. På lördagarna utförde vi också gatuvittnande med våra tidskriftsväskor. Söndagarna anslog vi till att erbjuda broschyrer och inbundna böcker i arbetet från hus till hus.

Min samvaro med nitiska äldre bröder väckte inom mig en önskan att bli pionjär. Denna önskan stärktes när jag lyssnade till tal om pionjärtjänsten vid områdessammankomsterna. En sammankomst som påverkade mitt liv djupt var den som hölls i Earl’s Court i London år 1947. Två månader senare började jag som pionjär, och jag har försökt att bevara pionjärandan ända sedan dess. Den glädje det var att leda framåtskridande bibelstudier med andra försäkrade mig om att jag hade fattat rätt beslut.

En spansk hustru och ett spanskt förordnande

År 1957, medan jag ännu var pionjär i Paddingtonförsamlingen, träffade jag en förtjusande spansk syster som heter Rafaela. Efter några månader gifte vi oss. Vi hade som mål att vara pionjärer tillsammans, men först reste vi till Madrid så att jag skulle få träffa Rafaelas föräldrar. Det besöket förändrade mitt liv. Medan vi var i Madrid frågade broder Ray Dusinberre, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Spanien, om vi kunde tänka oss att tjäna i Spanien, där behovet av erfarna bröder var mycket stort.

Hur skulle vi kunna säga nej till en sådan inbjudan? År 1958 började vi därför i heltidstjänsten tillsammans i Spanien. På den tiden styrde Franco landet, och vår verksamhet var inte lagligen erkänd, vilket gjorde det svårt att ta del i predikoarbetet. Dessutom var jag tvungen att kämpa med det spanska språket de första åren. Återigen var det fråga om att inte ge upp, även om jag grät mer än en gång i ren frustration över att inte kunna kommunicera med vännerna i församlingen.

Behovet av tillsyningsmän var så stort att fastän jag knappt kunde tala spanska, fick jag efter en månad ansvaret att öva tillsyn över en liten grupp. På grund av att vi utförde vårt arbete i smyg var vi organiserade i små grupper på mellan 15 och 20 förkunnare, vilka mer eller mindre fungerade som små församlingar. Till en början var det nervpåfrestande att leda mötena, eftersom jag inte alltid förstod åhörarnas svar. Men min hustru satt längst bak, och om hon märkte att jag var förvirrad brukade hon nicka diskret för att bekräfta att svaret var rätt.

Jag har ingen naturlig fallenhet för språk, och mer än en gång kände jag för att återvända till England, där jag kunde utföra allting så mycket lättare. Men våra älskade spanska bröders och systrars kärlek och vänskap uppvägde redan från början den frustration jag kände för språket. Jehova välsignade mig med särskilda privilegier som gjorde att allt kändes värt besväret. År 1958 blev jag inbjuden till den internationella sammankomsten i New York som delegat från Spanien. Sedan fick jag ovärderlig övning i Skolan i Rikets tjänst, som anordnades för oss år 1962 i Tanger i Marocko.

Ett annat problem som jag ställdes inför, förutom språket, var den ständiga oron att bli tagen av polisen. Som utlänning skulle jag automatiskt bli utvisad om jag blev gripen. För att göra risken så minimal som möjligt arbetade vi två och två. Medan den ene predikade, höll den andre utkik efter sådant som tydde på fara. Sedan vi gjort ett eller två besök, många gånger längst upp i ett hyreshus, gick vi två eller tre kvarter därifrån och gjorde ytterligare två eller tre besök. Vi använde Bibeln i stor utsträckning och bar med oss bara några få broschyrer, som vi hade gömt i våra ytterrockar, att erbjuda åt intresserade.

Efter ett år i Madrid blev vi förordnade till Vigo, en stor stad i nordvästra Spanien där det inte fanns några Jehovas vittnen alls. Sällskapet rekommenderade att min hustru skulle utföra den största delen av predikandet under den första månaden för att ge intryck av att vi var på besök som turister. Trots att vi höll en låg profil när vi predikade blev vi uppmärksammade. Inom en månad började katolska präster ange oss via radion. De varnade sina församlingsbor för ett gift par som gick från hus till hus och talade om Bibeln — en nästan förbjuden bok vid den tiden. Det ”efterlysta paret” bestod av en utlänning och hans spanska hustru som talade mest!

