Vi fick en mycket värdefull pärla

BERÄTTAT AV RICHARD GUNTHER

Det var i september 1959. Vi befann oss på det italienska passagerarfartyget Julio Caesar, som var på väg över Atlanten från New York till Cádiz i Spanien. Sällskapet Vakttornet hade förordnat mig och min hustru, Rita, tillsammans med Paul och Evelyn Hundertmark, ett annat missionärspar, till detta iberiska land. Vi skulle ställas inför många utmaningar. Men hur kom det sig att vi hade gett oss in i missionärstjänsten?

RITA och jag döptes som Jehovas vittnen år 1950 i New Jersey i USA. Kort därefter fattade vi ett beslut som med tiden skulle leda till att vi fick en mycket värdefull pärla i vår ägo. Vi var i en församling som hade ett tillräckligt antal bröder och systrar som kunde betjäna distriktet. Vi kände oss därför förpliktade att erbjuda oss att tjäna där det var större behov av förkunnare. Vid Jehovas vittnens internationella konvent i New York sommaren 1958 ansökte vi om missionärstjänst.

Kort därefter blev vi inbjudna till Vakttornets Bibelskola Gilead, och inom ett år var vi på väg till Spanien som missionärer. På grund av att vi var upptagna med många förberedelser och överväldigade av spänning, insåg vi inte då vad vi hade fått. Jesus hade talat om en mycket värdefull pärla. (Matteus 13:45, 46) Privilegiet att få tjäna som missionärer var för oss likvärdigt med en sådan pärla, även om detta inte var innebörden i hans liknelse. När vi nu blickar tillbaka sätter vi ännu större värde på denna dyrbara gåva av tjänst i Jehovas organisation.

En oförglömlig upplevelse

På den tiden hölls Gileadskolans missionärskurs i de vackra lantliga omgivningarna i Finger Lakes-området i staten New York. Där tillbringade vi sex underbara månader, helt upptagna med bibelstudium och kristet umgänge, avskilda från denna världens angelägenheter och problem. Våra kurskamrater kom från många olika delar av världen, däribland Australien, Bolivia, Grekland, Nya Zeeland och Storbritannien. Men snart var det examensdag. I augusti 1959 tog vi avsked med tårar i ögonen och avseglade till våra respektive missionärsdistrikt. En månad senare kom vi till Spanien.

En ny kultur

Vi steg i land i hamnen i Algeciras i södra Spanien med den väldiga Gibraltarklippan inom synhåll. Vi fyra, Rita och jag tillsammans med paret Hundertmark, tog nattåget till Madrid. Vi gick till hotell Mercador, där vi skulle vänta tills vi blev kontaktade av några från Sällskapets hemliga avdelningskontor. Spanien var under diktatoriskt styre av generalissimus Francisco Franco. Detta innebar att romersk-katolska kyrkan var den enda lagligt erkända religionen i landet. Det var olagligt att offentligt utöva någon annan religion, och Jehovas vittnens predikoarbete från hus till hus var förbjudet. Det var också förbjudet att hålla religiösa möten, och därför kunde Jehovas vittnen, som vid den tiden uppgick till omkring 1.200 i 30 församlingar i Spanien, inte komma tillsammans i Rikets salar som i andra länder. Vi var tvungna att i hemlighet träffas i privata hem.

Vi lär oss spanska och sätter i gång

Vår första utmaning var att lära oss språket. Under de första månaderna använde vi 11 timmar varje dag till språkundervisning — 4 timmar varje förmiddag som klassundervisning och därefter 7 timmar personligt studium. Den andra månaden hade vi samma schema på förmiddagen, men eftermiddagarna var avsatta för predikande från hus till hus. Kan du tänka dig det? Rita och jag tog del i vittnandet från hus till hus på egen hand, trots att vi ännu inte kunde språket och med bara en inledning som vi hade lärt oss utantill nedskriven på ett kort.

Jag minns att jag knackade på en dörr i Vallecas, ett område i Madrid där i huvudsak arbetare bor. För att inte komma av mig hade jag kortet i handen, när jag på spanska sade: ”God morgon. Vi utför ett kristet arbete. I Bibeln sägs det (och så brukade vi läsa någon vers). Vi skulle vilja lämna dig den här broschyren.” Kvinnan sade inget, utan tittade bara och tog sedan broschyren. När vi gjorde återbesök bjöd hon in oss, och hon tittade bara medan vi talade. Vi började studera Bibeln med henne, så gott vi nu kunde med tanke på språket, och under studiet satt hon bara och lyssnade och iakttog oss. Efter en stund berättade hon äntligen att hon inte hade förstått vad vi sade vid första besöket, men hon hörde ordet Dios (Gud), och det var tillräckligt för att hon skulle förstå att det var något bra. Med tiden tillägnade hon sig en hel del biblisk kunskap och blev döpt som ett Jehovas vittne.

