Varför ber de om förlåtelse?

TANKEN att kyrkan bör ångra sina synder och göra bättring är inte ny. Uppslagsverket Religioni e miti (Religioner och myter) förklarar att den äldsta kristna kyrkans förmenta renhet fascinerade människor på medeltiden och fick många att efterlysa religiösa reformer.

År 1523, efter det att Martin Luther hade brutit med Rom, försökte påven Hadrianus VI överbrygga klyftan genom att skicka följande skrivelse till rådsförsamlingen i Nürnberg: ”Vi är väl medvetna om att påvestolen i många år har varit säte för avskyvärda ting. ... Vi skall med all makt sträva efter att reformera först och främst den romerska kurian, varifrån alla dessa missförhållanden kanhända härstammar.” Detta medgivande kunde emellertid inte överbrygga motsättningarna, och inte heller kunde det förhindra korruptionen inom den påvliga kurian.

På senare år har kyrkorna kritiserats för att de inte protesterade mot Förintelsen. De har också anklagats för att inte ha uppmanat sina medlemmar att ta avstånd från krig. År 1941, då andra världskriget rasade som värst, ställde en präst vid namn Primo Mazzolari frågan: ”Varför har påvedömet inte reagerat med kraft mot katolicismens faktiska sammanbrott, som det alltid har gjort och fortfarande gör i mindre allvarliga lärofrågor?” Mindre allvarliga än vad? Prästen talade om den krigshetsande nationalism som just då höll på att förgöra hela vår civilisation.

Ända till helt nyligen har emellertid kyrkorna ytterst sällan bekänt sin skuld. År 1832 sade påven Gregorius XVI som svar till personer som ville ha till stånd en reformering av den katolska kyrkan: ”Det är uppenbarligen absurt och kränkande att påstå att kyrkan skulle vara i behov av en viss ’reformation och regeneration’ för sin säkerhet och tillväxt, som om den kunde sägas vara behäftad med brister.” Hur var det då med sådana brister som var alltför uppenbara för att kunna förnekas? Dem försökte man förklara bort på olika sätt. En del teologer har till exempel hävdat att kyrkan är både helig och syndig. Institutionen som sådan sägs vara helig — skyddad mot villfarelse av Gud själv. Dess medlemmar är däremot syndiga. När skändligheter begås i kyrkans namn, bör därför inte institutionen som sådan hållas ansvarig, utan individer inom den. Låter det logiskt? Inte enligt den katolske teologen Hans Küng, som skrev: ”Det finns i själva verket inte någon idealkyrka som är skild från människovärlden.” Han förklarade: ”Den kyrka som inte har några synder att bekänna existerar helt enkelt inte.”

Ekumenik och moral

Du kanske undrar vad det beror på att kyrkorna ber om förlåtelse just nu. Det började med att protestanter och ortodoxa erkände sitt ansvar för den ”forna splittringen” bland kyrkorna. Detta skedde vid en ekumenisk konferens med temat ”Faith and Order” som hölls i Lausanne i Schweiz år 1927. Så småningom följde romersk-katolska kyrkan deras exempel. I synnerhet sedan andra Vatikankonsilieta har höga kyrkliga dignitärer, däribland påvar, allt oftare bett om förlåtelse för splittringen inom kristenheten. Varför? Tydligen därför att de vill att det skall råda större endräkt inom kristenheten. Den katolske historikern Nicolino Sarale säger beträffande Johannes Paulus II:s agerande: ”Bakom dessa ’mea culpa’ finns det utan tvivel en strategi, och det är ekumenik.”

Det är emellertid inte bara ekumeniska strävanden som ligger bakom. Att kristenhetens historia är långt ifrån exemplarisk är i dag allmänt känt. ”En katolik kan inte bara strunta i all denna historia”, förklarar teologen Hans Urs von Balthasar. ”Den kyrka som han tillhör har utfört eller låtit utföra handlingar som vi verkligen inte kan godkänna i våra dagar.” Påven har därför tillsatt en kommission för att ”kasta ljus över kyrkans mörka förflutna, så att ... förlåtelse kan vinnas”. En annan orsak till kyrkans villighet att ägna sig åt självkritik tycks således vara dess önskan att återfå sitt moraliska anseende.

Historikern Alberto Melloni skriver likaså på tal om att kyrkan ber om förlåtelse: ”Det man egentligen ber om är ibland att slippa anklagelser om skuld.” Ja, katolska kyrkan tycks vilja göra sig kvitt sin gamla syndabörda för att kunna återfå sin trovärdighet i allmänhetens ögon. I ärlighetens namn måste dock sägas att den verkar vara mer angelägen om att sluta fred med världen än med Gud.

