Vilka var masoreterna?

JEHOVA, ”sanningens Gud”, har bevarat sitt ord, Bibeln. (Psalm 31:5) Men eftersom Satan, sanningens fiende, har försökt förvränga och förstöra Guds ord, finns det anledning att fråga: Hur kan Bibeln ha nått oss i huvudsak sådan som den blev skriven? — Se Matteus 13:39.

Svaret får vi delvis i en kommentar av professor Robert Gordis: ”Den insats som gjordes av hebreiska skriftlärda som kallades masoreter, vilket betyder ’bevarare av traditionen’, ’traditionister’, har inte uppskattats tillräckligt. Dessa skriftlärda, som vi inte känner namnen på, gjorde avskrifter av den Heliga boken med minutiös och kärleksfull omsorg.” Även om namnen på flertalet av dessa avskrivare är okända i vår tid, är namnet på en av masoretfamiljerna väl dokumenterat — Ben Asher. Vad vet vi om medlemmarna av den familjen och om deras masoretiska medbröder?

Familjen Ben Asher

Judiska skriftlärda gjorde med stor noggrannhet avskrifter av den del av Bibeln som ursprungligen skrevs på hebreiska och som ofta kallas Gamla testamentet. De avskrivare som var verksamma från 500-talet till 900-talet v.t. kallades masoreter. Vad ingick i deras arbete?

I många hundra år skrevs det hebreiska språket med enbart konsonanter. Det lämnades åt läsaren att själv välja vokalljuden. Men vid den tid då masoreterna började verka hade kunskapen om hebreiskans rätta uttal börjat gå förlorad, därför att många judar inte längre talade det språket flytande. Skilda grupper av masoreter i Babylon och i Israel uppfann ett vokalisationssystem med små punkter och streck som placerades omkring konsonanterna för att ange betoningen och vokalernas rätta uttal. Det utarbetades minst tre olika system, men det som visade sig mest inflytelserikt var det som utvecklades av masoreterna i Tiberias vid Galileens hav, där familjen Ben Asher hade sitt hemvist.

En del källor tar upp fem generationer masoreter i denna framstående familj. Förteckningen börjar med Asher den äldre som levde på 700-talet v.t. De andra var Nehemja ben Asher, Asher ben Nehemja, Moshe ben Asher och slutligen Aron ben Moshe ben Asher som levde på 900-talet v.t.a De här männen gick i spetsen för dem som fulländade de skrivtecken som på bästa sätt kunde ge uttryck åt vad de ansåg vara den hebreiska bibeltextens rätta uttal. För att utveckla sådana tecken måste de fastställa grunderna för det hebreiska språkets grammatiska system. Det hade aldrig nedtecknats något bestämt regelsystem för hebreisk grammatik. Man kan därför påstå att de här masoreterna var bland de första hebreiska grammatikerna.

Aron, den siste masoreten i Ben Asher-traditionen, var den förste som nedtecknade och offentliggjorde dessa upplysningar. Detta gjorde han i ett verk med titeln ”Sefer Dikdukei ha-Te‘amim”, den första boken med hebreiska grammatiska regler. Den boken kom att utgöra grunden för andra hebreiska grammatikers arbete under många hundra år därefter. Men det var bara en biprodukt av masoreternas mer betydande arbete. Vad var det?

De behövde ha ett fenomenalt minne

Det som framför allt intresserade och sysselsatte masoreterna var att varje ord, rentav varje bokstav, i bibeltexten blev vidarebefordrad på ett rätt och riktigt sätt. För att bevara texten så exakt som möjligt använde masoreterna marginalerna bredvid texten på varje sida till att skriva ner upplysningar som skulle ange alla eventuella ändringar i texten som tidigare avskrivare antingen oavsiktligt eller avsiktligt hade gjort sig skyldiga till. Här noterade masoreterna också ovanliga ordformer och ordsammansättningar och angav hur ofta dessa förekom i en bok eller i alla de hebreiska skrifterna. Eftersom utrymmet var begränsat, skrevs de här kommentarerna i en mycket förkortad form med ett slags kodsystem. Som ett ytterligare hjälpmedel att göra en efterkontroll av texten märkte de ut det mellersta ordet och den mellersta bokstaven i vissa böcker. De gick så långt att de räknade varje bokstav i Bibeln för att förvissa sig om att avskriften var riktig.

I utrymmena ovanför och under texten på varje sida skrev masoreterna ner utförligare kommentarer om några av de förkortade randanmärkningarna.b De var till nytta när de skulle göra en efterkontroll av sitt arbete. Hur gick masoreterna till väga när de skulle se efter i andra delar av Bibeln för att kunna göra en sådan efterkontroll, eftersom det på den tiden inte fanns någon versindelning och inga bibelkonkordanser? I utrymmena ovanför och under texten skrev de in en del av en parallellvers för att bli påminda om var det eller de ord som det hänsyftades på förekom på annat håll i Bibeln. Av utrymmesskäl skrev de ofta ett enda nyckelord för att bli påminda om varje parallellvers. Om avskrivarna skulle ha nytta av dessa randanmärkningar, måste de praktiskt taget kunna hela den hebreiska bibeln utantill.

Förteckningar som var för långa för att ingå i marginalanteckningarna flyttades till en annan del av handskriften. Masoreternas marginalanteckning till 1 Moseboken 18:3 består till exempel av tre hebreiska bokstäver, קלד. Det är den hebreiska motsvarigheten till talet 134. I en annan del av handskriften finner man en förteckning som anger 134 ställen där avskrivare före masoreternas tid avsiktligt hade tagit bort namnet Jehova ur den hebreiska texten och hade ersatt det med ordet ”Herren”.c Även om masoreterna var medvetna om dessa ändringar, tog de sig inte friheten att ändra i den text som hade vidarebefordrats till dem. De angav i stället dessa ändringar i sina marginalanteckningar. Men varför var masoreterna så ytterligt noga med att inte ändra i texten, när tidigare avskrivare hade ändrat i den? Var deras slag av judisk trosuppfattning annorlunda än deras föregångares?

