Hundra år gammal — och i full gång!
BERÄTTAT AV RALPH MITCHELL
Min far, en man av medellängd, var predikant i metodistkyrkan. Vartannat eller vart tredje år förflyttades han från en kyrka i en liten stad till en kyrka i en annan liten stad, bland dem Asheville i North Carolina i Förenta staterna, där jag föddes i februari 1895. Så min uppväxt gjorde mig ganska förtrogen med kristenheten.
JAG kommer ihåg hur jag som ung pojke i samband med väckelsemöten leddes till ”botbänken” för att bli uppfylld av den heliga anden — ”bli troende”, som de kallade det. Man sade till mig att jag skulle bekänna mina synder, hålla de tio budorden och vara en god människa. Då skulle jag komma till himlen när jag dog. ”Men”, sade jag till mig själv, ”jag antar att jag kommer att hamna i helvetet, för jag kan inte vara så god att jag får komma till himlen.” Jag trodde att det bara var vuxna — särskilt predikanter — som levde helt enligt Bibelns normer.
Men innan jag ens hann komma upp i tonåren, började jag upptäcka hyckleri inom religionen. Min far kunde till exempel ta en del av familjens hushållspengar bara för att kunna lämna en stor summa pengar i samband med biskopens insamling vid generalkonferensen. Min far hoppades att han därigenom skulle kunna bli förordnad att förestå en större församling. Jag minns en predikant som också var bomullsodlare. Han var angelägen om att få en framträdande ställning, så han sålde hundra balar bomull och reste sedan till konferensen med fickan full av pengar. När det verkade som om man fått in så mycket pengar som åhörarna — huvudsakligen predikanter — förmådde bidra med, hoppade denne bomullsodlande predikant upp och ropade: ”Är detta allt ni ger er biskop? För varje predikant som lämnar fem dollar skall jag lämna tio dollar!” Över tusen dollar samlades in, och biskopen förordnade denne man till att vara presiderande äldste över min far. Jag kunde inte tro att ett sådant förordnande kom från Gud. Från och med då var jag skeptisk till allt som hade med religion att göra.
När Förenta staterna drogs in i första världskriget, blev jag inkallad. Jag minns tydligt hur jag hörde fältprästerna predika för oss soldater om att vara lojala och strida för vårt land, och detta gjorde min avsmak för religion ännu större. Mina mål var att överleva, avsluta min utbildning och därefter gifta mig. Religionen hade ingen plats i mina framtidsplaner.
En förändrad inställning
År 1922 blev jag kär i en ung kvinna som hette Louise. Det visade sig att hon var hängiven katolik, och när vi beslutade att vi skulle gifta oss, ville hon att vi skulle ha ett katolskt bröllop. Jag ville dock inte vara med om en religiös ceremoni av något som helst slag, så hon gick med på att vi skulle gifta oss i en kommunal byggnad i New York.
Till att börja med hade vi inga konflikter om religion. Jag gjorde helt enkelt klart för henne att jag inte hade någon tilltro till religionen och att det skulle gå bra så länge vi inte talade om saken. Sedan, mellan åren 1924 och 1937, kom barn in i bilden — det ena efter det andra, tills vi hade fem pojkar och fem flickor! Louise ville att barnen skulle gå i en katolsk skola. Jag ville inte att de skulle få något som helst slag av religiös fostran, så vi grälade om saken.
Men tidigt år 1939 hände något som fullständigt skulle förändra min syn på religion. Två Jehovas vittnen, Henry Webber och Harry Piatt, kom till mitt hus i Roselle i New Jersey. Det stod snabbt klart för mig att de ville tala om det enda ämne som jag inte var intresserad av att diskutera — religion. Jag var fortfarande helt utan tro, och det berodde på att fältprästerna sade: ”Kämpa för ert land”, medan de vanliga prästerna där hemma sade: ”Du skall icke dräpa.” Vilket hyckleri! Jag tänkte att jag skulle ge de här båda vittnena en läxa. ”Låt mig säga er en sak”, sade jag till dem. ”Om er religion är sann, då är alla de andra falska. Och om så bara en enda av de andra är sann, så måste alla de övriga, er religion inbegripen, vara falska. Det kan bara finnas en sann religion.” Till min stora förvåning höll de med mig!