Ett sådant handlingssätt för tanken till Saul, Israels förste kung. (1 Samuelsboken 15:1–12) Han begick ett allvarligt felsteg, och när det uppdagades försökte han först rättfärdiga sig — bortförklara sitt felsteg — för Samuel, en trogen Guds profet. (1 Samuelsboken 15:13–21) Till slut var kungen tvungen att erkänna för Samuel: ”Jag har syndat, för jag har överträtt Jehovas befallning.” (1 Samuelsboken 15:24, 25) Ja, han medgav att han hade handlat fel. Men det han sedan sade till Samuel avslöjar vad han först och främst tänkte på: ”Jag har syndat. Visa mig nu ära inför de äldre männen i mitt folk och inför Israel, det ber jag dig.” (1 Samuelsboken 15:30) Saul var tydligtvis mer intresserad av sin ställning i Israel än av att bli försonad med Gud. Denna inställning ledde inte till att Saul fick Guds förlåtelse. Tror du då att en liknande inställning kommer att leda till att kyrkorna får Guds förlåtelse?

En kontroversiell fråga

Det är inte alla som är positiva till kyrkornas avböner. Många katoliker känner sig illa till mods när påven ber om förlåtelse för slaveriet eller försöker ge ”kättare” som Hus och Calvin upprättelse. Det memorandum som tillsändes kardinalerna och som uppmuntrade till en ”uppriktig granskning” av de senaste tusen åren av katolicismens historia blev, enligt vatikanska källor, utsatt för besk kritik vid ett kardinalkollegium som hölls i juni 1994. När påven trots detta ville ta med kontentan av dokumentet i en encyklika, lät den italienske kardinalen Giacomo Biffi offentliggöra ett herdabrev i vilket han försäkrade: ”Kyrkan har ingen synd.” Han medgav emellertid: ”Att vi ber om förlåtelse för kyrkans synder under gångna sekler ... kan måhända bidra till att förbättra vårt anseende.”

”Bekännandet av synd är en av de mest kontroversiella frågorna inom katolska kyrkan”, säger den vatikanske kommentatorn Luigi Accattoli, och han tillägger: ”Om påven tillstår missionärernas synder, finns det somliga missionärer som blir uppriktigt sårade.” En katolsk journalist skriver likaså: ”Om påven verkligen tycker att kyrkans historia är så hemsk, är det svårt att förstå hur han nu kan framställa samma kyrka som en förkämpe för ’mänskliga rättigheter’, en ’mor och lärare’ som ensam kan vägleda mänskligheten hänemot ett ljust och lyckligt tredje millennium.”

Bibeln varnar för en ytlig sinnesändring som inte har någon annan bevekelsegrund än skammen över att ha blivit upptäckt. Det slaget av sinnesändring leder sällan till några bestående förändringar hos den som syndat. (Jämför 2 Korinthierna 7:8–11.) För att sinnesändringen skall ha något värde i Guds ögon måste syndaren frambringa ”frukter som svarar mot sinnesändringen” — dvs. bevis för att han verkligen har ångrat sig. — Lukas 3:8.

Bibeln visar att den som ångrar sig och bekänner sina synder måste överge dem, upphöra med sitt felaktiga handlingssätt. (Ordspråken 28:13) Har detta skett i kyrkornas fall? Hur ställde sig romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor till de inbördeskrig som nyligen utkämpats i Centralafrika och Östeuropa, där stora delar av befolkningen är ”kristen”? Var de en kraft för fred? Protesterade deras ledare samfällt mot de grymheter som deras medlemmar begick? Nej. En del präster tog till och med del i slaktandet!

Guds dom

På tal om påvens upprepade ”mea culpa” sade kardinal Biffi ironiskt: ”När det gäller historiska synder, vore det då inte bättre för oss alla att vänta på den yttersta domen?” Faktum är att ett dömande av hela mänskligheten är nära förestående. Jehova Gud känner mycket väl till religionens mörka förflutna. Snart kommer han att låta de skyldiga få stå till svars för sina handlingar. (Uppenbarelseboken 18:4–8) Finns det då någon form av tillbedjan i våra dagar som inte är befläckad med den blodskuld, den mordiska intolerans och de andra förbrytelser som kristenhetens kyrkor nu ber om ursäkt för? Ja, det finns det.

Hur kan man finna den? Genom att tillämpa den regel som Jesus Kristus fastställde: ”Av deras frukter skall ni känna igen dem.” Historiens vittnesbörd, som somliga kyrkor helst skulle vilja glömma, hjälper oss att identifiera inte bara dem som Jesus kallade ”de falska profeterna”, utan också dem som har frambringat ”fin frukt”. (Matteus 7:15–20) Vilka är det? Vi vill uppmana dig att själv ta reda på den saken genom att undersöka Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. På så sätt kan du se vilka människor i våra dagar som verkligen försöker följa Guds ord i stället för att försöka bevara en inflytelserik ställning i den här världen. — Apostlagärningarna 17:11.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 5]

Kyrkorna ber om förlåtelse för skändligheter som denna

[Bildkälla]

The Complete Encyclopedia of Illustration/J. G. Heck