Hur betraktar Gud kristenheten?
”INTE var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himlarnas kungarike”, sade Jesus Kristus, ”utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna. Många skall säga till mig på den dagen: ’Herre, Herre, ... utförde [vi inte] många kraftgärningar i ditt namn?’ Och likväl skall jag då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.” — Matteus 7:21—23.
Genom Bibeln, sitt heliga ord, har Gud tydligt visat vad hans vilja är. Gör de som tillhör kristenhetens kyrkosamfund Guds vilja? Eller är de sådana som ”övar laglöshet”?
Blodsutgjutelse
Kvällen före sin Mästares död var Petrus nära att sätta i gång en väpnad konflikt med de soldater som hade sänts ut för att gripa Jesus. (Johannes 18:3, 10) Jesus återställde emellertid friden och sade varnande till Petrus: ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Denna tydliga varning upprepas i Uppenbarelseboken 13:10. Har kristenhetens kyrkosamfund tagit den till hjärtat? Eller bär de en del av ansvaret för de krig som pågår i olika delar av världen?
Under andra världskriget mördades hundratusentals serber och kroater i religionens namn. ”I Kroatien”, heter det i The New Encyclopædia Britannica, ”satte den inhemska fascistregimen i gång med ’rasrenande åtgärder’ som var mer långtgående än till och med nazisternas. ... Man tillkännagav att en tredjedel av den serbiska befolkningen skulle deporteras, en tredjedel omvändas till katolicismen och en tredjedel likvideras. ... Dessa åtgärder stöddes i viss utsträckning av det katolska prästerskapet, vilket allvarligt skadade relationerna mellan kyrka och stat efter kriget.” Otaliga serber tvingades omvända sig till katolicismen eller dö, och tusentals andra fick inte ens välja. Hela byar — män, kvinnor och barn — drevs med våld in i sina ortodoxa kyrkor och dödades. Hur var det då med de rivaliserande kommuniststyrkorna? Hade de också stöd från religiöst håll?
”En del av prästerna deltog i kriget på de revolutionära styrkornas sida”, sägs det i History of Yugoslavia. ”Partisanförbanden kom till och med att innefatta präster från både den serbisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan”, konstaterar boken Yugoslavia and the New Communism. Religiösa motsättningar fortsätter att underblåsa striderna på Balkan.
Hur är det då i Rwanda? Generalsekreteraren för Katolska institutet för internationella relationer, Ian Linden, gjorde följande medgivande i tidskriften The Month: ”Undersökningar som gjorts av gruppen African Rights i London ger ett par exempel på hur präster i lokala katolska, anglikanska och baptistiska kyrkor med eller mot sin vilja blivit indragna i dödandet. ... Det råder inget som helst tvivel om att ett betydande antal prominenta kristna i olika församlingar var inblandade i dödandet.” Tragiskt nog hemsöks de centrala delarna av Afrika fortfarande av stridigheter mellan så kallade kristna.
Otukt och äktenskapsbrott
Enligt Guds ord finns det bara en enda ärbar inramning för sexuellt umgänge, och det är äktenskapet. ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebréerna 13:4) Upprätthåller de religiösa ledarna denna gudomliga föreskrift?
År 1989 gav anglikanska kyrkan i Australien ut ett officiellt dokument, i vilket man hävdade att föräktenskapligt sexuellt umgänge inte är orätt, om parterna lovar att vara trogna mot varandra. Anglikanska kyrkans ledare i Skottland sade nyligen: ”Kyrkan bör inte fördöma utomäktenskapliga förhållanden som något syndigt och orätt. Kyrkan måste acceptera att äktenskapsbrott är genetiskt betingat.”
I Sydafrika har ett betydande antal präster uttalat sig positivt om homosexuella förhållanden. År 1990 gjorde en bemärkt präst i den anglikanska kyrkan i Sydafrika följande uttalande i tidskriften You: ”Skriften är inte bindande för all framtid. ... Jag tror att det kommer att ske förändringar i kyrkans inställning och förhållningssätt gentemot homosexuella.” — Jämför som kontrast Romarna 1:26, 27.