Därefter bad de mig att hämta min bibel och slå upp 1 Korinthierna 1:10. Där kunde jag läsa: ”Men jag förmanar eder, mina bröder, vid vår Herres, Jesu Kristi, namn att alla vara eniga i edert tal och att icke låta söndringar finnas bland eder, utan hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt.” (1917) Det här skriftstället väckte mitt intresse. Samtidigt var jag rädd att de här två männen försökte dra in mig i något slags sekt. Fast jag hade lärt mig någonting — att det inte skall vara några söndringar bland de kristna. Många andra frågor fanns i mitt sinne. Till exempel: Vad händer med själen när man dör? Vad jag skulle tycka om att diskutera den frågan med dem! Men jag trodde att detta skulle skapa för mycket religiösa kontroverser i hemmet.
Så sade en av dem: ”Vi skulle gärna komma tillbaka och tala med er igen nästa vecka.” Jag försökte avböja på ett taktfullt sätt, men min hustru avbröt mig och sade: ”Ralph, de vill veta när de kan komma tillbaka.” Detta förvånade mig, eftersom hon var hängiven katolik! Men jag tänkte: ”Kanske kan vi trots allt finna några gemensamma åsikter om ämnet religion.” Så jag gick med på att låta Henry Webber och Harry Piatt komma tillbaka fredagen därpå.
Så kom det sig att jag började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Inte långt därefter fick jag en inbjudan att vara med vid en sammankomst i Madison Square Garden i New York. Jag kan ännu minnas talet ”Herradömet och freden”, som Joseph F. Rutherford höll den 25 juni 1939. Jag var en av de 18.000 närvarande. I själva verket lyssnade 75.000 människor till talet, om man räknar in dem som var förbundna genom en internationell sammankoppling av radiostationer.
Allt gick dock inte friktionsfritt. Anhängare till den katolske prästen Charles Coughlin hade hotat att avbryta sammankomsten, och visst kom de. När broder Rutherford hade kommit ungefär halvvägs i sitt tal, började ett par hundra uppretade personer bua och ropa sådana slagord som ”Heil Hitler!” och ”Viva Franco!” Det var så mycket oväsen att bråket kunde höras över radionätet! Det tog omkring 15 minuter för ordningsmännen att lugna ner pöbelhopen. Utan att låta sig skrämmas fortsatte broder Rutherford under tiden sitt tal, och åhörarna gav honom sitt stöd genom upprepade applåder.
Nu var jag verkligen nyfiken. Varför ville en katolsk präst väcka upp så mycket hat mot Jehovas vittnen? Jag tänkte att det måste ligga någon sanning i vad Rutherford predikade — något som prästerna inte ville att folk som jag skulle få höra. Så jag fortsatte att studera Bibeln och att göra framsteg. Till sist, i oktober 1939, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Några av mina barn döptes året därpå, och min hustru, Louise, döptes 1941.
Att möta prövningar
Kort efter mitt dop gick min mor bort, och jag blev tvungen att återvända till North Carolina för att vara med på hennes begravning. Jag kände att jag inte med gott samvete kunde vara med vid den begravningsgudstjänst som skulle hållas inne i metodistkyrkan. Jag ringde därför min far innan jag reste och bad honom låta kistan vara kvar i gravkapellet. Han samtyckte till det, men när jag kom fram, var de på väg till kyrkan, och de trodde säkert att jag också skulle ansluta mig till dem.
Nu gjorde jag ju inte det, och detta vållade en hel del uppståndelse i familjen. Fast min syster Edna och jag alltid hade stått varandra nära, ville hon inte tala med mig efter mammas begravning. Jag skrev brev, men hon svarade inte på dem. Varje sommar, när hon kom till City College i New York för att vara med på vidareutbildningskurser för lärare, försökte jag träffa henne. Men hon ville inte och sade att hon var upptagen. Till sist gav jag upp, eftersom det verkade som om jag bara plågade henne. Det skulle gå många år innan jag hörde av henne igen.
På grund av att sex av mina barn vägrade att hälsa flaggan blev de, liksom många andra barn i Förenta staterna och Canada, relegerade från skolan år 1941. För att kunna uppfylla det lagliga kravet på utbildning anordnade vittnena egna skolor som kallades Kingdom Schools (Rikets skolor). Mina barn fick gå i skola i ett före detta hotell i Lakewood i New Jersey. På första våningen fanns det en Rikets sal och skolans klassrum, ett kök och plats att äta. Flickornas sovrum låg på andra våningen och pojkarnas på tredje. Det var en fin skola. De flesta av barnen som gick där reste hem bara över veckosluten. De som hade sitt hem på långt avstånd reste hem vartannat veckoslut.