Prästerna fastställde att det var synd att bara tala med detta farliga par, en synd som kunde förlåtas bara om man omedelbart biktade sig för en präst. Som väntat ursäktade sig en kvinna vid slutet av vårt trevliga samtal med att hon måste gå och bikta sig. När vi gick ut ur huset såg vi henne skynda i väg mot kyrkan.

Utvisning

Bara två månader efter det att vi kommit till Vigo slog polisen till. Polismannen som arresterade oss var förstående och satte inte handbojor på oss under färden till polisstationen. På stationen fick vi se ett bekant ansikte, en maskinskriverska som vi nyligen hade predikat för. Hon var uppenbart besvärad över att se oss bli behandlade som brottslingar och var snar att försäkra oss om att hon inte hade anmält oss. Trots det anklagades vi för att äventyra ”Spaniens andliga endräkt” och blev utvisade sex veckor senare.

Det var ett bakslag, men vi hade inte en tanke på att ge upp. Det fanns ännu mycket arbete att utföra på Iberiska halvön. Efter tre månader i Tanger blev vi förordnade till Gibraltar — ännu ett jungfruligt distrikt. Det är som aposteln Paulus säger, att om vi sätter värde på vår tjänst kommer vi att fortsätta vårt arbete och bli belönade. (2 Korinthierna 4:1, 7, 8) Det visade sig stämma i vårt fall. I det första hemmet vi besökte i Gibraltar satte vi i gång ett bibelstudium med hela familjen. Det dröjde inte länge förrän vi ledde 17 bibelstudier var. Flera av dem vi studerade med blev Jehovas vittnen, och inom två år var vi en församling på 25 förkunnare.

Men precis som i Vigo inledde prästerna en kampanj mot oss. Den anglikanske biskopen i Gibraltar underrättade polischefen om att vi var ”icke önskvärda”, och hans påtryckningar fick slutligen resultat. I januari 1962 blev vi utvisade från Gibraltar. Vart skulle vi ta vägen? Det rådde fortfarande stort behov i Spanien, så vi återvände dit i förhoppning om att det som fanns skrivet om oss i polisens register låg gömt i arkiven.

Den soliga staden Sevilla blev vårt nya hem. Där fick vi glädjen att få ha ett nära samarbete med ett annat pionjärpar, Ray och Pat Kirkup. Trots att det bodde en halv miljon människor i Sevilla fanns det bara 21 förkunnare, så det fanns mycket arbete att utföra. Nu finns där 15 församlingar med 1.500 förkunnare. Ett år senare blev vi glatt överraskade när vi blev inbjudna att tjäna i resetjänsten i trakten runt Barcelona.

Kretsarbetet i ett land där vårt arbete inte var lagligen erkänt var ganska annorlunda. Varje vecka besökte vi små grupper av vilka flertalet hade mycket få dugliga bröder. Dessa hårt arbetande bröder behövde all den övning och allt det stöd vi kunde ge dem. Vi älskade det här förordnandet! Efter att ha tillbringat flera år i områden där det fanns bara några få Jehovas vittnen eller inga alls var det en glädje att få besöka så många olika bröder och systrar. Dessutom var det lättare att ta del i predikoarbetet i Barcelona, och många ville studera Bibeln.

Att bekämpa depression

Men bara sex månader senare förändrades mitt liv drastiskt. Vår första semester vid kusten höll på att sluta i en tragedi när jag var med om den olycka som jag berättade om tidigare. Fysiskt hämtade jag mig ganska snabbt från chocken av att nästan ha drunknat, men händelsen lämnade outplånliga spår i nervsystemet.

Jag fortsatte att kämpa vidare i kretstjänsten några månader, men till slut var jag tvungen att återvända till England för att få läkarvård. Efter två år hade jag hämtat mig tillräckligt för att vi skulle kunna återvända till Spanien, där vi återupptog kretstjänsten. Det var likväl bara för en kort tid. Mina svärföräldrar blev allvarligt sjuka, och vi lämnade heltidstjänsten för att ta hand om dem.