Det var oerhört svårt för mig att lära mig spanska. Jag brukade repetera verbböjningar under mina resor i staden. Det jag kom ihåg ena veckan hade jag glömt till nästa! Det var mycket nedslående. Flera gånger var jag på väg att ge upp. Eftersom min spanska var mycket dålig, behövde bröderna i Spanien utöva stort tålamod då jag tog ledningen bland dem. Vid en områdessammankomst gav en broder mig en handskriven pålysning som skulle läsas upp från podiet. Då jag hade svårt att läsa handstilen, pålyste jag följande: ”Ta med era muletas (kryckor) till stadion i morgon.” Det skulle vara: ”Ta med era maletas (ert bagage) till stadion i morgon.” Alla skrattade naturligtvis, och jag blev givetvis generad.

Tidiga prövningar i Madrid

De fem första åren i Madrid var känslomässigt mycket svåra för Rita och mig. Vi saknade vårt hem och våra vänner väldigt mycket. Varje gång vi fick ett brev från Förenta staterna kom en våg av hemlängtan över oss. Periodvis överväldigades vi av hemlängtan, men det gick över. När allt kommer omkring hade vi lämnat hem, familj och vänner för att i stället få en värdefullare pärla. Vi behövde anpassa oss.

Under vår första tid i Madrid bodde vi på ett sjabbigt pensionat. Vi hade ett rum och tre måltider om dagen. Det var ett litet mörkt rum med halmmadrasser. Vårt ringa månatliga bidrag gick åt till hyran. Mitt på dagen brukade vi äta lunch på pensionatet, och för att vi skulle ha något att äta sent på kvällen brukade värdinnan låta kvällsmaten stå kvar i ugnen för att den skulle hålla sig varm. Vårt predikoarbete under dagar och kvällar gjorde oss mycket hungriga. Om vi inte hade kvar något av vårt bidrag, tog vi från våra egna knappa tillgångar och köpte den billigaste chokladkaka vi kunde hitta. Situationen ändrades emellertid snart då vi besöktes av Sällskapets zontillsyningsman. Han såg vår belägenhet och sade att vi kunde se oss om efter en liten lägenhet, som kunde tjäna som ett missionärshem. Det skulle vara mycket bättre, för då skulle vi inte behöva bada stående i en rund balja på golvet i pensionatets kök. Nu skulle vi få dusch, kylskåp för matvarorna och en elektrisk platta som vi kunde laga maten på. Vi var mycket tacksamma för denna omtanke.

Underbara erfarenheter i Madrid

Predikandet från hus till hus utfördes mycket försiktigt. Det dagliga virrvarret i Madrid var en fördel — det gjorde att vi inte var alltför iögonenfallande. För att det inte skulle märkas att vi var utlänningar försökte vi klä oss och bete oss som andra. Vår predikometod i arbetet från dörr till dörr gick ut på att vi gick in i ett hyreshus, knackade på en dörr och talade med personen, och sedan lämnade vi byggnaden, gatan och området. Risken fanns alltid att lägenhetsinnehavaren kunde ringa till polisen, och därför var det inte förståndigt att vara kvar i grannskapet. År 1960 blev faktiskt Paul och Evelyn Hundertmark gripna och utvisade ur landet, trots att de hade varit försiktiga när de använde denna metod. De flyttade till grannlandet Portugal och tjänade där under många år med Paul som ansvarig för det underjordiska avdelningskontoret. I dag är han platstillsyningsman i San Diego i Kalifornien.

Det blev dock snart en utjämning för oss. Bara några månader senare blev sex missionärer, som blivit förordnade till Portugal, beordrade att lämna landet. Det hela utvecklade sig lyckligt eftersom Eric och Hazel Beveridge, som också gick i vår Gileadklass, nu blev anvisade att lämna Portugal och komma till Spanien. I februari 1962 var vi så återigen på hotell Mercador — denna gång för att hälsa Eric och Hazel välkomna när de anlände.

Det var under denna första tid i Madrid som Rita och jag hade en personlig erfarenhet av religiöst hyckleri. Vi studerade Bibeln med Bernardo och Maria, ett par som bodde i ett skjul gjort av diverse kasserat byggnadsmaterial som Bernardo hade hittat. Vi studerade med dem sent på kvällen, och efter studiet bjöd de oss på bröd, vin och lite ost eller vad de än hade hemma. Jag lade märke till att osten liknade amerikansk ost. En kväll efter studiet tog de fram burken som osten låg i. Med stora bokstäver stod det skrivet på engelska: ”Från det amerikanska folket till det spanska folket — ej till försäljning”. Hur hade dessa fattiga människor fått osten? Regeringen använde katolska kyrkan till att distribuera den till de fattiga — men prästerna sålde den!