Enligt 1994 Britannica Book of the Year har sex kommit att bli en framträdande stridsfråga i amerikanska kyrkosamfund, i synnerhet sådana frågor som ”prästvigning av personer som öppet deklarerar att de är homosexuella eller lesbiska, förståelse för de homosexuellas rättigheter i religiösa sammanhang, välsignande av ’homosexuella äktenskap’ och godkännande eller fördömande av livsstilar som förknippas med homosexualitet”. De flesta av de större kyrkosamfunden accepterar präster som strider för större sexuell frihet. Enligt 1995 Britannica Book of the Year undertecknade 55 biskopar i episkopalkyrkan nyligen en deklaration i vilken de bekräftade ”det godtagbara i homosexualitet och prästvigning av homosexuella”.
Somliga präster uttalar sig positivt om homosexualitet och hävdar att Jesus aldrig fördömde sådana sedvänjor. Men förhåller det sig verkligen så? Jesus Kristus förklarade att Guds ord är sanning. (Johannes 17:17) Det måste innebära att han godtog Guds syn på homosexualitet, som kommer till uttryck i 3 Moseboken 18:22, där det står: ”Du skall inte ligga med en person av mankön som du ligger med en kvinna. Det är något avskyvärt.” Dessutom räknade Jesus upp otukt och äktenskapsbrott bland de ”onda ting” som ”befläckar en människa”. (Markus 7:21—23) Det grekiska ordet för otukt har vidare betydelse än det som översatts med äktenskapsbrott. Det har avseende på alla former av sexuellt umgänge utanför äktenskapet, inbegripet homosexualitet. (Judas, vers 7) Jesus Kristus uppmanade också sina efterföljare att inte tolerera religiösa lärare som bagatelliserar det allvarliga i otuktshandlingar. — Uppenbarelseboken 1:1; 2:14, 20.
När religiösa ledare propagerar för prästvigning av homosexuella och lesbiska, vilken verkan får då det på deras kyrkomedlemmar, i synnerhet de unga? Är det inte i själva verket en uppmuntran att experimentera med för- och utomäktenskapliga sexuella förbindelser? I motsats till detta uppmanar Guds ord de kristna att ”fly undan otukten”. (1 Korinthierna 6:18) Om en medtroende begår en sådan synd, skall den kristna församlingen ge kärleksfull hjälp i syfte att återföra personen i fråga till Guds ynnest. (Jakob 5:16, 19, 20) Men vad skall man göra om personen i fråga inte vill ta emot hjälp? Bibeln förklarar att om sådana personer inte ångrar sig, kommer de inte att ”ärva Guds kungarike”. — 1 Korinthierna 6:9, 10.
När kyrkan ”förbjuder att man gifter sig”
På grund av ”den så utbredda otukten” sägs det i Bibeln att ”det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär”. (1 Korinthierna 7:2, 9) Trots detta visa råd tvingas många präster leva i celibat, dvs. avstå från att gifta sig. Nino Lo Bello skriver i sin bok The Vatican Papers: ”Celibatlöftet bryts inte om en präst, munk eller nunna inlåter sig på sexuella förbindelser. ... Förlåtelse för sexuellt umgänge kan vinnas genom en uppriktig bekännelse vid bikten, medan ett giftermål ... helt enkelt inte skulle godkännas av kyrkan.” Har denna lära frambringat god frukt eller dålig sådan? — Matteus 7:15—19.
Det finns utan tvivel många präster som lever ett moraliskt rent liv, men det finns också många som inte gör det. I 1992 Britannica Book of the Year kan man läsa att ”romersk-katolska kyrkan uppges ha betalat ut 300 miljoner dollar i samband med processer mot präster som begått sexuella övergrepp”. I 1994 års upplaga av samma publikation sägs det: ”Det faktum att ett flertal präster dött av aids vittnar om att det finns homosexuella präster och bekräftar iakttagelsen att ett oproportionerligt stort antal ... homosexuella dras till prästämbetet.” Det är inte att undra på att detta att ”de förbjuder att man gifter sig” i Bibeln räknas upp bland ”demoners läror”. (1 Timoteus 4:1—3) Peter de Rosa skriver i sin bok Vicars of Christ: ”Enligt vissa historiker har ... [det prästerliga celibatet] förmodligen varit till större skada för moralen än någon annan institution i västvärlden, inbegripet prostitution. ... [Det] har i stor utsträckning besudlat kristenhetens namn och rykte. ... Påtvingat celibat har alltid lett till skrymteri i prästernas led. ... En präst kan falla tusen gånger, men enligt kanonisk lag får han inte gifta sig en enda gång.”