Livet blev mycket svårare när jag år 1968 fick ett fullständigt nervsammanbrott. Det fanns stunder då både Rafaela och jag trodde att jag aldrig skulle tillfriskna. Det kändes som om jag drunknade igen, men på ett annat sätt! Förutom att depressionen överhopade mig med negativa känslor, berövade den mig alla krafter. Det fanns stunder då jag var fullständigt utmattad och måste vila nästan jämt. Vid den tiden förstod inte alla bröder den här sortens problem, men jag visste naturligtvis att Jehova gjorde det. Det har verkligen varit tillfredsställande att läsa de underbara artiklarna i tidskrifterna Vakttornet och Vakna! vilka har visat förståelse och varit till stor hjälp för deprimerade.

Under den här svåra tiden var min hustru en ständig källa till uppmuntran. Att klara av problem tillsammans är verkligen någonting som stärker äktenskapsbanden. Rafaelas föräldrar dog, och efter 12 år förbättrades min hälsa i sådan utsträckning att vi tyckte att vi kunde återuppta heltidstjänsten. År 1981 blev vi till vår förvåning och glädje återigen inbjudna till kretstjänsten.

Ofantliga teokratiska förändringar hade ägt rum i Spanien sedan vi förra gången arbetade i resetjänsten. Nu var predikoarbetet fritt, så jag var tvungen att göra en hel del för att vara up-to-date. Att än en gång tjäna som kretstillsyningsman var emellertid ett stort privilegium. Att vi hade varit i pionjärtjänsten trots svåra omständigheter gjorde att vi kunde uppmuntra pionjärer som hade problem. Många gånger kunde vi också hjälpa andra att sluta sig till pionjärernas led.

Efter 11 år i resetjänsten i Madrid och Barcelona gjorde vår vacklande hälsa att vi återigen måste byta förordnande. Vi blev förordnade som pionjärer med särskilt uppdrag i Salamanca, där jag kunde bli använd som äldste. Bröderna och systrarna i Salamanca fick oss att genast känna oss som hemma. Ett år senare skulle ännu en kris komma att sätta vår uthållighet på prov.

Rafaela fick oförklarlig blodbrist, och undersökningar visade att hon hade cancer i tjocktarmen. Nu var det min tur att vara den starke och ge min hustru allt det stöd jag kunde. Till en början reagerade vi med misstro, därefter fruktan. Skulle Rafaela klara det här? I stunder som dessa har fullständig förtröstan på Jehova hjälpt oss att fortsätta. Lyckligtvis genomgick Rafaela en lyckad operation, och vi hoppas att cancern inte skall komma tillbaka.

Vi har haft både med- och motgångar under de 36 år vi har bott i Spanien, men det har varit glädjande att få ha varit med om den här perioden av andlig tillväxt. Vi har sett den lilla skaran på omkring 800 förkunnare år 1958 växa till en här på över 100.000 förkunnare. Våra svårigheter har ställts i skuggan av våra många glädjeämnen — att få hjälpa andra att ta emot sanningen och tillväxa andligen, arbeta tillsammans som man och hustru och känna att vi har använt vårt liv på bästa möjliga sätt.

Paulus skrev i sitt andra brev till korinthierna: ”När vi nu har denna tjänst efter den barmhärtighet som har visats oss, ger vi inte upp.” (2 Korinthierna 4:1) När jag ser tillbaka på mitt liv, tror jag att det är flera faktorer som hindrat mig från att ge upp. Trogna smorda bröders föredöme, vilka intresserade sig för mig under de formbara åren, gav mig en god grund. Att ha en maka som delar samma andliga mål är en underbar hjälp; när jag kände mig nere brukade Rafaela uppmuntra mig, och jag har gjort detsamma för henne. Sinne för humor är också en stor tillgång. Att kunna skratta med bröderna och systrarna — och att skratta åt sig själv — får på något sätt problemen att inte verka så stora.

Men att hålla ut när man ställs inför prövningar kräver framför allt styrka från Jehova. Jag kommer alltid ihåg Paulus’ ord: ”Allt har jag styrka till på grund av honom som ger mig kraft.” Med Jehova på vår sida kommer vi aldrig någonsin att behöva ge upp. — Filipperna 4:13.

[Bild på sidan 23]

Ronald och Rafaela Taylor år 1958

[Bild på sidan 24]

Ett möte under förbud i Spanien (1969)