Fruktbärande tjänst hos militären

Snart hände något underbart som skulle bli till stor välsignelse både för oss och för många andra. I ett meddelande som vi fick från avdelningskontoret bad man oss besöka Walter Kiedaisch, en ung man som var stationerad vid den amerikanska militärflygbasen i Torrejón, belägen några kilometer utanför Madrid. Vi besökte honom och hans hustru och satte i gång ett bibelstudium med dem och ett annat par inom flygvapnet.

Under den tiden ledde jag cirka fem bibelstudier, alla naturligtvis på engelska, med personal inom amerikanska flygvapnet. Sju av dem blev senare döpta, och fyra av männen blev församlingsäldste när de hade återvänt till Förenta staterna.

På grund av att vår verksamhet var förbjuden var det på den tiden få möjligheter att få in böcker, tidskrifter och biblar i landet. En del litteratur fördes emellertid in av turister och genom våra amerikanska kontakter. Avdelningskontoret tilldelade mig uppdraget att sköta en hemlig litteraturdepå. Den fanns i ett bakre förrådsrum i en pappershandel i Vallecas. Ägarens hustru var ett Jehovas vittne. Ägaren respekterade vårt arbete, även om han inte var ett vittne, och trots stor risk för honom själv och hans firma lät han mig använda det bakre utrymmet till att göra i ordning litteraturpaket som skulle sändas till städerna över hela landet. Eftersom rummet alltid måste ge intryck av att vara vad det förutsattes vara — ett dammigt rum, belamrat av kartonger — måste jag bygga en arbetsbänk och bokhyllor som snabbt kunde sättas upp och användas och sedan gömmas på några sekunder. Vid slutet av dagen väntade jag tills det inte fanns någon kvar i butiken, och sedan gick jag snabbt ut med mina paket.

Det var verkligen ett privilegium att få medverka i att sprida andligt material, som tidskrifterna Vakttornet och Vakna! och annan litteratur, till församlingarna över hela landet. Det var spännande tider!

Rita hade glädjen att leda 16 bibelstudier, varav ungefär hälften blev döpta Jehovas vittnen. Dolores var en ung gift kvinna som på grund av hjärtsjukdom låg till sängs under de kalla vintrarna. Under våren kunde hon gå upp ur sängen och vara ganska aktiv. Dolores hade en stark tro, och när det blev dags för vår områdessammankomst i Toulouse i Frankrike, önskade hon väldigt gärna följa med. Hon hade blivit förmanad av läkaren att det skulle vara oförståndigt med tanke på hennes hjärtbesvär. Iklädd en hemmaklänning och tofflor och utan bagage begav hon sig till järnvägsstationen för att vinka av sin man, sin mamma och andra resenärer. Hon kunde inte stå ut med att se dem åka utan henne, så med tårar i ögonen steg hon på tåget och åkte till Frankrike. Rita kände inte till att detta hade hänt. Men vilken överraskning det blev när hon såg Dolores på sammankomsten, med ett stort leende över hela ansiktet!

Ett ovanligt bibelstudium

Vi kan inte avsluta denna redogörelse om vårt förordnande i Madrid utan att ta med Don Benigno Franco, ”el profesor”. Ett vittne från orten tog med mig för att besöka en äldre gentleman som bodde med sin hustru i ett mycket enkelt hyreshus. Jag satte i gång ett bibelstudium med honom. När vi hade studerat ungefär ett och ett halvt år, bad han att få bli döpt och bli ett Jehovas vittne.

Denne äldre gentleman, Don Benigno Franco, var kusin till Francisco Franco, som var Spaniens diktator vid den tiden. Don Benigno verkade alltid ha varit en frihetsälskande människa. Under spanska inbördeskriget sympatiserade han med den republikanska regeringen och motstod sin kusin — generalen som vann kriget och grundade en katolsk diktatur. Ända sedan år 1939 hade Don Benigno förvägrats rätten till arbete, och han var hänvisad till ett mycket spartanskt liv. Så kom det sig att kusinen till Francisco Franco, Spaniens statschef, blev ett Jehovas vittne.

Överraskande inbjudan

År 1965 fick vi en inbjudan från avdelningskontoret i Spanien att börja resa i kretstjänsten i Barcelona. Det innebar att vi fick ta avsked av alla kärleksfulla vänner i Madrid som vi hade blivit mycket fästa vid. För mig började nu inte bara en ny erfarenhet, utan också en prövning. Eftersom jag alltid har tvivlat på min förmåga, var denna erfarenhet skrämmande. Jag inser mycket väl att det var Jehova som gjorde det möjligt för mig att vara effektiv i denna form av tjänst.