Vad trodde de på?

Under den här tiden av masoretiskt framåtskridande var judendomen inbegripen i en djupt rotad ideologisk strid. Ända sedan första århundradet enligt den vanliga tideräkningen hade rabbiernas uppfattning om judendomen fått allt större inflytande. I och med att Talmud och tolkningar av Talmud nedtecknades av rabbierna, kom Bibelns text undan för undan att få stå tillbaka som mindre viktig än rabbiernas tolkning av den muntliga lagen.d Därför kunde ett omsorgsfullt bevarande av Bibelns text ha förlorat sin betydelse.

På 700-talet revolterade en grupp som var känd som karaiter mot den här tendensen. De betonade hur viktigt det var med personligt studium av Bibeln och förkastade därför såväl rabbiernas maktbefogenhet och tolkningar som Talmud. De erkände enbart bibeltexten som sin auktoritet. Detta gjorde det ännu nödvändigare att texten blev exakt vidarebefordrad, och de masoretiska studierna fick förnyat uppsving.

Hur pass mycket påverkade endera rabbiernas eller karaiternas trosuppfattning masoreterna? Moshe H. Goshen-Gottstein, som är expert på hebreiska bibelhandskrifter, förklarar: ”Masoreterna var övertygade om ... att de upprätthöll en mycket gammal tradition, och att avsiktligt ge sig på den skulle för dem ha varit det värsta tänkbara brott.”

Masoreterna betraktade det som en helig uppgift att skriva av bibeltexten rätt. Även om de personligen i hög grad kan ha varit motiverade av andra religiösa faktorer, förefaller det som om själva arbetet som de ägnade sig åt var höjt över ideologiska stridsfrågor. De mycket kortfattade marginalanteckningarna gav inte utrymme åt någon teologisk debatt. Själva bibeltexten var deras livs hela intresse. De ville inte manipulera med den.

Den nytta vi har av deras arbete

Det köttsliga Israel var visserligen inte längre Guds utvalda folk, men dessa judiska avskrivare var fullständigt hängivna sitt värv att exakt bevara Guds ord. (Matteus 21:42—44; 23:37, 38) Den insats som gjordes av familjen Ben Asher och de andra masoreterna sammanfattas på ett utmärkt sätt av Robert Gordis, som skriver: ”Dessa ödmjuka men outtröttliga arbetare ... utförde i obemärkthet sitt herkulesarbete att värna bibeltexten mot skada eller förändring.” (The Biblical Text in the Making) Detta medförde att när reformatorer på 1500-talet, sådana som Luther och Tyndale, utmanade kyrkans maktbefogenhet och började översätta Bibeln till de språk som talades av gemene man, för att alla skulle kunna läsa den, hade de en välbevarad hebreisk text som de kunde använda som grundval för sitt arbete.

Än i denna dag har vi nytta av masoreternas arbete. Deras hebreiska texter utgör textunderlaget för de hebreiska skrifterna i New World Translation of the Holy Scriptures (Nya Världens översättning av den Heliga skrift). Med samma hängivna ande och stora omsorg om exaktheten som de forntida masoreterna lade i dagen har denna bibelöversättning på engelska översatts till många andra språk, och arbetet med att översätta den till ytterligare fler språk pågår. Det är klokt av oss att visa en liknande ande genom att ägna uppmärksamhet åt Jehova Guds ord. — 2 Petrus 1:19.

[Fotnoter]

[Ruta/Bild på sidan 28]

Systemet för hebreiskt uttal

I FLERA hundra år höll masoreterna på att utforska vad som skulle kunna vara den bästa metoden för att skriva ut vokal- och accenttecken. Därför är det inte förvånande att man finner en fortsatt utveckling med varje ny generation av familjen Ben Asher. De handskrifter som finns bevarade är exempel på de stilar och metoder som användes enbart av de båda sista masoreterna av familjen Ben Asher, nämligen Moshe och Aron.e Vid en jämförelse av dessa handskrifter framgår det att Aron utarbetade regler beträffande en del smärre detaljer i uttals- och skriftsystemet som var annorlunda än hans fars, Moshes.

Ben Naftali var en av Aron ben Ashers samtida. Codex Cairensis, som tillskrivs Moshe ben Asher, innehåller många textvarianter som tillerkänns Ben Naftali. Det tyder på att antingen studerade Ben Naftali själv under Moshe ben Asher eller också upprätthöll båda en mycket äldre allmän tradition. Många forskare talar om skillnaderna mellan Ben Ashers system och Ben Naftalis, men M. H. Goshen-Gottstein skriver: ”Vi kommer förmodligen sanningen nära om vi talar om de två systemen inom familjen Ben Asher och betecknar de olika läsarterna Ben Asher kontra Ben Asher.” Det skulle således vara felaktigt att tala om bara en Ben Asher-metod. Det var inte någon inneboende överlägsenhet hos Aron ben Ashers metod som gjorde den till den slutligen erkända textformen. Enbart på grund av att talmudisten Moses Maimonides, som levde på 1100-talet, lovordade en Aron ben Asher-text kom den att få företräde.

[Hebreiska bokstäver]

En del av 2 Moseboken 6:2 dels med och dels utan vokalpunkter och diakritiska tecken

[Fotnoter]

[Bild på sidan 26]

Tiberias, som var centrum för masoreternas verksamhet från 700-talet till 900-talet

[Bildkälla]

Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.