Alltsedan mina första år i sanningen hade jag en brinnande önskan att bli pionjär, som heltidsförkunnarna bland Jehovas vittnen kallas. Vid sammankomsten i Saint Louis i Missouri år 1941 medverkade en broder i programmet, och han berättade hur han kunde vara pionjär samtidigt som han hade en familj med 12 barn. Jag tänkte: ”Om han kan vara pionjär med 12 barn, kan jag vara det med 10.” Mina omständigheter tillät mig emellertid inte att börja i pionjärtjänsten förrän 19 år senare. Så till sist, den 1 oktober 1960, var jag i stånd att börja tjäna Jehova som reguljär pionjär.
Ett överraskande besök
År 1975 fick jag ett telefonsamtal från min syster Edna. Jag var nu 80 år och hade inte sett henne eller hört hennes röst på omkring 20 år. Hon ringde från flygplatsen, och hon bad mig att komma och hämta henne och hennes man. Det var härligt att se Edna igen, men den största överraskningen hade inte kommit än. På vägen hem sade hennes man: ”Ni har en proselyt.” Jag förstod inte vad han menade. När vi kom fram till huset, sade han återigen: ”Ni har en proselyt här.” Min hustru förstod med en gång. Hon vände sig till min syster och frågade: ”Edna, är du ett vittne?” ”Visst är jag det”, svarade Edna.
Hur kom det sig att Edna hade tagit emot sanningen? Jo, i början av år 1972 hade jag, i ett försök att reparera vårt ansträngda förhållande, skickat henne en gåvoprenumeration på tidskriften Vakttornet. Omkring ett år senare blev Edna sjuk och bunden till hemmet. Tidskrifterna låg fortfarande på hennes skrivbord, oöppnade i sina omslag. Av nyfikenhet öppnade hon en och började läsa. När hon hade läst ut den, tänkte hon för sig själv: ”Det här är sanningen!” När hon senare fick besök av Jehovas vittnen, hade hon läst igenom hela högen med olika nummer av Vakttornet. Hon tackade ja till ett bibelstudium, och med tiden blev hon ett Jehovas vittne.
Att klara av en förlust
Min hustru, Louise, blev så småningom sjuk i diabetes, och hennes tillstånd försämrades fram till hennes bortgång vid 82 års ålder, år 1979. När hon dog, dog också en del av mig. Hela min värld stannade. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inga framtidsplaner, och jag var i desperat behov av uppmuntran. En resande tillsyningsman, Richard Smith, uppmuntrade mig att fortsätta som pionjär. Jag kände att jag fick min största lindring när jag själv tröstade andra som hade förlorat sina kära i döden.
År 1979 anordnade Sällskapet Vakttornet en resa till Israel, och jag anmälde mig till den. Den här resan var en stark sporre för mig, och när jag kom tillbaka hem, återgick jag direkt till arbetet i pionjärtjänsten. Varje år sedan dess har jag gjort det till min uppgift att hjälpa till på något distrikt som inte är utlämnat eller som sällan blir bearbetat i någon annan del av landet. Trots min höga ålder kan jag fortfarande ställa mig till förfogande för ett sådant privilegium.
Genom åren har jag haft glädjen att hjälpa omkring 50 personer på livets väg. De flesta av mina barn är med i sanningen. Två av mina döttrar tjänar som reguljära pionjärer. En annan av mina döttrar, Louise Blanton, tjänar tillsammans med sin man, George, vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York, och en av mina söner har tjänat som äldste i många år.
På grund av ofullkomlighet som vi ärvt från våra första mänskliga föräldrar är vi naturligtvis alla offer för sjukdom och död. (Romarna 5:12) Mitt liv har verkligen inte varit fritt från sveda och värk. För närvarande lider jag av reumatism i vänstra benet. Ibland kan det vålla mig en hel del obehag, men det har inte hindrat mig från att vara aktiv. Jag ber att det inte skall komma att göra det heller. Jag vill fortsätta att vara i gång. Min högsta önskan är att stanna kvar i pionjärtjänsten ända till slutet och göra allt jag kan för att göra Jehovas namn och hans uppsåt kända.
[Bild på sidan 23]
Tillsammans med min dotter Rita