Att besöka en församling varje vecka innebar att bo i vännernas hem. Vi fick leva i kappsäck, och så gott som varannan vecka flyttade vi till ett annat hem. Det är speciellt svårt för en kvinna. Men José och Roser Escudé, som bodde i Barcelona, inbjöd oss snart att bo hos dem under flera dagar i sträck. Det var mycket kärleksfullt från deras sida, eftersom det innebar att vi kunde ha ett permanent utrymme för våra tillhörigheter och en fast plats att komma hem till på söndagskvällarna.

De följande fyra åren tillbringade Rita och jag i kretstjänsten i provinsen Katalonien, vid Medelhavets kust. Alla våra bibliska möten hölls i hemlighet i privata hem, och vårt predikoarbete från hus till hus utfördes också med försiktighet, så att vi inte drog till oss uppmärksamhet. Vissa söndagar hade vi en hel församling med oss på ”picknick” i skogen, särskilt då vi hade en kretssammankomst.

Vi kommer alltid att beundra dessa hängivna andliga bröder som, med risk för sina arbeten och sin frihet, bemödade sig om att hålla församlingarna förenade och verksamma. Många av dem tog ledningen i att utvidga verksamheten till samhällen utanför staden. Deras arbete utgjorde grunden för den stora tillväxten i Spanien efter 1970, då förbudet upphävdes och religionsfrihet beviljades.

Tvungna att lämna vårt utländska förordnande

Under våra tio år i Spanien hade vår glädje över denna speciella välsignelse av tjänst för Jehova dämpats av våra föräldrars tillstånd. Vid ett flertal tillfällen var vi nästan tvungna att lämna vårt förordnande för att åka hem och ta hand om min mor och far. Men tack vare kärleksfulla bröder och systrar i församlingarna i närheten av mina föräldrar var det dock möjligt för oss att fortsätta i Spanien. Ja, privilegiet att få tjäna i missionärstjänsten under dessa år gjordes till viss del möjligt genom andra som tillsammans med oss satte Guds kungarikes intressen främst.

I december 1968 åkte vi slutligen hem för att ta hand om min mor. Samma månad hade min far dött, och min mor var nu ensam. Eftersom vi fortfarande var förhållandevis fria att tjäna i heltidstjänsten, fick vi ett förordnande att tjäna i kretstjänsten, men denna gång i Förenta staterna. Under de 20 följande åren betjänade vi spanska kretsar. Även om vi hade förlorat vår missionärspärla av mycket högt värde, hade vi nu en annan i våra händer.

Predikande mitt ibland narkotika och våld

Nu tjänade vi sida vid sida med många bröder och systrar som bodde i områden i städerna där brottsligheten grasserade. Den allra första veckan i kretstjänsten i Brooklyn i New York ryckte någon till sig Ritas handväska.

Vid ett tillfälle var Rita och jag, tillsammans med en grupp vänner, upptagna med predikoarbetet från hus till hus i en annan del av staden New York. Då vi gick runt hörnet på ett hus, observerade vi några människor som bildade kö framför ett hål i väggen på en övergiven byggnad. När vi tog några beslutsamma steg uppför gatan, lade vi märke till en ung man som stod på trottoaren och tittade på oss. Vid det bortre hörnet stod en annan och höll utkik efter polisbilar. Vi hade hamnat mitt i ett tillhåll för knarkhandel! Den förste som höll utkik blev överraskad, men när han såg tidskriften Vakttornet blev han lättad. När allt kommer omkring kunde jag ha varit en polis! Han ropade sedan på spanska: ”¡Los Atalayas! ¡Los Atalayas!” (Vakttornen! Vakttornen!) De visste vilka vi var, de förband oss med tidskriften, och allt var i sin ordning. När jag passerade honom på nära håll sade jag: ”¿Buenos dias, cómo está?” (God morgon! Hur mår du?) Han svarade genom att uppmana mig att be för honom!

Ett svårt beslut

År 1990 blev det uppenbart att jag behövde vara hos min mor varje dag. Vi hade ansträngt oss kraftigt för att vara kvar i resetjänsten, men visheten sade oss att det inte var möjligt att fullgöra båda dessa förpliktelser. Vi önskade verkligen vara säkra på att mor fick kärleksfull vård. Men återigen behövde vi lämna ifrån oss en mycket värdefull pärla, något som var mycket dyrbart för oss. All världens bokstavliga skatter och det som de kan göra för oss är obetydliga jämfört med skatterna att få tjäna som missionär eller resande tillsyningsman i Jehovas organisation.

Rita och jag är nu i 60-årsåldern. Vi är helt nöjda och gläder oss över att tjäna i en spansktalande församling på orten. När vi blickar tillbaka på våra år av tjänst för Jehova, tackar vi honom för att han anförtrodde oss mycket värdefulla pärlor.

[Bild på sidan 23]

Med Rita och Paul och Evelyn Hundertmark (till höger) utanför tjurfäktningsarenan i Madrid

[Bild på sidan 24]

Tal till en församling vid en ”picknick” i skogen