Med tanke på hur Gud betraktade Baalsdyrkan är det inte svårt att inse hur han måste betrakta kristenhetens splittrade kyrkor. I Bibelns sista bok sammanfattas alla former av falsk religion under namnet ”det stora Babylon, modern till skökorna och till vämjeligheterna på jorden”. ”I henne”, tillägger Bibeln, ”fann man blod av profeter och av heliga och av alla som blivit slaktade på jorden.” — Uppenbarelseboken 17:5; 18:24.
Gud uppmanar därför enträget alla som vill vara hans sanna tillbedjare: ”Gå ut från henne, mitt folk, för att ni inte skall vara delaktiga med henne i hennes synder och för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser. ... Hennes hemsökelser skall komma på en enda dag: död och sorg och svält, och hon skall brännas upp med eld, eftersom Jehova Gud, som har dömt henne, är stark.” — Uppenbarelseboken 18:4, 8.
Men frågan är: När man har lämnat den falska religionen, vart skall man då gå? Vilken form av tillbedjan godkänner Gud?
[Ruta/Bild på sidan 5]
Avgudadyrkan
Vid dyrkan av Baal använde man sig av bilder och beläten. Israeliterna försökte kombinera tillbedjan av Jehova med tillbedjan av Baal. De förde till och med in avgudabilder i Jehovas tempel. Guds syn på avgudadyrkan kom tydligt till synes när han lät Jerusalem och dess tempel drabbas av ödeläggelse.
Många av kristenhetens kyrkor är fulla av bilder och beläten — i form av exempelvis kors, ikoner och madonnabilder. Många kyrkobesökare har också fått lära sig att buga, knäböja eller göra korstecknet framför dessa bilder. I motsats till detta uppmanas sanna kristna att ”fly från avgudadyrkan”. (1 Korinthierna 10:14) De försöker inte tillbe Gud med hjälp av materiella ting. — Johannes 4:24.
[Bildkälla]
Musée du Louvre, Paris
[Ruta på sidan 7]
”En församlingsföreståndare bör vara oförvitlig”
DET här uttrycket är hämtat från Titus 1:7 enligt 1917 års översättning. En äldre svensk översättning lyder: ”En biskop bör vara oförvitlig.” Ordet ”biskop” härrör från ett grekiskt ord som betyder ”tillsyningsman”. Män som är förordnade att ta ledningen i den sanna kristna församlingen måste följaktligen leva upp till vissa grundläggande bibliska normer. Om de inte gör det, måste de avlägsnas från sin ställning som tillsyningsmän, eftersom de inte längre är ”exempel för hjorden”. (1 Petrus 5:2, 3) Tar kristenhetens kyrkosamfund detta krav på allvar?
I sin bok I Care About Your Marriage hänvisar dr Everett Worthington till en amerikansk undersökning, som omfattade 100 pastorer i staten Virginia. Över 40 procent av pastorerna medgav att de hade inlåtit sig på sexuellt upphetsande handlingar av något slag tillsammans med en person som inte var deras äktenskapspartner. Ett stort antal av dem hade begått äktenskapsbrott.
Tidskriften Christianity Today skriver: ”Under de tio senaste åren har kyrkan gång på gång skakats av avslöjanden av omoraliskt uppförande hos några av dess mest aktade ledare.” I artikeln, som bar rubriken ”Varför pastorer som begått äktenskapsbrott inte bör få vara kvar”, kritiserades det i kristenheten så vanliga tillvägagångssättet att låta präster återfå sin tidigare befattning kort efter det att de ”överbevisats om sexuell synd”.